Angry middleaged bitch

En allergikers mardröm

2007-05-29T13:44:00.000+03:00

Det finns egentligen inget skönare ljud att vakna till än kattspinn - i stereo. Liffi och Svarti brukar ofta ligga på varsin sida om mitt huvud, medan Frissi tränger sig upp mot magen, och Otto vanligtvis hålls i fotändan - om han inte plötsligt får för sig att han vill att jag ska stiga opp, för då trampar han mig energiskt på pissblåsan... Hur tusan vet han förresten var den finns? Har han månne trampat omkring på måfå tills han bara råkade märka att om han koncentrerar sig på ett visst ställe så får han önskad reaktion (alltså, att jag stiger upp och ger honom mat och/eller släpper ut honom...)? Otto är ju nog annars den smartaste av mina katter, helt klart. Och den som får mest stryk... Undrar om det har något samband?

Nu sku jag bara måsta få ta en siesta - men det är aningen omöjligt i just den här stunden... Måst sluta sitta uppe så länge på kvällarna, trots att det är ljust, och trots att det finns så mycket intressant att läsa.

Här vill jag vara

2007-05-29T00:24:00.000+03:00

Jag har ett problem... Jag är förälskad i en ö, i en liten flugskit ute i oceanen.

Jag fattar egentligen ingenting, men jag längtar hela tiden tillbaka dit.

Kanske går det över en dag - kanske inte.

Men jag vet att jag kommer att återvända dit, om och om igen, tills det som driver mig till det här har fått nog - eller tills jag flyttar dit för gott - whatever comes first...

Det är nånting med den där holmen som gör att jag står ut med mig själv mycket bättre än någon annanstans - eller hur ska jag säga det? Kanske: jag tycker om den version av mig själv som kommer fram när jag är där.

Verkar det helt vansinnigt? Det kanske det är, men det är så jag känner det.

Vetskapen om att den finns där, och att jag kan återvända, gör mig glad.

(Men vad fan är det jag säger? Det låter ju helt sinnessjukt! Men det är i vilket fall som helst precis så jag känner det!)

För övrigt tror jag att det värsta är över nu, när det gäller höstens och vinterns djupa dykning ner i el abismo.

Kanske hamnar jag dit igen, kanske inte, men det underliga är att nu, när jag tror mig vara på rätt sida om stupet, känns det som om det ändå på något sätt var värt det.

Nej, jag kan inte förklara, och jag behöver inte göra det heller... men när jag kring elvatiden ikväll gick under mitt paraply i regnet i en folktom stad, med en orangeröd flammande himmel framför mig, och en dubbel regnbåge speglade sig i ån bakom mig, och jag tänkte på att sommaren ännu inte ens riktigt har börjat, att det kommer att vara ljust och varmt och skönt i många veckor till, så då fylldes jag av en diffus känsla av att allting ändå på något sätt hänger ihop, att alla vansinniga händelser på något sätt kan make sense, om man ser på dem i rätt perspektiv .... och då kände jag mig faktiskt för en ovanligt lång stund nästan oförskämt nöjd med livet.

[Men vågar man säga det här högt? Blir man inte straffad då? Av nån? Eller av nånting? ]

[Nä!! Det blir man inte!]

Jaha...

2007-01-29T20:35:00.000+02:00

Så sitter jag här och försöker blogga lite då igen....

Ok, om jag ska vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte varför jag just nu fick för mig att jag sku gå in här och skriva lite - men antagligen har det nånting att göra med att jag just nu har ett par saker jag borde göra, och som jag drar mig för att ta itu med, och då duger nästan vad som helst som avledningsmanöver...

Det att jag inte har skrivit här sen nån gång i somras betyder int att jag sku ha slutat skriva - jag har bara int haft nån lust att blogga. Ett litet häfte som man kan ha i väskan är liksom lite mindre offentligt än en blogg, och jag hade inget behov av att vädra min utbrändhetsangst på nätet.

I stället för att skriva själv har jag med viss behållning följt med en del bloggare på bloggen.fi, och har kunnat känna igen den där första ivern, att oj, vad kul att skriva! och man får kommentarer också! Sen börjar bloggandet ta alltför mycket tid för somliga, eller så tröttnar man, eller så blir man sårad för att alla inte är enbart snälla hela tiden, och så slutar man med dunder och brak osv osv. Själv har jag aldrig bestämt mig för att sluta blogga - jag har bara haft fullt upp med annat. Och nu ska jag fortsätta med det. Hasta la vista! Vi får väl se om jag får lust att skriva igen i morgon eller om ett halvår...

Taggarna utåt

2006-08-01T11:27:00.000+03:00

Jag har inte skrivit en enda gång på hela juli, och nu är det redan augusti.
Ja, jag är så in i helvete stressad! Helst sku jag bara sitta i trädgården och se när mina två små igelkottar kommer farandes och tigger kattmat (utan att katterna orkar bry sig...) men det är inte möjligt. Det mesta är helt enkelt omöjligt just nu - och jag vet ibland int hur jag ska orka (för jag är så himla trött!!)

Kunde jag int bara få vara som Liffi? Som blir omtyckt och matad och krafsad bakom öronen bara för att han är --- Liffi...?
Men i stället är jag mera som den där lilla igelkotten på bilden... jag yrar omkring i tillvaron ungefär som den far fram över vår gräsmatta, beredd att dra ihop mej till en taggig och fräsande boll ifall nånting verkar hotande. Och just nu känns det mesta ganska hotande.
Men på samma sätt som den lilla igelkotten låter sig krafsas på pälsen om den får god mat, så kan jag också stundvis glömma att vara taggig - alltså, om jag får god mat och om man är snäll med mig... ;-)

Sommarnätter II

2006-06-29T17:38:00.000+03:00

Eftersom jag har fullt upp med att sitta på min feta rumpa och dricka öl så hinner jag nästan inte alls skriva...

[För jag måst ju jobba också, perkele!
Det börjar bli den tiden på året igen då man som frilans har väldigt lätt att tycka illa om alla fastanställda och deras låååååånga betalda semestrar! jag är avundsjuk, avundsjuk, avundsjuk!!]

Sen när det regnar, sen när det blir mörkare, sen nån gång... ska jag skriva mera.

Men just nu tänker jag njuta av sommarnätterna, allt vad jag orkar...

Sommarnätter

2006-06-13T10:56:00.000+03:00

Jag tycker att jag inte alls sku vilja sova nu när nätterna är ljusa - och dessutom ganska varma... Sku ge ganska mycket för att få vara ledig, men det är jag alltså inte. Försöker ändå stjäla åt mig ledig tid så mycket jag kan, för snart snart blir det mörkare igen. [OK, jag vet att det är helt knäppt att tänka så där, men om man beaktar hur mycket annat fullständigt huvudlöst jag har tänkt på senaste tiden så får det gå på samma kvot... ] Hade fest hos mig i lördags - jag ville på något sätt fira "slutet på ältandet av 70-talet", men jag är inte helt säker på att det nån gång på riktigt tar slut. Det finns alltid nya saker att ta upp och granska och ...älta. Perkele.

Plötsligt ser jag än en gång mönster som alltid har funnits, och som jag har anat tidigare, och som tycks styra så stor del av mitt liv... Och ändå lyckas jag inte helt och hållet göra mig fri från alla upprepningar och snedtändningar och andra irrationella reaktioner som tycks hålla på att bli mitt varumärke det här året. Kunde det int liksom vara så att när man en gång börjar fatta vad saker beror på så sku man kunna undvika fallgroparna i nuet - och i framtiden? men tydligen int ... För fastän jag ser vissa sammanhang så helvetes tydligt just nu, så behövs det ändå int speciellt mycket för att jag än en gång ska falla ner i den känslomässiga avgrund som jag förr trodde att man aldrig skulle kunna ta sig upp ur. [Numera vet jag ju att man gör det, men det är ändå inget nöje precis... ]

Jag har igen börjat drömma konstigheter - blir väl tvungen att avvakta och se vart det leder... Kanske det fortfarande är 70-talet som tränger sig på, eller 80-talet - eller framtiden? Något obearbetat jävelskap är det i alla fall som rör sig inom mig nu, så jag får väl spänna fast säkerhetsbältet och ställa in mig på att åka mental berg- och dalbana ett tag till.
Tills det är över, för den här gången.
Och så måste jag jobba på det där med "betryggande avstånd"...

Betryggande avstånd

2006-06-05T01:09:00.000+03:00

Förutom att jag de senaste månaderna har varit upptagen med att gå igenom sånt som hände för ungefär 30 år sen, så har jag än en gång fått orsak att fundera över det där med vänskap, och vad vänskap egentligen betyder - i allmänhet, och för mig. Det kanske har nånting att göra med att sen maken flyttade bort så har mina vänner fått större betydelse för mig... Jag vet inte riktigt.

Fick Puck Sumelius bok "Betryggande avstånd" till födelsedagen av min bror - och förutom att jag gillade boken så kändes titeln just nu jävligt angelägen. Det är liksom just det som det i många fall har varit fråga om. Och sen när man inte håller ett betryggande avstånd blir man utsatt, och eventuellt jävligt sårad.
Men man överlever.

Märker nu att jag egentligen inte alls orkar skriva om det här - och int om nånting annat heller. Jag är fortfarande jävligt trött, och nu ska jag sova.

Nattliga landskap

2006-05-16T18:59:00.000+03:00

På nätterna rör jag mig nu ofta i de här landskapen. Och när jag vaknar känner jag mig förbryllad. Och lite besviken över att jag inte var där "på riktigt". Fortfarande har jag inte riktigt kunnat förklara för mig själv vad det är som lockar med El Hierro... För jag är ju ingen "naturmänska" - jag skulle aldrig beskriva mig själv i en kontaktannons som en mänska som gillar "naturen och sköna hemmakvällar". Ändå måste jag motvilligt medge att det var just lugnet, kravlösheten, och --- naturen (shit! får visst ändra uppfattning om mig själv... ) som jag gillade när jag var där i januari. Och det var det som fick mig att återvända.

Kanske det är det att ön är "manejable" - hanterlig. Överskådlig. Ett begränsat område som man tycker att man kan förstå sig på. Avstånden är korta. Man kommer nästan vart som helst på en dryg timme (om det inte är dåligt väder så att man inte vågar köra längs vissa bergsvägar). Och där finns ytterst få "obligatoriska" sevärdheter... OK, man kan kolla in de lyckliga åsnorna - och deras aningen hysteriska tyska ägarinna. Man kan också besöka fyren vid världens ände - men där finns ingenting annat än en övergiven fyr... Man kan om man vill ta sig en titt på "jätteödlorna" och... vad mera? Jo, det finns visst något heligt träd också, men dit var jag aldrig. Men det är egentligen själva ön som är sevärdheten.

[Fan, nu låter jag som en jävla resebroschyr! Glöm det där jag skrev. Jag är bara lite förvånad över att jag varje natt på senaste tiden har drömt mig till den här holmen...]

Tillbaka till 70-talet - än en gång

2006-05-15T18:55:00.000+03:00

Jag har kanske råkat nämna att jag sen en tid tillbaka "lever i det förflutna" - att jag tydligen försöker få nån sorts ordning på mina minnen från 70-talet...

Hur var det? Alltså, hur var det egentligen... ?
För jag märker att jag minns fel. Min berättelse om hur det var stämmer inte överens med mina anteckningar. Mina minnen stämmer inte överens med andras minnen. Mina bilder har bleknat och förvrängts och till slut blivit helt fel... Och nu tycks jag inte kunna låta bli att rota i alltihopa. Det är tungt, men kanske nödvändigt. Det är knappast av en händelse som jag här tidigare i år kom på en programidé som förutsätter att jag rotar i vissa delar av mitt 70-tal... (eller är det kanske för att jag började rota som allt det andra också började bubbla fram...? Men en sak fattar jag inte... hur i helvete kan det komma sig att personer som jag definitivt hade lämnat kvar i det förflutna hör av sig just när jag är inne i en sån här period? Det är aningen skrämmande... Vem är det som styr alltihopa...?)

Det är ganska få personer jag har haft kontakt med kontinuerligt sen skoltiden, men det finns några stycken. En av dem är "Min första Kjell", som jag brukar kalla honom, för att han fanns i mitt liv före alla andra med namnet Kjell dök upp (eller har jag lärt känna så många Kjell bara för att...?). Han kom till min klass på femman - och det var 1970, tror jag...

Jag minns inte i vilket skede vi blev kompisar, men enligt mina dagböcker var det bra mycket tidigare än vad jag egentligen kommer ihåg - för det finns många anteckningar om honom (och hans två äldre bröder...) i mina häften från högstadietiden. Och sen under så gott som hela gymnasietiden ansåg jag honom vara min bästa kompis. Vilket inte alltid var helt okomplicerat... Ibland har det gått långa tider som vi inte har haft så mycket kontakt, men vi har aldrig på riktigt tappat bort varandra. När man sen plötsligt hamnar i ett sånt skede av livet att man absolut vill försöka förstå sig på sitt eget 70-tal (- och på sig själv sådan man var då, och hur det sen ledde till att man blev den man är nu...) så kan en sån mänska vara till verkligt stor hjälp. Det är på något sätt skönt att det finns mänskor som har sett den förvirrade men uppkäftiga 15-åringen som man en gång var, och som liksom bara vet, utan att man behöver förklara...

Morsdag...

2006-05-14T12:17:00.000+03:00

Några dagar före morsdag får jag ett samtal från mitt förflutna - ett samtal fullt med inlindade beskyllningar och anklagelser... Inte precis ett samtal jag hade väntat mig, men jag försöker lyssna och förstå vad det riktigt är som kan ha fått den här mänskan att söka upp min mobilnummer - efter så många herrans år. Anklagelserna gör lite ont - men samtidigt vet jag ju att min önskan att inte bli mor som 20-åring knappast kan vara den enda orsaken till att en annan mänskas liv inte blev så som han hoppades att det skulle bli. (Blev mitt...? Vad hoppades jag när jag var 20...? Minns inte riktigt - men jag tror nästan att det blev bättre än jag hade vågat hoppas - då...)

Efter det långa och aningen förvirrade samtalet drabbades jag av en mycket stark känsla av overklighet - är det månne nån högre makt som håller på och jäklas med mig? Bara för att se hur jag ska reagera om man kastar in ännu ett osannolikt element i min tillvaro? Vad är vitsen med allt det här...?
Jag kände mig plötsligt i stort behov av en stark drink.

Fan, jag märker nu att jag nu definitivt har kommit upp i den åldern att jag kan börja säga att "ok, så här blev mitt liv..." (Och fastän jag för en stund trodde att jag hade tänkt ut det här själv, så kom jag just på att jag bara citerar färghandlare W, som för ett tag sen uttryckte samma sak...)
BLEV!
Jag behöver inte längre fundera på "hur allt ska bli". Jag vet ren hur en stor del av mitt liv blev. Jag har inte längre "hela livet framför mig"...
Det har däremot tonåringarna i grannskapet, men inte avundas jag dem egentligen för det... En av dem, Anna, har på senaste tiden börjar mopsa upp sig och säga saker som "kan du int göra nånting åt ditt hår? Och den där dubbelhakan... Men du har i och för sig int så mycket rynkor... " Ska man måsta höra sånt av en fjortis?! Fast i och för sig tycker jag att det är ganska underhållande.

Fick just per telefon höra en konstig dröm som nån annan hade haft - och plötsligt kom jag ihåg att jag nån natt den här veckan hade drömt att jag var tillbaka på El Hierro - och att jag irrade omkring bland de förvridna träden i El Sabinar, jag sökte efter den slingrande vägen som skulle ta mig ner till havet, och byn, där jag skulle kunna svalka mig med en öl. Men i drömmen hade vägen försvunnit och förvandlats till en otäckt brant och smal stig - och när jag började gå längs den så märkte jag att man på vissa ställen måste hoppa över djupa raviner - men jag såg i alla fall att stigen fortsatte på andra sidan. Och just före jag vaknade så tänkte jag i drömmen att "OK, om det här är det enda sättet man kan ta sig vidare på, så..."
och så hoppade jag.
Och vaknade.

Men nu ska jag på morsdagslunch till andra sidan älven. Ska försöka att inte vara besvärlig - för en gångs skull...

Och så här såg det ut igår...

2006-05-09T20:49:00.000+03:00

Man kan se mina gamla trädgårdsmöbler som morsan målade gröna medan jag var i Stockholm. Nu slipper jag köpa nya...
Men den där sommarvärmen som jag var så där stillsamt glad över håller nog på att försvinna igen, för det kändes jävligt kallt just när jag kom tillbaka till jobbet efter en intervju.

Ibland (men ganska sällan, faktiskt) önskar jag att jag kunde vara "normal", och inte så himla gnällig och missnöjd och - fel... Men just idag tipsade maken mig om en artikel i DN som han trodde att jag kanske ville läsa (han hade dessutom rätt...). Den handlar om "normopati" - och jag kan ju i stället för att försöka vara "normal" glädja mig över att jag åtminstone inte lider av normopati... Det gäller att hitta de små glädjeämnena i tillvaron för tillfället.
(Men ändå... vill ingen byta liv med mej? Alltså bara för ett tag? jag är just nu så himla trött på mig själv!)

För bara en månad sen...

2006-05-09T19:14:00.000+03:00

...fick man gräva fram bilen under en halvmeter snö, och det var alldeles för jävligt. Jag hatade vintern alldels förbannat mycket just i det skedet, eftersom den redan hade varit allför lång och alltför tung. Och så kom det mera snö, just då när det borde ha blivit vår!!

Och nu har det plötsligt blivit nån sorts sommar (blev det ingen vår det här året? eller kommer den senare?) , vilket förstås är otroligt skönt! Det borde kanske t.o.m. räcka för att jag inte skulle känna sig hängig, trött och missmodig - men tyvärr är det inte på det sättet.

För en vecka sen kom jag hem från Stockholm. Det var en märklig resa, och den blev på något sätt så himla fel... Visst var det stundvis riktigt roligt, men efter resan har jag ändå mestadels befunnit mig i ett svart hål - inte så djupt, inte så entydigt svart heller, men dock en jävla grop... (får väl hoppas att det bara är fråga om a temporary dive, annars kommer ganska mycket att skita sig ganska ordentligt inom den närmaste tiden...)

Och nu tycker jag ren att jag måst börja ta tillbaka, släta över... Inte är det ju så att jag känner mig eländig hela tiden, nog är det ju roligt ibland - men faktum är att det känns skit lite oftare än jag egentligen skulle orka med just nu. Allt är helt OK när jag träffar vänner, pratar om vettiga saker, dricker vin, sitter i trädgården och läser och ser Otto-katten falla ner från grannens tak. Och så vidare. Men grundstämningen just nu är dyster, uppgiven... ledsen.

Jag har konfronterats med ett förflutet som jag trodde var preskriberat. Jag har tvingats ifrågasätta val jag gjorde för flera decennier sen - och jag har blivit smärtsamt påmind om alla mina"fel" och alla mina irriterande personlighetsdrag - och det blev liksom lite för mycket på en gång. Helt enkelt too much.

Om jag bara fick sitta i min trädgård bland mina katter och fundera på livet så kunde jag kanske så småningom komma fram till nånting - kanske jag till och med skulle komma på vad jag ska göra med resten av mitt liv - men nu måste jag jobba, jag måste orka engagera mig i andra mänskors liv (other people´s stories...), och jag måste åtminstone försöka hålla mig med en sån inkomst att jag har råd att skaffa kattmat.
Alltså biter jag ihop.
Och jobbar

Oföretagsamhet

2006-04-18T13:53:00.000+03:00

I morse vaknade jag av att en katt satt på min mage, men det kändes alldeles för tidigt att stiga upp. Jag ville bara dra täcket över huvudet och sova vidare. Men det ville inte Otto, så jag steg upp och släppte ut honom, och märkte att det var ännu en regnig och gråkall dag... (Nej!! vill inte ha det så här!) Hittills har vi väl haft exakt en (1!) vårdag. Det var i söndags, tror jag.

Det har snart gått en månad sen jag kom hem från El Hierro, och jag har inte ens haft tid att kolla in mina bilder därifrån. Vart har tiden tagit vägen? Och varför är jag så helvetes trött?! Osannolikt mycket mental energi har gått åt till att försöka på något sätt förhålla sig till det fullständigt obegripliga spädbarnsmord som skedde i utkanten av bekantskapskretsen för tre veckor sen. Eller egentligen var det mera komplicerat än så, för först kom chocken över att nån som man i princip känner och tycker bra om plötsligt bara går och dör - så där bara! Och man drabbades av obehagliga tankar angående livets korthet, och det faktum att man egentligen inte har några garantier för nånting, och att allt kan ta slut, precis när som helst osv osv (men ändå tror man inte på riktigt att ska hända en själv... ändå tills det händer nån man känner, för då kommer sanningen än en gång lite för nära, och man måst på något sätt hantera det, och så bestämmer man sig för femtielfte gången för att leva i nuet, njuta av varje dag, och bla bla bla bla...). Sen när man får höra om spädbarnslik och mordmisstankar och dold graviditet, då är det inte längre bara den egna dödsångesten som måste hanteras, utan hjärnan försöker hela tiden vrida och vända på alla kända fakta för att på något sätt fatta, för att på något sätt hitta ett sätt att begripa vad det riktigt kan ha varit fråga om - men trots att det i kafferummen och runt köksborden vevas hur många teorier som helst så blir ingenting mer begripligt. Till sist inser man att man antagligen aldrig kommer att få veta vad som egentligen hände, eller varför, eftersom den ena som var med är död, och den andra kan ha mycket goda skäl till att inte vilja berätta sanningen. Och så lägger man så småningom saken åt sidan, slutar prata om det, slutar spekulera... Men före det har man ändå tvingats till oroande funderingar kring vilka olyckliga omständigheter som eventuellt skulle kunna få en själv - eller ens närmaste - att göra nånting alldeles grymt, nånting som i andras ögon efteråt skulle verka fullständigt ofattbart... Man blir matt av att fundera på såna där saker... Och så försöker man låta bli att tänka, men märker ändå att hjärnan fortsätter att bearbeta saken så fort man inte uttryckligen har den sysselsatt med nånting annat.
Och så borde man orka vara effektiv och jobba, och så borde man reda upp alla osorterade högar där hemma, och så borde man fixa en ny CD-spelare till bilen, och så borde man man ta sig samman och fundera på vad man riktigt ska göra här i livet...

Och så blir man så sabla trött på sig själv och sin egen oföretagsamhet att man skiter i allt och dricker alltför mycket vin med goda vänner, och hoppas att allt ska kännas lättare i morgon, eller nästa vecka, eller helst till sommaren...
[Fastän jag borde veta vid det här laget att ingenting nånsin reder opp sig av sig självt - det är jag som måst göra nånting åt det - och jag sku int orka!]

Nä, jag orkar egentligen inte...

2006-04-03T12:03:00.000+03:00

Snön bara fortsätter att falla, och det känns alldeles hemskt fel, och jag har ju faktiskt hävt ur mig samma jävla vädergnäll på min engelskspråkiga blogg just för en stund sen, så varför ska jag tjata om same shit hela tiden på olika språk, och i vilket fall som helst håller jag på att bli hungrig och sku inte egentligen orka skriva. Men jag sku int orka göra nånting annat heller.
Var till Helsingfors i helgen. Kul, men nu är jag som sagt helt slut.
Dygnet har bara 24 timmar, och under vissa av dem måst man helt enkelt sova för att orka göra nånting vettigt.
Nog gjorde jag vettiga saker ändå - och jag överlevde tack vare en och annan "mini-siesta" på 10-15 minuter mellan varven.
Det hjälper. Speciellt om man som jag faktiskt somnar.
Tror jag sku behöva ta en helt ledig dag idag. Men jag tycker att jag int riktigt sku ha tid.
Borde lyssna igenom en massa timmar med material.... Borde, borde, borde...
Nej, skit heller. Mañana.
Ska gå ut på stan och se om Wallendahl har nåt "pannsteijit" kaffe att bjuda på.

I farozonen?

2006-03-28T09:30:00.000+03:00

- Ok, du var här i januari, och nu är du här igen... det ser illa ut! Senast i oktober kommer du förmodligen hit för att stanna, sa Dario - eller var det kanske "El Capitán"?
Vi får väl se.

Det har funntis alltför många orsaker på sistone att begrunda livets korthet - vilket samtidigt har fått mig att fundera över hur och var jag själv ska tillbringa mina återstående dagar på det här klotet - och inte är det helt uteslutet att jag så småningom kommer fram till att jag vill bo på El Hierro.
För där står jag av nån anledning ut med mig själv.
Det är liksom enkelt att vara där...
Och även om där kan vara kyligt så är det ingenting mot den förbannade finska vintern.
Plötsligt minns jag väldigt bra varför jag i tiderna svor på att aldrig mera vistas en hel vinter i i det här landet...

Just nu är jag i alla fall hemma (och det har snöat igen... Borde det int liksom vara vår nu?) och jag märkte igår att jag av nån outgrundlig anledning har gått och ställt till det för mig så att jag de närmaste veckorna, eller antagligen månaderna, kommer att ha jävligt mycket att göra - och ingen har jag att skylla på heller, utom mig själv!
(Varför kan jag aldrig lära mig att dra tydligare gränser mellan mitt jobb och mitt liv? Antagligen för att jag på något sätt ändå tycker att det är mera spännande om allt är lite råddigt, oklart och diffust... Men hur tusan ska jag till sommarn kunna göra nån vettig serie om El Hierro när jag egentligen inte skulle vilja berätta nånting alls om ön- för att den inte ska "förstöras"?)

Megaförkyld - men på väg till El Hierro. Igen.

2006-03-15T23:44:00.000+02:00

De senaste dagarna har jag flera gånger trott att jag skulle snora och hosta ihjäl mig, men ännu lever jag. Och fastän jag är allt annat än frisk så tänker jag inte låta mitt fysiska tillstånd störa mig alltför mycket i det här skedet, för om en dryg timme ska vi ta nattåget från Bennäs, och sen i morgon fortsätter vi direkt från tåget till flygfältet, och från HEL vidare till TFN, för att sen ta Binter därifrån till El Hierro. Om allt går som det ska är vi på El Hierro vid 17-tiden i morgon, lokal tid. Det enda positivia i att flyget från KOK var fullt är det att vi nu slipper transporten från södra till norra Tenerife.

Har känt mig skit i en vecka, men eftersom jag i slutet av förra veckan envisades med att jobba i alla fall så hade jag inte en chans att bli bättre...
Det har gått så långt att jag till och med har slutat röka. (Ja, ja. Det är väl i så fall bara bra - men samtidigt ett bevis på hur skit jag har mått i många dagar nu... )

Maken dök upp i lördags - väl? Jo, i lördags var det, för han kom med blue1 till Vasa. Han har två veckors semester... BETALD semester. Satan. Som frilans är det sånt som gör en mest avundsjuk. Gör mitt bästa för att inte tänka på det.

Idag fyller Liffi och Svarti 9 år. Jag tror i alla fall att det var 15 mars de föddes. Men hit flyttade de helt säkert den 1:a maj 1997. De fick idag fira med tonfisk på burk.

Nu ska jag ta och packa det sista. Sku ge ganska mycket för att slippa vara megaförkyld, men om det är i det här skickat jag måst resa, så gör jag väl det då... Jag har inte i något skede ens övervägt att skippa den här resan, fastän jag kanske borde...

Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag absolut ska dit igen - jag menar, varför far vi inte till La Palma? Där finns ju Nefta och Fati - men nej, för jag vill till El Hierro!
Så dit far vi.
Dessutom kommer N & F till El Hierro över veckoslutet, så dem får vi träffa i alla fall...
Kanske jag får nog av holmen efter det här besöket. Det är nästan så jag hoppas det.
Eller så inte...

1976

2006-03-09T15:53:00.000+02:00

Idag på förmiddagen när jag körde hem min far, efter det regelbundet återkommande plågsamma strupingreppet på sjukhuset i Vasa, så kom min mor ivrigt viftande med Vasabladet... "Har du sett...? har du sett...!?"
Och jag sa att nää, att det är flera månader sen jag insåg att jag inte har råd att bära ut tre mer eller mindre olästa dagstidningar per dag, så för tillfället har jag ingen prenumeration på Vbl
(men ok, jag funderar faktiskt på att skaffa en... kanske. Sen när jag börjar vara hemma mera - om jag börjar vara hemma mera...)
Det min mor ville att jag absolut skulle se var det här - vad det nu sen var meningen att jag skulle göra med den informationen...
[tusan att morsan inte kan get over it! Det är faktiskt 30 jävla år sen...]

Kvinnodag

2006-03-08T15:00:00.000+02:00

Det är kvinnodag, och jag vaknade ren före kl. 6.
Det är absolut inte normalt.
Igår vaknade jag också alldeles för tidigt - av att jag klöste mig själv i ansiktet i sömnen... ( och jag såg framför mig hur jag nån gång kommer att tvingas rusa över gatan till HVC och osammanhängande försöka förklara att jag faktiskt har klöst ögonen ur mig själv... Varför i helvete gör jag så här?)
Sen vaknade katterna och började attackera varandra, och i det skedet kunde man glömma det där med att somna om.

I morse vet jag inte riktigt vad som väckte mig. Jag hade iden här gången åtminstone inte gjort illa åt mig själv (dessutom hade jag klippt och filat naglarna, och t.o.m. funderat på att sova med handskar på...), men det var något ljud... Jag trodde att det kanske var nån katt som välte nånting på nedre våningen, men en snabb body count i halvsovande tillstånd övertygade mig om att det i så fall inte kunde vara nån av mina katter, för alla 4 fanns nånstans kring mitt huvud, förutom Otto som sov på min mage. När sängen är full med katter brukar det var jävligt kallt ute. Det var det också, - 24 C på min termometer när jag först gången tittade. För varje svinkall dag som går minns jag allt tydligare hur jag kände det vintern 1984-85, då när det var alldeles förbannat kallt en hel månad, och då jag svor på att aldrig mera vistas en hel jävla vinter i Finland - dvs. vintern före vi började vara i Spanien...
Marför trodde jag för 9 år sedan att jag skulle ha lärt mig att stå ut med mörker och kyla? Vem fan skulle kunna lära sig att stå ut med sånt!

Förstås borde jag inte klaga så mycket, för om en dryg vecka åker jag tillbaka till min nya favoritholme ... men å andra sidan, vad fan hjälper det när det är kallt just nu?!
(man ska ju "leva i nuet", och just nu fryser jag! alltså klagar jag...)

Läste just det här och tyckte det var lite kul... (ja, alltså Erkki skriver ofta mycket underhållande ledare - kolla t.ex den här...)
Jag brukar sällan ha sett Oscarbelönde filmer före de belönas - och inte brukar jag alla gånger se dem efteråt heller, men just Crash såg jag redan i september, och den kommer för mig alltid att förknippas med stöddiga påståenden om att Österbotten är den tryggaste och tråkigaste platsen i världen, att här händer ingenting... Och sen när man går ut från krogen visar det sig att bilen är stulen.
Inte min bil, inte då längre, men i alla fall.
Shit, om jag inte rusar iväg ut och vrider det blå brickhelvetet nu så får jag parkeringsböter. Och sånt klarar jag mig just nu jävligt bra utan...

Uppskjutande livsstil

2006-03-06T10:48:00.000+02:00

Förra veckan gick till stor del åt till att inte göra saker som jag egentligen tyckte att jag borde ha gjort, eller hade lovat göra... Jag insåg än en gång varför jag aldrig skulle klara av att jobba som skrivande journalist, för jag skulle ägna 90 % av min tid till att gruva mig, skjuta upp det hela, undvika att ta tag i saken osv. För att sen göra det i alla fall, men först när det nästan är för sent. Men det har ju sina goda sidor, för medan jag låter bli att göra det jag borde göra så kan det hända att jag äntligen lyckas kasta bort allt det där som luktar underligt i kylskåpet, jag får kanske sorterat nån av alla mina otaliga tidningshögar, och om det riktigt vill sig så plockar jag till och med in några hundra kringflytande CD-skivor på rätt ställe i CD-tornen. Men bara kanske. Den här gången blev det inte riktigt så, utan skivorna hamnade i en låda där de står och väntar på att jag ska få nästa energiskov, i samband med nästa evenutella deadline.

Och varje år har jag planer på att söka pengar från kulturfonden i februari, då journalister kan söka, men oftast får jag int "tyymin ur reven" i tid, eller så slarvar jag ihop nån halvhjärtad ansökan just före ansökningstiden går ut... Inte så konstigt att det inte kommer några bidrag. (Varför i helvete ska det vara så svårt att sätta igång med saker i tid? )

Det har varit svinkallt alltför länge nu, och det börjar gå mig på nerverna. Visst, solen skiner, jåå, jåå - men det är förbanne mig inget nöje att röra sig ute. Inte för att jag annars heller brukar vara så himla hurtig, men nu har jag ju en god orsak att inte vara det.

Nåja, nu har jag skjutit upp arbetsveckans början alldeles för länge - nu måste jag sätta igång... dvs ge mig ut i kylan - och helvete, jag glömde koppla i motorvärmaren igår...

En helt OK vecka

2006-02-25T17:17:00.000+02:00

Idag åkte Peter och Leo tillbaka till Åbo - och fast det känns som om vi körde upp i förrgår så har det faktiskt gått en hel vecka. En helt Ok vecka, fakstiskt, trots att jag inte riktigt vet vart den har har tagit vägen. Jag har åtminstone inte gått omkring och hängt med huvudet i marken och funderat alltför mycket på livets jävlighet - vilket väl måste ses som nån slags sundhetstecken. Och så har jag läst och läst och läst - och jobbat, men utan stress, eftersom jag den här veckan hade en "andhämtningsvecka", dvs nån annan har gjort mitt söndagsprogram... Ja, och så hann jag besöka både Kokkola och Terjärv, vilket inte händer alltför ofta... Jag kunde i princip ha åkt till Stockholm, men jag föredrog att stanna här, dels av ekonomiska orsaker, men också för att Kjell är betydligt mer intresserad av OS än vad jag är - dessutom far vi ju faktiskt till El Hierro tillsammans ganska snart...

Peter mobbade mig hårt häromdagen för att jag hade köpt gula tulpaner åt mig själv (glömde fråga vem han ansåg att borde ha köpt dem åt mig...) - men det skiter jag i, för jag börjar så småninom inse att i det här livet funkar det på det sättet att om jag vill ha nånting så skaffar jag mig det - om det bara är möjligt - i stället för att vänta på att nån annan eventuellt ska gissa sig till mina önskningar och ge mig det...

Vissa förmiddagar viker jag in till min favoritfärghandlare Wallendahl på Bankgatan för att tigga kaffe, och samtidigt förhoppningsvis få lite livsvisdom som tilltugg...
En morgon tog han fråm måttbandet för att ge en konkret bild av livets korthet.
Om man låter 1 centimeter representera ett år av livet så får man ett lite oroande perspektiv på tillvaron. Det blir liksom så himla TYDLIGT hur mycket man ren har bakom sig - och hur lite som finns kvar... Men samtidigt tvingas man ju att inse att det är jävligt mycket av det som man har ägnat - och fortfarande ägnar - sina futtiga centimetrar åt som man lika gärna kan strunta i - det mesta är jävligt oväsentligt, falskt och skrattretande. Och när man riktigt tänker efter, så är det kanske så att det enda som egentligen betyder nånting är meningsfull kontakt med andra mänskor. "Vi har ju bara varandra, vi mänskor..." brukar Wallendahl ofta säga. Och själv har jag ju alltid hellre umgåtts med goda vänner än gjort nånting "nyttigt" (typ dammsuga, tvätta fönster, klippa gräs, skriva slutarbete, stryka kläder etc etc...)

Ju äldre jag blir detso mer övertygad blir jag om att man helt enkelt får skylla sig själv om man ägnar alltför stor del av de utmätta livscentimetrarna åt sånt som man faktiskt inte vill göra. Men nu måst jag börja ställa mig, för jag tror att jag faktiskt vill på teater ikväll - trots att jag från en del håll har hört att pjäsen inte är nån höjdare...

Buenos dias

2006-02-24T09:17:00.000+02:00

Ibland är det inte så lätt att stiga upp på morgonen... varken för Frissi eller mig.
Men solen skiner - eller åtminstone sken den lite, för en stund sen.
Jag försöker vakna.

Mitt hus - det i mitten

2006-02-21T18:29:00.000+02:00

Vem är galen?

2006-02-20T23:08:00.000+02:00

Igår var det första söndagen på länge som jag vaknade hemma, ensam, utan att vara varken bakfull, ångestfylld eller akut stressad... (Jag var faktiskt tvungen att kolla i min kalender när jag senast var hemma en söndag utan att må skit. Tror det var nån gång i början av hösten, eller kanske i somras. Det har bara råkat sig så att mina söndagar har varit för jävliga - eller så har jag varit nån annastans...)
Hela dagen var sen ganska behaglig. Satt på förmiddagen och drack kaffe och pratade skit med brorsan och grannfrun. Familjelunchen avklarades utan obehagliga incidenter, och farsgubben, som var i så eländigt skick där kring julen, är nu märkbart piggare, han orkar läsa böcker igen, och han är än en gång så där småjävlig som han alltid har varit när han har varit "normal". Det värsta jag visste när jag var barn var när allt inte var som det brukade vara. Jag minns t.ex hur jävla obehagligt det var första gången farsan hamnade in i en längre apatisk period - det var i början av 1970-talet, samma vinter som min farfar dog - han dog visst i november - och det fanns en ny läkare i stan som skrev ut det då ganska nya undermedlet Valium åt alla som hade ens lite illa att vara, och farsan åt Valium och vandrade omkring som en zombie hela jävla vintern. Jag försökte ordna det så att jag inte skulle behöva vara hemma och se eländet, gick så ofta jag kunde hem till nån kompis efter skolan, hoppades varje dag att han inte skulle vara hemma, att han skulle ha börjat gå på alla världens sammanträden igen, så som han gjorde när allt var "som vanligt"... Efteråt har jag insett att gubben antagligen har haft depressioner i hela sitt liv, speciellt på vintrarna, men allt tycks bli jävligare med tilltagande ålder och skröplighet. [Å andra sidan är det ju deprimerande att bli gammal och sjuk, så om man ser det på det sättet så är hans reaktioner helt normala, men det finns ju faktiskt folk som är både äldre och sjukare än min far och som ändå klarar av den mörka tiden av året utan att hamna helt under isen...]

[Och jag misstänker att jag skriver det här för att jag egentligen är rädd för att själv så småningom bli likadan som min far, och jag tror kanske att jag kan motverka det hela genom att skriva om det... (Kanske kan jag det?) lite på samma sätt som jag trodde att jag skulle kunna undgå sinnessjukdom genom att läsa allt jag kunde hitta om ämnet i de få populärpsykologiska verk som fanns i mitt barndomshem. För när jag växte upp var jag säker på att jag förr eller senare skulle bli galen, eftersom jag så långt tillbaka jag kan minnas fick jag höra att "Nu är du igen preciiiiis som faster B!!" - varje gång jag var olydig, högljudd, elak, bråkig, gnällig eller på annat sätt besvärlig... Och alla viste ju att faster B var galen. Det var det enda jag visste om henne. Hon hade ju varit intagen, på dårhus !! - och då var man galen för all framtid, ansågs det tydligen på bondvischan i Österbotten på 1960-talet... (jag har tydligen inte ännu heller riktigt kommit över det där...)
Jag vet inte hur galen faster B egentligen var, för hon har varit död länge, och inte vet jag heller om om jag själv har lyckats undgå galenskapen - men jag blev i alla fall tidigt mycket intresserad av psykologi...
Men int var det ju alls det här jag höll på att skriva om - eller var det...?]

Just nu tycker jag i alla fall att livet är helt OK.

Det är förstås möjligt att jag för tillfället orkar vara så osedvanligt nöjd med livet enbart för att jag vet att jag om bara några veckor igen kommer att kunna sitta och titta ut över Atlanten, där på ön vid världens ände - men... ja, vad då?
(feel the energy...)

Confidence in the energy...

2006-02-13T09:50:00.000+02:00

Ok, nu orkar jag bättre med livet i Österbotten igen, för jag har beställt nästa resa till El Hierro! I mars... Vet inte om nån annan än jag fattar det här, men jag vill bara tillbaka dit - kanske det räcker med den här gången, kanske inte - vad ska jag här grubbla, måste komma ihåg vad den gamla belgiska hippin i La Restinga sa: "you just have to be confident in the energy..."
[Ja, ja. Jag ska sluta tänka och bara "be confident in the energy"... jag lovar]
Och inte nog med att jag har beställt resan till El Hierro, jag håller också halvt hysteriskt på och planerar andra mindre utflykter (Helsingfors, Åbo, Stockholm, Madrid, Paris...) - det är tydligen så det (dvs jag) fungerar - först är jag megafrustrerad, vet inte vad jag ska göra av med mig själv, hatar småstaden och speciellt vissa av stadens allra mest inskränkta småstadsmänskor, sen börjar jag fundera på vad tusan jag ska ta mig till, och så slutar det med att jag beställer en del resor - och så känns det plötsligt än en gång lättare att vara just där jag är. Jag måste tydligen veta att jag i något skede är på väg bort för att orka stanna kvar.

Hade nån gång förra veckan funderat på att göra en halvgalen biltur igen - inte så långt den här gången, och inte så många, men till slut blev det inget av de planerna. I stället blev det bio på fredag, nattjobb, mera jobb på lördag, och sen fest hos mig med god mat och massor av vin. Vi var ett halvt dussin damer i olika åldrar - mest yngre - samt Guillaume, och det var han som fixade maten. Jag konstaterade i något skede att av alla som var i mitt hus så var det bara en (Sofie) som jag ens kände för ett halvår sen... [inte för att det är något fel på nya mänskor - det var bara nånting jag tänkte...]

Soundtracket bestod i början av kvällen mest av Lagartija Nick, Molotov och annat i den stilen - för att sen övergå till Öllölämix 1 med bland annat Leevi and the Leavings... (kan man faktiskt vara nostalgisk över nånting som hände för mindre än en månad sen? Jag misstänker att man kan...)
Om man vill kunde man beskriva slutet av festen som en improviserad lyrikafton till tonerna av Ryan Adams, men eftersom den här festen inte var sponsrad av Kulturfonden så spelar det ingen roll vad vi kallar vårt slarvande. Och nu sitter jag än en gång och skriver för att slippa sätta igång och göra nånting - det är sånt som händer när man jobbar också på lördagar, man tycker liksom att måndagen borde vara en ledig dag - och det kan den ju vara också, om jag bestämmer mig för det, men i princip hade jag nu nog tänkt få nånting gjort idag...
Kan inte bestämma mig för om jag ska föra Otto till veterinären igen eller inte. Han hade fått stryk igen av elaka Liffi, men han verkar må mycket bättre nu än igår och i förrgår - så kanske jag väntar? Det är ett sånt helskotta att få in honom i buren...

Spansk afton med franska vinyler

2006-02-05T17:28:00.000+02:00

Det börjar bli lite lättare att stå ut nu.
Jag är lika jäkla trött som för några dagar sen, men lite mindre på kant med min omgivning. Det hjälper en aning att äta spansk chorizo och dricka spanskt rödvin i gott sällskap till tonerna av spansk musik - då är man för en stund ändå inte riktigt på riktigt i den smällkalla småstaden...

Katterna har på sista tiden ställt till med en massa sånt som jag vanligtvis bara skriver om på min engelskspråkiga "kattpissblogg", och jag är lite uppgiven inför alla oönskade kattutsöndringar.... vad tusan ska jag göra? Men Liffi är i alla fall just nu märkbart nöjd över att hans favortmänska tillfälligt har kommit tillbaka - sen får vi väl se hur han kommer att bete sig när han far bort igen.

Orkar inte skriva mera just nu. Det blev igår så pass sent att det började spelas franska sliskvinyler från 70-talet - ett säkert tecken på att det hade druckits för mycket, och att man borde ha gått och lagt sig tidigare.
Men det var kul!

[Skulle fortfarande hellre vara på en ö där nollmeridianen gick förr i världen... men jag börjar så småningom landa - på riktigt - i min egen verklighet...]

Skam

2006-02-03T14:32:00.000+02:00

Nu skäms jag.
Dels har jag här i flera dagar i onödan gått omkring och indirekt beskyllt andra för att ha slarvat bort en av mina favoritskivor, dels har jag lyckats med det som vissa andra i min bekantskapskrets också har gjort tidigare, dvs skicka ett SMS till helt fel person. Helvete! jag är alldeles för trött för mitt eget bästa just nu...
(vill tillbaka till El Hierro!)

Jag borde förstås ha tänkt efter lite. Var såg jag skivan sist? I Borgå. Det är alltså jag själv som har tagit fel CD med mig därifrån - och lämnat kvar Lhasa i maskinen. Borde har ringt dit och kollat först så sku en hel del grinighet ha kunnat undvikas.

Jo, jag erkänner, jag är utmattad för tillfället... Men det är priset jag betalar för att jag har fått vara ute och vädra mig - och det tar inte bort nöjet i att ha fått vara borta - que me quiten lo bailao! - som de säger i Spanien.

Nog blir det bra... väl?

Kraschlandning i verkligheten

2006-02-02T12:09:00.000+02:00

På tisdag kväll var jag hemma - men ändå inte...
Hade fortfarande en lite overklig, men skön, känsla av att vara borta. Och mitt hem kändes främmande, det kändes inte "mitt"- där fanns främmade saker, främmande lukter - ett annat kaos än mitt eget. Och katterna vände sig förnärmat bort, som om de skulle ha velat säga att "just så, det passar att komma nu... tror du vi bryr oss?!"

Förstod först inte varför det kändes så konstigt ... Om jag inte hade haft nån att bo i huset skulle katterna ha varit utan skötsel - så jag var ju egentligen jävligt tacksam att G hade kunnat vara där. Men ändå kändes det lätt obehagligt, lite som att ha varit utsatt för inbrott... Och tanken på att mänskor som jag inte alls känner kan ha rotat i mina personliga saker får mig att känna lindrig ångest.

Kanske allt det där kändes så starkt för att jag så nyligen hade förlorat min kappsäck.
I söndags på kvällen satt jag hysteriskt och fundera igenom exakt vad jag kan ha haft i den resväska som hade blivit stulen när det var inbrott i Satus bil (natten mellan lördag och söndag, då vi tog taxi från Santa Cruz efter en alltför våt - och dyr! - kväll i Hotel Menceys bar... Hur tusan kom vi på att gå och ta "en drink" på ett femstjärningt hotell? som om man nånsin skulle ta en drink med Satu... men det var nostalgin som styrde oss igen, förstås.... På Mencey inkvarterades vi ju förr i världen, när jag ännu flög... nåja, det om det) - för att sen till slut komma fram till att där inte fanns nånting sådant som jag inte skulle kunna leva utan... Inga dagböcker, inga personliga anteckningar, inga viktiga intervjuer, inga böcker som jag inte skulle kunna köpa på nytt osv.
Så jag fann mig till slut motvilligt i att den var förlorad, och vi gick till polisstationen och anmälde inbrottet.

Sen på måndag blev jag märkligt förvirrad när väskan faktiskt fanns på polisens byrå för "Objetos Perdidos", på hittegodsbyrån. Förstås blev jag också glad, för min slitna favorittröja, ett par favoritskor, och ett par favoritbyxor skulle ha varit aningen svåra att ersätta - men i alla fall... En förvirrande upplevelse det där att få tillbaka nånting som man ren har tänkt sig att leva utan... och att samtidigt märka att nån har grävt i ens påse med skitiga underkläder - vilket nån alltså hade gjort, för allt var utspritt och områddat - gör att man känner sig lite kränkt, trots att man fått väskan och alla sakerna tillbaka.

Och så kommer man på tisdag hem till ett "främmande" hus... och reagerar konstigt. Eller kanske det inte är så konstigt att reagera så?

Skulle ha velat förklara för min kattskötare att mina reaktioner inte egentligen hade med honom att göra, att det bara var... tja, lite underligt att komma "hem" när det rådde ett annat kaos än mitt vanliga... men jag har ännu inte haft chans att göra det. Och jag försöker förklara för mig själv att det inte är hela världen att skivor finns i fel fodral, men det är faktiskt en sak som stör mig... Och igår störde det mig extra mycket. Jag hade hela tisdagen haft en sång i huvu, och jag såg riktigt fram emot att äntligen få lyssna på den... Men när jag sen sku lyssna på den i bilen så var det fel skiva i fodralet!! Perkele. När det finns tusentals skivor i ett hus så blir det snabbt ohållbart om man börjar sätta CD:n i fel fodral... Och jag har faktiskt ännu inte hittat rätt skiva.

Och jag har ännu inte riktigt hittat hem.

Jag försökte faktiskt ren igår köpa en ny biljett till Tenerife, för mitten av mars.... Men det fanns inga platser längre, från Kronoby (helvetes helvetes helvete!)

Men nu tror jag att jag så småningom börjar ha (krasch)landat i "verkligheten" igen.
Jag har ett program att göra, räkningar att betala, och ett hus att röja - för maken kommer hem till helgen...

Snön yr utanför fönstret - och jag flyr i tankarna till tavernan nere vid stranden i La Restinga. Där skulle jag kunna sitta i timmar och snacka skit med fiskare, gamla hippier och "El Capitán".
Jag vet alldeles säkert att jag kommer att resa dit igen. Men tydligen inte den 14.3.

Sista dagen

2006-01-30T17:40:00.000+02:00

I morgon flyger jag hem.
Vill inte! Vill inte stanna pa Tenerife heller - jag vill tillbaka till El Hierro.
Sitter just nu pá en "Ciber" som de kallar dem, nára busstationen i Santa Cruz de Tenerife. Fick i morse tillbaka min kappsáck som hade stulits ur Satus bil natten till igár. Den fanns till min stora fórváning pá polisens oficina fór "objetos perdidos"... Underligt. Jag var ju ren instálld pá att gá och kópa nya kláder - nu slapp jag! I rena gládjen óver att inte behóva handla underkláder, skor, byxor och trójor har jag i stállet ¨gjort av med en massa pengar pá sánt som jag alltid kóper - dvs skivor och bócker... Fast jag hade bestámt att den hár gángen sku jag minsann inte...
Skit samma.
Nu bórjar det gá mig pá nerverna att inte ha tillgang till skandinaviska bokstáver - sa jag slutar. Kanske jag orkar skriva lite i min engelska blogg - dár har jag ju inte samma problem.
Eller sá gár jag pá bio. Eller sá int...
Mást kópa korv, och brandy.

Nostalgitripp

2006-01-21T20:40:00.000+02:00

Inte trodde jag att min resa till Canarias den har gangen skulle bli en nostalgitripp, men det tycks den bli... Har traffat folk som jag inte har sett pa 14 eller 12 eller 9 ar...
Nej, jag skulle verkligen aldrig mera vilja jobba som flygvardinna, men... Nog hade vi kul manga ganger....
(medan det andra ganger var ett rent helvete!)
Shit. Nu har jag inga fler mynt, och det ar sa helvetes dyrt att anvanda den har datorn, sa jag slutar. Orkar inte vara nostalgisk.
Ska sluta.
Ska leva i nuet
- fran och med NU.
[eller fran och med i morgon...]

Soundtrack

2006-01-17T09:39:00.000+02:00

Jag tycker på något sätt att jag borde skriva nånting om resan till Norra Karelen, via Helsingfors-Vanda flygfält och Borgå (en liten omväg på ca 400 km...), men jag vet inte - jag är fortfarande aningen euforisk, kanske av utmatting, men också för att hela den absurda resan på något sätt funkade som intensiv terapi, på en massa underliga plan... I något skede såg jag en sorts elegant symmetri i det faktum att vi råkade ta paus just i Villmanstrand - det liksom kopplade bakåt till 1983, och Rennes, och allt det där... (äh, never mind, men det uppstod märkliga kopplingar i skallen...)
Soundtracket till de här dagarna snurrar fortfarande i mitt huvud, och jag flinar när jag tänker på en kommentar i bastun på lördag morgon
- om jag måst höra en enda reggaelåt till så skjuter jag mig i huvudet...
Och vad var det första som chauffören Guillaume valde när vi vid middagstid körde tillbaka till danskens stuga...?
Just det.
Men vi hade som regel att den som kör får välja musiken, så det är mycket möjligt att man stönade på franska i baksätet när det än en gång kom en låt med Martha Wainwright, eller när vi för femtielfte gången bara måste få höra Marah och"Freedom Park" (den enda låt som fick upp humöret på Sofie och mig när vi plötsligt insåg vilken situation vi befannn oss i - dvs att det var fan så trångt och obekvämt i bilen, mörkt och jävligt utanför, och man borde kör långsamt, för det är dimma och snöblandat regn - och man är fortfarande förbannant långt hemifrån... )Så det var väl jämna plågor... Men när jag igår nämnde att det kanske blev lite väl mycket reggae där ett tag nära ryska gränsen så blev Guillaume nästan arg för att vi inte hade sagt nånting, för det fanns minsann musik att välja bland.Tja... varför sa vi ingenting?
(Nästa gång...)
Nånstans efter Imatra var det dags för Leevi and Leavings och "Pohjois-Karjala" - en låt som den franska delen av bilens passagerar inte alls förstod sig på, sa de, men den fastnar - för igår, efter franskalektionen, gick Guillaumes syster Amelie och nynnade på refrängen till just den låten... "Minä lähden Pohjois-Karjalaan...."
Egentligen skriver jag nu bara för att inte behöva börja pracka och packa, men det hjälper inte - klockan går, och om mindre än 6 timmar ska jag vara på flygfältet. Fransmännen flyttar in i mitt hus en vecka och tar hand om mina katter, så jag borde dessutom röja lite så de får plats...
[Nä, nu räcker det med "självcentrerat skräp" - jag ska ju för tusan iväg. Idag! ]

Mellanlandning

2006-01-17T01:56:00.000+02:00

I morse när jag körde till Jstad, mycket tidigare än jag egentligen skulle ha orkat, med tanke på de tre senaste dagarnas yrande, så fick jag en märklig känsla av att jag bara ville forstätta, köra vidare, vart som helst - jag vred upp musiken ännu högre, och jag kunde ha fortsatt till Rovaniemi, eller till Sverige via Torneå och Haparanda, eller sen vidare ut i Europa - varför stanna? Men jag hade tid hos läkaren 9.40, och det kunde man ju inte missa, speciellt inte om man som jag sen i somras har gått och nojat över eventuell cancer... men samtidigt vet jag ju att jag har anlag för hypokondri - fast vem har sagt att hypokondriker inte kan ha dödliga sjukdomar?
Nåja, det hade jag i all fall inte - inte som man kunde konstatera idag i alla fall - så efter läkarbesöket blev jag på så himla bra humör att jag igen kunde ha satt mig i bilen och kört... bara kört, utan mål. Men i stället gick jag och snällt till jobbet och gjorde klart allt som måste göras före min resa i morgon - för jag har bara mellanlandat den här gången... Jag lämnar det här grådaskiga vädret, och i morgon den här tiden är jag ren på Tenerife! Det ska bli så himla skönt att komma bort... [OK, lite kluvet är det - för min far är allt annat än i skick, men jag hade mitt tvådagarssammanbrott här för ett tag sen, och efter det har jag på något sätt accpeterat att det är jävligt, och det kommer att bli värre, men trots det måste jag leva vidare... nej, inte måste, jag vill ändå leva!]

Satu ringde när jag var i bilen, hon ville att jag sku ta med till henne ett och annat till Tenerife: leverlåda, och "leppälastuja" , förutom Salmiakkikossu, rågbröd och karelska piråger.
Egentligen hatar jag den här sortens encargos, men jag ska bo hos Satu, som dessutom fixat och ordnat så att jag kommer att ha chans att träffa en hel del gamla arbetskamrater och kompisar den här veckan, så visst vill jag vara hygglig... men de där alflisorna (al-flisor, inte alf-lisor...) fick mig att bli lite nervös där ett tag.

"I will survive..."

2006-01-16T01:12:00.000+02:00

I Värtsilä, jävligt nära ryska gränsen, sjöng jag på lördag kväll, ganska sent, karaoke tillsammans med en märklig sammansättning mänskor. De enda låtar vi trodde att vi kunde var "A hard day's night" och "I will survive". [Och jag som lovade mig själv i Las Palmas 1990 att jag aldrig mer i mitt liv skulle sjunga karaoke, för jag kan faktiskt inte sjunga...]

Efter 1595 km, och mörkerkörning sen Joensuu, samt dimma de tre sista timmarna börjar jag tro att det kanske är sant... I will survive.

Men nu bara måst jag sova.

trött på mig själv...

2006-01-12T09:02:00.000+02:00

Ibland blir jag bara så himla trött på mig själv! Jag orkar helt enkelt inte med mitt eget ältande, mitt eget strulande, min egen jävla flykt bort från - vad då?! Vart fan sku jag kunna fly, för jag har ju hela tiden sällskap av mig själv... att jag aldrig perkele lär mig!!!
Sen katterna började skita i alkoven har jag blivit lätt paranoid, jag tror att jag ska hitta kattskit överallt där det finns osorterade papper att förorena... Nu har mina väskor fulla med gamla dagböcker, som annars står intryckta i den överfulla garderoben, där jag tyckte att det luktade konstigt, stått mitt på salsgolvet några dagar, övertäckta med en tjock filt så att ingen frassjävel ska få nöjet att förorena mitt förflutna (som om jag inte själv skulle ha klarat av det...). Och eftersom jag än en gång har hela huset för mig själv så kan jag lugnt låta allt möjligt stå och skräpa var som helst utan att nån gnäller... Det här betyder också att jag enkelt kan sätta mig ner framför kakelugnen och slöbläddra i häften märkta "hösten 83", eller "vår och sommar 86", eller göra en djupdykning ner i ett tunnt rött häfte märkt 75/76. Antagligen sku det vara friskare att slita ut sidorna och elda med dem, men jag vill inte! Jag tror på något perverst sätt att det nånstans i alla de där gamla skrifterna kan finnas nånting som kanske sku kunna göra att jag fattar precis vad allt riktigt har varit fråga om, varför allt blev som det blev, och som får en massa olika pusselbitar att falla på plats... Men vad har jag för orsak att tro det? Varför tror jag att jag ska komma framåt genom att hela tiden stirra i bakspegeln? [jag sku int orka med mig själv nu, sa jag ju...]
Det är förstås på grund av allt det där som står och skräpar i vardagsrummet som en liten tur till till Norra Karelen just nu känns som en helt sund idé...

Nog blir det väl bra...

2006-01-10T13:56:00.000+02:00

Trots allt så måst man ju försöka orka vidare - och på något sätt går det... Trots att farsgubben nu har legat två veckor på bäddavdelningen och stirrat på en klocka [- undrar förresten varför man placerar sjuka gamla gubbar så att det enda de har att fästa blicken på är en jävla väggklocka, så att de ska påminnas om att livet rinner ifrån dem...], trots att katterna fortsätter att skita i alkoven... [men Accept och "Balls to the wall" fungerade bra som ljudmatta idag när jag än en gång stod och höll mig för näsan och samlade ihop nerpissade och nerskitna tidningar och tidskrifter... Jag börjar misstänka Frissi nu - han sover i alkoven, högst uppe på tidningshyllan, just under taket, och han kan mycket väl vara så lat att han inte orkar gå till kattlådan och skita... Jag tyckte han såg lite skyldig ut i morse...] , trots att handlingsförlamningen ännu inte helt har släppt... Och trots att jag än en gång håller på och vevar igenom gamla trauman, grämer mig över mina upprepningstvång och stundvis hatar mig själv för att ingenting nånsin förändras... [perkele!!]

[Men visst får jag ändå tro att det blir bra? Att everything´s gonna be alright? Visst...? ]

Jag menar, jag har ju saker att se fram emot, för om en vecka är jag på väg till världens ände, till El Hierro, som förr faktiskt ansågs vara just det - men först ska jag ta fart från Öllölä. Och just den resan är förmodligen ett av mina mera vansinniga projekt för tillfället - men vad gör man inte för att försöka slunga sig själv ut ur den onda deppighetscirkel som vintermörker, anhörigas sjukdomar, egna självtvivel samt hela existensen har fått en att fastna i? Tillvaron kan knappast bli värre av en liten tur till ryska gränsen, för att träffa en äldre dansk herreman, som just har gift sig med en chilensk kvinna och slagit sig ner i Öllölä (som lär ska ha varit "årets by 1994"). Och den här mannen har massor att berätta om El Hierro. Så dit ska jag.

...and it will only get worse

2006-01-06T09:31:00.000+02:00

Nej, jag tänker inte skriva om det delvis kontrollerade nervösa sammanbrott jag tycks befinna mig mitt inne i - det tänker jag alltså inte skriva om!
Så det är väl bäst jag låter bli att skriva då... Helt och hållet.
[Fast jag vill ju skriva...]
Får just nu ingen ordning på mina ångestreaktioner inför tillvarons jävlighet och livets ändlighet...
I förrgår fick jag absolut ingenting gjort, hade bara illa att vara från morgon till kväll - och ingenting, absolut ingenting, hjälpte - men jag överlevde ändå. Igår lyckades jag "skryyp opp me" med sushi, en fullprisskiva och en massa gula tulpaner. Och jag bestämde mig också för att börja begränsa mitt umgänge med vissa personer under 25... [Varför då? kan man ju fråga sig... Jo, bland annat för att det i längden kan bli aningen knäckande att höra en 21-åring sitta och beklaga sig över att han känner sig "so old... " Det finns ju ingen vettig orsak till att man vid min ålder ska måsta höra på sånt, eller hur? Man kan förstås halvsadistiskt upplysa killen om att "it will only get worse..." Fast det egentligen inte är sant, för trots alla jävla moodswings just för tillfället så var det nog förbaskat mycket jävligare att vara 21 (alltså för mig... andra kan säkert ha varit hyperharmoniska och välanpassade ren då, men inte jag... inte för att jag har blivit det senare heller, men det hör inte hit...) än vad det är att vara 40+ ( eller egentligen 45+ - vad ska jag här låtsas nånting?), men vad var det egentligen jag höll på och skrev om...? ]
Ja, och sen försökte jag då - lite motvilligt först, det ska medges - muntra upp mig med country, och det lyckas - nästan. Men så hände nån liten sketen sak, nånting blev plötsligt kråtigare än jag hade tänkt, och nån sa nånting som sårade - och så blev det en skitnatt igen, och jag vaknade nu på morgonen, än en gång totalt handlingsförlamad. Orkade inte stiga upp, vaför sku man? Och jag tryckte nästan automatiskt på "play" på fjärrkontrollen, och countryn strömmade än en gång ur ur högtalarna - och först nu lät det riktigt bra!
Efter att skivan har snurrat ett par tre varv börjar det så småningom kännas som om jag ändå kanske skulle kunna få nånting vettigt gjort idag. Trots allt...

Alltså, var ska jag börja? Kaffe, rostbröd... släppa in katterna som gick ut för en timme sen, bära in ved... Och så måst jag klä på mig och gå och hälsa på min far som finns bara 100 meter härifrån, på HVC:s bäddavdelning, och som verkar sjunka djupare och djupare in i nån sorts skuggvärld - vet inte om det är fysiskt eller psykiskt, men nånting otäckt är det som händer... Det skrämmer mig så in i helvete att se det där. Men jag kan ingenting åt det. Och visst överlever jag det här också, väl...? Och jag har ju mina gula tulpaner, och en knallgul stor kaffekopp - och country...
[Förra veckan insåg jag att det finns tillfällen i livet när fransk death metal passar utmärkt: t.ex när man stiger upp på morgonen den 31.12, och det första man måst göra är att städa bort en jävla massa kattskit ur alkoven, kattskit som alltså int ska vara där, men som ändå av nån anledning är där... då sitter det jävligt bra med den sortens musik... då duger ingen Kari Rueslåtten, Tori Amos eller Martha Wainwright, nej då är det Gojira som gäller... men det finns också morgnar när Ryan Adams passar perfekt. Och det är kanske bara bra]
(en jävla tur att min man int läser min blogg - han sku mobba mig forever för det
där med country... )

Drömmar och flykt

2006-01-03T16:50:00.000+02:00

I jävligt före, och alldeles för tidigt, körde jag först maken till flyget, och senare i ännu jävligare väder skjutsades brorsan till tåget. Alla lämnar mig! (kändes det som...) "Int visst ja om att dähär ställe fanns..." sa farsgubben när jag tittade in till honom på HVC:s bäddavdelning, och jag hinner ren tänka att nu fan har han blivit helt dement... Sku han int veta om att HVC finns? Han har ju själv kört ambulans i tiderna. Visserligen för länge sen, men i alla fall. Men sen förstår jag att han menar nånting i stil med att han aldrig hade tänkt på att själva bäddavdelningen faktiskt är så stor som den är - eller nånting sånt. Vad vet jag vad han menade, egentligen?

I vilket fall som helst så var gårdagen ingen bra dag - jag ville bara bort, bort, bort... Idag börjar jag än en gång stå ut med tanken på att allt är som det är, och att hur mycket det än önskas gott nytt år till höger och vänster så finns det saker som bara inte kan bli bättre - det man kan hoppas på är att de inte blir sämre alltför snabbt...
Sen finns det ju andra saker också, sånt jag kan påverka själv - som t.ex var jag bor och med vem och vad jag riktigt gör på dagarna. Fast jag gör gärna det jag vanligtvis gör på dagarna, så det har jag inget behov av att förändra - men var ska jag vara? och hur mycket? och när? ( och varför...?) - det måste jag försöka reda ut för mig själv på något sätt. Helst skulle jag bara vilja resa just nu - vilket är helt absurt, för det är samtidigt så himla prackot att röra på sig, speciellt när man som jag alltid släpar på osannolikt mycket bagage - men ändå...

Skickade just en försenad nyårshälsning till Island, och medan jag skrev kom jag på att det i sommar är 30 år sen Mia och jag första gången åkte ut på interrail... Och det är alltför länge sen jag har träffat Mia! En vinter var jag två veckor hos henne i Reykjavik - kan det ha varit årsskiften 1984-85? - men sen dess har vi egentligen aldrig varit på samma ställe några längre perioder... Tänk om man kunde göra om åtminstone en del av den där första interrailresan? Men jag har blivit så förbaskat bekväm att jag aldrig i livet skulle orka flänga omkring som vi gjorde då - men några ställen, några mänskor skulle jag väldigt gärna besöka igen. Kanske kan Mia och jag träffas nånstans i Europa? Kanske...

Skit också, jag gör ingenting annat än drömmer mig bort just nu ... drömmer och flyr, drömmer och flyr...

Och i natt drömde jag dessutom (alltså jag drömde på riktigt, på natten, medan Liffi och Svarti tryckte sig upp mot mitt huvud från varsinn sida, och spann och spann...) att jag körde bil, jag var på väg nånstans... [vart? Ingen aning... tillsammans med nån, men vem...? vet inte...] - men det var halt (ok, det var det på riktigt igår också...), och bilen bara stod stilla - det var varken uppförsbacke eller något annat hinder, men den stod stilla... rörde sig inte en meter... hjulen bara snurrade runt runt runt på det glashala underlaget, och jag funderade febrilt på hur jag skulle kunna komma vidare, jag bara måste komma vidare - men jag hade ingen sand, och ingen kunde bogsera mig, och bilen rörde sig inte ur fläcken ... ["och sånt är mitt liv just nu" ?]

Sista dagen

2005-12-31T01:31:00.000+02:00

Jag hade trott att jag skulle kunna jobba jävligt effektivt i mellandagarna, men så blev det inte. Farsgubben fick kring julannandagen hög feber, och hamnade så småningom in på bäddavdelningen när han inte längre kunde stå på benen, och det helt enkelt blev omöjligt att sköta honom hemma. Blotta tanken på att han nu faktiskt börjar vara i sådant skick han snart kanske inte kommer att kunna bo med morsan längre gjorde mig tillräckligt okoncentrerad för att inte få något vettigt gjort... Men för att fly undan det obehagliga har jag i stället gjort en massa annat, till synes helt "ovettigt"... Jag har t.ex ägnat osannolikt många timmar åt att diskutera musik och andra (mestadels okända) mänskors liv med en tillfällig kollega, jag har sett flera filmer, druckit onödigt mycket vin, blivit stamkund på Pedros Pub, samt nästan frivilligt lyssnat på musik som jag fram till alldeles nyligen inte ens visste att existerade...
Och så har jag av förekommen anledning funderat alltför mycket på livets ändlighet.

Hade tänkt att jag nu när det ska bli ett nytt år skulle samla mig och på något sätt sammafatta året som gick - det var min plan när jag körde hem från jobbet nu på kvällen. Maken hade dessutom meddelat att han inte kommer tillbaka från sina släktingbesök förrän på nyårsafton, och Guillaume meddelade att han hade stuckit till Kokkola - jag skulle alltså ha huset för mig själv. Men sen stod jag ändå inte ut med mitt eget sällskap, så jag gick till Pedros, med brorsan, men han måste tidigt hem till dottern. Sen fick jag sällskap av grannfrun, och senare också en inflyttad rikssvenska som av nån anledning väldigt gärna ville berätta sitt livs historia för oss. Det passade mig utmärkt just ikväll - på det sättet slapp jag tänka på mina egna bekymmer - och nu kan jag dessutom skryta med att "jag känner nån som har pussat Cornelis Vreeswijk" - och det smäller klart högre än det faktum att jag känner nån som ren på 60-talet var med i samma dansorkester som Håkan Streng ;-)
(Ok, rikssvenskan påstod sig också ha blivit pussad av Robert Wells, men det blev åtminstone inte jag speciellt imponerad av....)

Det blir nog ingen vettig 2005-sammanfattning just nu. Katterna har igen skitit i alkoven, och jag är för splittrad för att få nånting skrivet... Tycker i princip att jag skulle vilja skriva nånting om alla oväntade och delvis oönskade förändringar som har inträffat i mitt liv, men int fan orkar jag befatta mig med sånt just nu!
Kanske sen, om jag sover lite först...

2005-12-28T23:14:00.000+02:00

fiesta

2005-12-28T23:13:00.000+02:00

Två av mina husdjur...

2005-12-28T22:36:00.000+02:00

Liffi vet precis hur man överlever julhelvetet...

Julannandag

2005-12-26T12:19:00.000+02:00

När jag var ung gick man på Statt på julannandagen. Det var alltid en jävla besvikelse - men ändå tyckte man att man "måste" dit, för alla andra skulle ju... och man kanske missade nånting om man inte...
Nuförtiden lär det vara juldagen som gäller - det har skett nånting på de senaste 20 åren. [Var det kanske så att dansrestauranger inte fick ha öppet på juldagen förr i världen?]

Igår fick jag ändå stora julnoijan - den kom till slut... Hade säkert en del att göra med att jag hade bitit ihop och hållit god min hela julafton, försökt att inte få megaångest av att farsgubben verkade mera bortkollrad än nånsin där han satt och sov med öppen mun i soffhörnet, och sen var utstuderat sur och grinig när han behagade vakna... [Men han har ju ALLTID varit på skit humör på julen, alltid, alltid! Minns inte en enda jävla jul när det sku ha varit ens neutral stämning - alltid halvsurt, grinigt, missnöjt... ingenting har varit bra. Varför i helvete sket man inte helt i julfirandet från och med, säg, 1972, när den sista i familjen antagligen ren hade slutat tro på julgubben? Men nej... ].
Nåja, jag ska väl nu inte bara skylla på gamla dysfunktionella familjemönster som än en gång blev synliga just vid jul, för mitt obalanserade juldagshumör berodde också på alldeles självförvållad trötthet - jag var helt enkelt så himla utmattad av alla för-fester att jag på julaftonskvällen inte ens hölls vaken när jag skulle se på "Amelie"... Satt och snarkade i soffhörnet hemma i mitt eget vardagsrum och vaknade till ibland för att påstå att jag visst inte sov...(patetiskt. )

Och så vaknade jag på juldagsförmiddagen och kände mig skit, skit, skit [dvs precis som jag förr brukade känna mig på julen... så förbannat jävla välbekant!] !
För att slippa ge några förklaringar som ändå inte skulle verka begripliga klädde jag tyst på mig och gick ut och skottade snö en timme - allt medan tårarna rann och näsan och halsen stockades av halvhjärtade försök att hålla tillbaka gråten. Förbannat också.
Men det hjälpte. Och jag vet ju att kroppsarbete hjälper mot all sorts ill, men ändå undviker jag i det längsta att ta till sådana drastiska botemedel.
Sen gick resten av dagen ganska bra. Jag började av nån anledning gräva i en påse med gamla brev... [det är tammejtusan en mixed blessing att ha allting sparat - dels är det förbannat kul att kolla vad man egentligen tänkte om det ena och det andra för en massa år sen, men sen är det ju också det att man ibland hittar saker som är ganska smärtsamma att måsta konfronteras med... ] Jag höll på att tappa bort mig nånstans där kring 1978 igen. Har en diffus känsla av att jag i något skede där kunde ha gjort vissa saker på annat sätt, men jag fattade aldrig då att det skulle spela nån roll. Ska fortsätta läsa - sen.

Familjemiddagen var ok, med jävligt god mat, och sen på kvällen satt vi hos grannarna och åt skinkrester, samt drack glögg, vin och åt gräddtårta
[snart, snart är det vanliga dagar igen!]

Fick böcker jag själv hade valt till julklapp, samt ett boxed set med tre Alice Cooper-skivor av brorsan. Det var egentligen den enda överraskningen. Han fick "Gasoline Live Sådan" av mig, men det var ingen överraskning. Maken fick en mycket dyr och vass kniv - av mig [bara så ni alla vet ifall min styckade kropp plötsligt dyker upp lite här och där i norra österbotten...] och den fyraåriga brorsdottern fick säckvis med saker, vilket ungar tycks få nuförtiden. Favoriten var helt klart en käpphäst... Konstigt, jag förstod aldrig som liten vad som var så kul med att ha ett kvastskaft mellan benen, inte ens fast det fanns ett hästhuvud i ena ändan. Men jag har ju å andra sidan aldrig gillat hästar heller... Och jag förstod aldrig nånsin vad man skulle göra med dockor. Jag hade massor, men de satt där på rad och såg prydliga ut. Jag vet ännu inte vad jag skulle ha gjort med dem. Ira fick en av mina gamla dockor till julklapp i år. Morsan hade hittat den på vinden. Den där vinden borde man kanske själv nån gång ta och undersöka, för allt, precis allt, tycks finnas kvar! [Därifrån kommer den förstås, min oförmåga att göra mig av med saker...]
Nu ska jag faktiskt ta och lyssna på mina julklappsskivor, medan huset ännu är tomt, för snart kommer maken hem från sin skidtur, och sen kommer de lutfiskätande larsmoborna, och sen är det kanske fest igen...
Gårdagens julnoija försvann i något skede under kvällen eller natten.
Och i morgon är det vardag...

Jul

2005-12-24T14:41:00.000+02:00

I år har jag kommit undan med ytterst lite julångest - bara igår blev jag aningen stressad, men det gick snabbt över i och med själva "Skinkvakan", en tradition som uppstod spontant i vårt hushåll för ett antal år sen, och som det nu frågas efter flera veckor på förhand. Det är ingenting märkligare än att man stoppar skinkan i ugnen nån gång på dagen den 23.12, och så väntar man tills den är klar och så äter man den i goda vänners sällskap. De tidigaste skinkvakorna var små anspråkslösa tillställningar med 3-4 personer närvarande (inklusive värdfolket), men numera har det blivit vanligare med 10-12 personers skinkvakor... Fast vad då vaka? De flesta stack ju hem ren före midnatt, och efter 1 var vi bara 3 kvar. Men skinkan gick åt! Och nu är det alltså julafton, och maken är hemma på besök - i annat fall skulle det inte ha blivit nån skinkvaka - och katternas antal är för tillfället 6, och inte ens tanken på julmiddag hos föräldrarna om ett par timmar får mig att bli speciellt upprörd. Har nån månne lobotomerat mig i sömnen? Eller är det så att man faktiskt med tiden lär sig hantera sånt som tidigare upplevdes otroligt obehagligt? (som t.ex julen och julfirandet...)
Det spelar å andra sidan ingen större roll vad det beror på, huvudsaken är att jag slipper våndas över julfirandet [och det är väl egentligen jävligt enkelt - det är bara att inte låta sig dras med i den allmänna hysterin, att inte låta sig påverkas av alla "måsten" - och att inte iddas ha några förväntningar på nånting som ändå aldrig... ]

2005-12-21T00:19:00.000+02:00

Frissi

2005-12-21T00:17:00.000+02:00

Svarti

2005-12-21T00:16:00.000+02:00

Liffi

- 13

2005-12-19T01:05:00.000+02:00

En person jag intervjuade för ett tag sen sa att hon tror att man träffar de personer man träffar för att de ska lära en nånting... När hon sa det tänkte jag att det där lät ju lite flummigt, men ok, om hon tror att det är så - fine! Folk får väl tro vad de vill. Men på senaste tiden har jag allt oftare tänkt på det där, och jag börjar misstänka att det kanske ligger nånting i det.

"Du tycks ju nuförtiden mest umgås med personer som du kunde vara morsa åt..." sa min egen mor idag under söndagsmiddagen. Först tänkte jag automatiskt svara som den evigt trotsiga tonåringen "Ja? Och vad fan är det med det då?!?" - men för en gångs skull lät jag bli. I stället sa jag bara att det kanske är mitt sätt att på något vis bearbeta det faktum att jag valde att avstå från att ha barn, t.ex då för 26 år sen....
Och det är kanske just det som det på något plan är fråga om.
Alltså, det är inte det att jag ångrar min frivilliga barnlöshet - småbarn har aldrig intresserat mig, och trots att jag överlevde den mycket korta period som jag ytterst motvilligt gick med på att jobba svart som barnflicka (3 veckor, 11 månader gammal flicka, desperat diplomatmorsa, för den nya finska barnflickan som skulle komma till Washington DC hade plötsligt märkt att hennes pass hade gått ut, och nån måste sköta ungen tills hon kom. Man visste att jag inte gjorde nånting speciellt på dagarna, och man erbjöd mig 10 dollar i timmen. Mina instruktioner var mycket kortfattade "Om hon skriker ger du henne mat eller stoppar tutten i munnen på henne - om hon skiter tvättar du henne i rumpan och byter blöja, om hon verkar trött och du vill få henne att somna sätter du henne i vagnen och går ut med henne - enkelt! ..." Fan heller, det var inte alls enkelt....) så drabbades jag definitivt inte av nån babyfeber. Inte då i Washington, inte förr, och inte senare heller. Men sen några månader tillbaka har jag allt oftare kommit på mig själv med att tänka att det ändå kanske kunde ha varit helt OK att i det här skedet ha någorlunda vuxna barn...
Men det har jag inte. I stället har jag goda vänner som råkar vara just i den åldern att de kunde vara mina barn. Genom att umgås med dem märker jag väldigt tydligt vad jag har valt bort - men jag märker också att jag kan leva med de beslut jag fattade tidigare, även om mina känslomässiga reaktioner är mycket mera komplicerade än vad det förefaller när jag läser vad jag just har skrivit. [Vad är det jag egentligen försöker säga? ... att jag kan känna en lätt sorg över att jag inte har vuxna barn? men att jag ändå inte ångrar mina tidigare beslut? jo... nånting sånt är det väl jag känner...]

Ute är det -13, och det är så förbannat mörkt att man tror att det är mitt i natten fast klockan bara är 7 på kvällen, bara för att det har varit mörkt i så många timmar redan. Nu är klockan i och för sig jävligt mycket mer än 7, men i alla fall - det var stickmörkt ren vid 4-tiden - eller kanske ren före det?

På tisdagen bandade J. och jag våra sista program (åtminstone för den här gången...). Det gick förvånansvärt snabbt, och det var så himla roligt! Och på något sätt känns det så otroligt trist att tänka att vi aldrig mer kommer att sitta i en studio och spela låtar och snacka skit (- men det beror kanske till en del på att jag just nu inte skulle orka med fler förändringar över huvudtaget - He ska vara som e ha viri, perkele! ).
Men jag försöker se det positiva i situationen - jag menar, det här betyder också att det kommer att vara mindre prackot för mig att vistas i Stockholm.

Och nu är klockan så förbannat mycket igen, och jag har inte alls skrivit det jag tänkte skriva (vad det nu var...), men det tänker jag faktiskt skita i.
Buenas noches.

Folk pratar

2005-12-10T12:59:00.000+02:00

Alltså, är det månne så att svenskarna faktiskt talar mera, på bussar och i tåg och på hållplatser och på caféer och på restauranger och överallt, eller verkar det bara så för att man har den tvivelaktiga förmånen att förstå allt? Har man kanske svårare att låta bli att lyssna när det som talas omkring en är nån variant av ens eget modersmål?
Jag vet nu vet jag i vilket fall som helst mer om fler okända svenskars liv och leverne än jag nånsin trodde att att jag skulle behöva veta.

[kom just på att det antagligen nånstans i Storstockholm finns både en och annan som vet alldeles för mycket också om mig - och mina vänners - personliga juttur, för inte är jag ju själv heller speciellt självcensurerande alla gånger när jag åker buss.... Shit! Det där borde jag förstås ha tänkt på tidigare...
Nåja. Vad spelar det för roll - egentligen?]

Bäst trivs jag när jag får umgås med vänner

2005-12-08T11:42:00.000+02:00

Efter att ha varit aningen rastlös hela självständighetsdagen så blev gårdagen - trots ihållande regn - en helt skön dag. Först gick hela förmiddagen åt till att läsa bloggar och lyssna på musik på hög volym och fundera på om jag kanske ändå borde åka in till stan eller nånting. När jag sen väl for så hade det börjat regna igen, och jag gick direkt till Akademibokhandeln, en av de mindre, vid Sergels Torg, där jag hade stämt träff med Ana, som sen dök upp vid halv två. [Jag hann köpa lite för många böcker medan jag väntade, men vad tusan...]
Sen gick vi i regnet upp och ner längs Sveavägen, och sen långa vägar upp längs Döbelnsgatan, för att först försöka hitta en kubanskt restaurang (som öppnade först 17.00) och sen ett andalusiskt matställe (som öppnade först 16.00) för att en timme senare hamna på Tranan vid Odenplan. Men det var värt den timmeslånga vandringen i regnet. Talade länge och ingående om Sverige och Washington och Sydamerika och livet och kärleken och vilka uppoffringar man ibland gör och om fredagens fest.
Jag vill åka med Ana när hon far hem på besök till Argentina. Jag vill! Men jag kan inte den här gången. Kanske nästa gång...
På kvällen var Pia och Johan på besök. Kjell gjorde mat.
Pia har funnits i mitt liv sen december 1987. Om någon då skulle ha sagt att jag fortfarande skulle ha kontakt med henne långt inne på 2000-talet skulle jag ha fnyst irriterat... Den där barnrumpan?!
Jag upphör tydligen aldrig att förundras över att de där unga flicksnärtorna som började flyga för Air Europa kring julen 1987, faktiskt nu också börjar närma sig 40. I början kändes det som en så jävla stor åldersskillnad, och jag som var 28 och hade 9 halvhjärtade studieår bakom mig hade ibland lite svårt att stå ut.
Men det är som om det sku ha jämnat ut sig med tiden. [De där flickorna har helt säkert genomgått en viss mognad, medan jag inte är helt säker på att samma sak kan sägas om mig... ]

Självständiga funderingar

2005-12-06T10:01:00.000+02:00

När det är 4 grader varmt och regnet bara smattrar på fönsterkarmarna, så är det ganska lätt att låtsas att det är självständighetsdag också i det här landet och bara välja att stanna inne och se på filmer hela dagen - trots att det här i landet förstås är en helt vanlig sketen tisdag. Jag börjar nu också tro att jag kommer att överleva den envisa förkylning som jag har misskött i en vecka nu, för jag behöver inte längre gå upp och hosta och spotta mer än en gång per natt, så det måste väl anses vara en förbättring...?

Jag är jävligt nöjd att jag gick på Martha Wainwrights konsert - det blev på sätt och vis en hederlig avslutning på mina yranden de här senaste 5-6 veckorna, för under de här veckorna har M.W. utgjort en viktig del av soundtracket till min tillvaro - inte enbart hon, förstås, men hennes CD säkert den skiva jag har spelat mest sen jag köpte den i slutet av oktober. Teddy Thompson, som uppträdde före Martha, var också en positiv överaskning, så det är honom jag lyssnar på nu för tillfället, medan jag väntar på att maken ska anmäla att han är redo för dagens första filmvisning.
Visst inser jag att den senaste tidens filmtittande för min del har varit aningen hysteriskt, och jag är beredd att försöka minska mitt beroende så småningom för att ha tid med nån sorts "liv" - vad det nu sen är - men det är knappast bra för psyket att sluta så där rakt av, man får abstinenssymptom, och jag har ren i ett par dagar gått och varit lite rastlös och har försökt lirka och tjata om att "sku vi nu int kunna se en film...", men ingen har hakat på, och så har det kommit fotboll på TV, eller så har det funnits annat att göra, och inte en enda film har jag fått se sen jag kom till Stockholm den här gången - men nu får det vara nog; ensam eller med sällskap tänker jag fly in i en eller ett par filmer idag. Sen får vi se hur det känns. Lite medveten verklighetsflykt måste jag få unna mig ännu ett tag framöver...

I motsats till hur det var under mina tidigare vistelser här i Stockholm (i september och oktober) så tycks vi den här gången faktiskt göra det vi har planerat att göra. Så trots att jag var sjuk och eländig i fredags gick vi ändå på två fester - först en "norsk" fest som hade börjat 16.00 och skulle sluta 20.00, och efter det ännu en spansk fest hos Ana - en fest som hon ordnade tillsammans med sin underhyresgäst som är "råsvenne". Det var betydligt skönare stämning i den lilla lägenheten nu än när jag sist var på fest på samma ställe (- är det ren 4 år sen?) - för då var Ana fortfarande gift, och jag minns att jag den kvällen bestämde mig för att jag aldrig mera skulle gå med på att träffa henne tillsammans med den där idioten till karl. Han var en sån hopplös typ! Förutom att han var rent ut sagt jävlig mot henne under hela middagen, så fick man efteråt sitta i timmar och "boosta" hans ego genom att höra honom berätta som sig och sitt jobb och sina bedrifter - i det oändliga... Fy fan, minns jag att jag tänkte! Varför i helvete sticker hon inte?
Men hon behövde inte göra det. Det var till slut han som stack.
Men när jag såg Ana nu, så var det uppenbart att hon mår jävligt mycket bättre utan den där karlsloken.

[Hur kom jag in på det där? Jo, alltså, det hade att göra med fredagens fester...]

På lördagen gick vi (dvs. två vuxna män, en pojke på 11 år och så jag då...) som planerat på Stockholms Gaykörs julkonsert, vilket var helt ok, trots att jag personligen inte är nån stor vän av körsång. Men visst kan man höra julsånger en gång per säsong...

På söndagen gick vi (som planerat) på brunch till Primo vid Odenplan - och de två som inte var inblandade i flygkraschinspelningar gick sen på bio, faktiskt.

Och så igår var vi då på Martha Wainwrights konsert. Så den där förbannelsen som tycktes vila över mina stockholmsvistelser då i början, den där som gjorde att jag aldrig kom mig iväg på nånting, oberoende av hur planrat det var, den tycks åtminstone tillfälligt vara borta...

"Det är inte målet som är viktigt utan resan..."

2005-12-02T14:46:00.000+02:00

Skit heller! Det där med målet och resan är nästan lika irriterande som "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder..."
Klart att målet är viktigt. (Och klart det finns skit väder!)
Igår kväll ville jag faktiskt bara snabbt, snabbt komma mig till målet, dvs Stockholm. Men jag hade en lite underlig föraning ren när brorsan körde mig till flygfältet i Åbo vid 8-tiden på kvällen - eller föraning och föraning, misstanke, för vädret var så eländigt att man kunde vänta sig att det sku förorsaka problem. När vi kom fram kunde jag ren konstatera att planet skulle landa försenat, och förstås då också starta sent... Brorsan for när planet slutligen landade. Det verkade ju som om vi sku komma oss iväg med bara en dryg halvtimmes försening. Jag gick ombord, hann läsa hela Husis och halva DN, men planet bara stod där på platten, med motorerna på... Vad i hel...?! hann jag börja tänka. Nåt problem med nedisning, eller vad sysslar de med?! Sen förklarade flygvärdinnan att det var nåt problem med framdörren, jag hörde inte så noga, nån positionsindikator som inte fungerade (lät det som) och hon bad oss alla gå ut, med vårt handbagage - och vi skulle få tillbaka bagaget inne i terminalen. Just! Vi skulle alltså inte komma iväg över huvudtaget. Samtidigt undrade jag om det där med dörren var en "lagom god orsak" att meddela passagerarna? Kanske det på riktigt var fråga om nånting mycket värre? Själv har jag i mitt tidigare liv som flygvärdinna tvingats dra de mest osannolika lögner ifall de spanska kaptenerna inte ville erkänna att deras plan sku kunna ha några fel (om man aldrig har träffat en spansk flygkapten av den äldre och mera korkade (och kortväxta, faktiskt)sorten så har man antagligen aldrig sett ett riktigt stort mega-ego... De kunde vara helt osannolika! Som t.ex grisen vad-han-nu-hette som hatade bögar... Han hade en gång ett fullsatt plan på väg till Norge att vänta en timme för att han "inte ville ha den där sorten i sitt plan", och kaptenen är den som bestämmer ombord så man fick snällt vänta på en ersättare... ).
Hur trovärdigt är det att skylla på "de franska flygledarnas punktstrejk" när planet sen står fullt synligt ute på Lanzarotes flygplats med båda motorerna uppfläkta och en massa mekaniker springer omkring febrilt för att försöka hitta felet? Men om passagerarna frågade nånting om den saken så förväntades man säga att "jo, men när vi nu ändå måst stå här så passar vi på och servar motorerna..." Ja. ja. Skit samma egentligen.
Och det må nu ha varit hur som helst med dörren till planet som inte flög till Stockholm igår - vid 11-tiden på kvällen hade jag checkat in på Börsen, fått gratis öl och smörgås, och det gick egentligen ingen större nöd på mig - förutom att jag hellre sku ha varit i Stockholm, i lägenheten i Kvarteret Ollonskogen (som det faktiskt heter... kvarteret, alltså).
Jag har ju egentligen aldrig haft nånting emot hotellsängar - och jag älskar av nån anledning hotellfrukostar. Oplanerade övernattningar på hotell är dessutom lite speciella, för man hamnar lite utanför - alltså utanför det man egentligen sku hålla på med. Man är inte längre hemma, men man har inte kommit fram, så man är lite in-between, på ett inte helt oangenämt sätt.
Så där långt var hela förseningen uthärdlig, men den tvåtimmars taxiresan till HEL i morse började ren kännas jobbig, och under själva flygningen från HEL till ARN satt jag bara och hostade och hostade, och snörvlade och hade ont i bihålorna, och aldrig har 45 min känts så långa! Trött, grinig, förkyld, febrig...
"Resan är viktigare än målet..."? Helvete heller.
Eftersom jag dessutom hade packat på 10 stressiga minuter, för att hinna med tåget (- när var det? i onsdags, väl? ) så hade jag lyckats få med mig hundra kilo för mycket av allt möjligt - vilket ju inte gjorde tillvaron lättare. När jag sen vid flygbussens ändhållplats sku fortsätta med förbetald taxi, fick jag höra att jag borde ha beställt taxi till en tidigare hållplats (jag?! jag sa åt busschauffören vart jag var på väg, och han sa att jag skulle hänga med ända till cityterminalen - borde jag ha ifrågasatt hans plan? Tydligen...), att nu skulle jag få betala extra, annars skulle han bara köra mig till tullarna, eller vart fan han nu sa... Då fick ett mindre raseriutbrott och svor över det här förbannade jävla tjafslandet, och sa att jag skiter fullständigt i hur det egentligen borde vara, men om jag ren på flygplatsen har betalt för att komma ända fram, så ska jag perkele också åka ända fram... ("resan viktigare än målet..." !? Helvetes, helvetes, helvete!!!).
Det hjälpte. Efter utbrottet var gubben Gabrielsson (som han tydligen hette enligt skylten framme i bilen) helt vänlig och sa ingenting mer om extra avgifter, utan småpratade om sina två år som försäljare av uppslagsverk av märket Focus i Finland nån gång för länge sen... Han och hans två kumpaner hade listor på folk som hade barn i skolåldern "Så det var som att skjuta sittande fåglar..." sa han.
Sen skyllde han allt vårt initialstrul på den lata busschauffören som inte hade orkat kolla att det skulle ha varit närmare för mig att stiga av vid Haga-...nånting, att det kunde ju förstås inte jag veta... När vi kom till Ollonskogen bad jag om ursäkt för mitt obehärskade utbrott, och sa att jag hade haft en lite onödigt lång resa, medan han lyfte min megatunga kappsäck ända fram till dörren. Så var jag äntligen framme vid MÅLET.

Ingen hemma. Men det visste jag ju. Och jag har alltid nyckeln i väskan, för man vet ju aldrig när man råkar komma över en billig biljett till Stockholm.
Hela lägenheten doftade underligt gott, och bekant... och till slut hittade jag den, gardenian! Den lär ska ha slagit ut igår kväll...
Så gick jag runt lite - kokade te, och var helt inställd på att ta en siesta för att orka gå på spansk fest ikväll, men i rena glädjen över att det här hushållet äntligen är uppkopplat satte jag mig ner för att skriva lite - bara lite - i nån blogg...
För egentligen var det ju faktiskt nånting helt annat jag borde ha skrivit.
(Duger det jag skrev nu som kolumn? Nope.
Mañana...)

Skriver fast jag egentligen redan borde sova

2005-11-29T00:26:00.000+02:00

Nej tusan, jag kan inte, orkar inte, hinner inte skriva nånting just nu... Jag tror faktiskt jag har lyckats undvika den så kallade verkligheten under en stor del av november... Har sett fler filmer på några veckor än på hela förra året, tror jag. Helt ok, för många har dessutom varit bra. Har hamnat in i en sån period nu att jag hela tiden kopplar tillbaka till sånt som hände för jääävligt länge sen. Som ikväll t.ex, så såg jag "Kinasyndromet" på DVD. Senast jag såg den filen var det på bio, i Helsingfors... Och det var 1978, under mitt fösta studeår. När jag lite tänker efter tror jag till och med minns på vilken biograf jag såg den och med vem... För några kvällar sen såg jag "Birdy"... Minns precis var jag senast såg den filmen också... i Helsingfors, 1985. Ibland får jag en otäck känsla av att ingenting har förändrats, att jag är lika förvirrad och noijig som jag var 1978 (eller varför inte 1985), men på något sätt försöker jag ändå intala mig att jag numera är "störd" på en lite mera sansad nivå, att trots att jag får mina ångestskov (speciellt under mörkaste november...) så vet jag ju nu att jag ändå på något sätt överlever. Och fastän jag har haft "ill ti vara" i många repriser den här månaden, så har jag ju haft jäävligt kul också... Som igår, t.ex, då Pedros Pub av nån outgrundlig anledning var stängd, och den inofficiella franska klubben i stället samlades runt mitt köksbort. Först blev jag förstås skitförbannad för att det ska måsta vara så jävla svårt att i den här dyngstaden träffas nån annanstans än hemma hos nån (det vill säga i det här fallet hemma hos mig själv, perkele...), att man aldrig nånsin kan räkna med att umgås med folk på ett ställe där ingen bor, där man kan köpa vad man vill ha - och därifrån man gå när man vill... ( Nä, det är tydligen för mycket begärt, perkele) Visst, säkert hade Pedro alla möjliga giltiga orsaker till hålla stängt igår, men ändå blev jag först så förbannat sur!
Nåja, men sen satt vi i stället hos mig. Länge. Och det var kul - och vi drack vin, och min gamla kära ex-bil, Nissan Pissan, (som numera bara luktar Wunderbaum...) stod än en gång på min gård.. En efter en försvann de, personerna av manligt kön, tills vi bara var två damer kvar, så vi tog varsin våning, delade upp katterna mellan oss och gick i säng - vid 4-tiden. Hela förmiddagen idag var också helt skön, trots för lite sömn och för mycket vin. Stämningen påminde faktiskt lite om vissa fredagar under studietiden när man gled runt i ett halvslött, lätt euforiskt, tillstånd och skippade föreläsningar och fnittrade åt töntigheter som hade hänt kvällen före. Men nu var det måndag... Och jag borde ha jobbat stenhårt. Men är man frilans så är man. Jag behövde tydligen en sån där natt - och en sån här dag.... I morgon måste jag ändå konfronteras med den lätt outhärdliga "verkligheten" igen.
Det är nämligen så att farsan än en gång ska skjutsas till Vasa för att få matstrupen dilaterad. Och det har snöat som fan hela kvällen - så det är faktiskt jävligt vacker där ute, men oj så gärna jag skulle vilja slippa köra till det där ångestskapande sjukhuset i morgon!
Men jag far, förstås. Biter ihop och försöker stålsätta mig. Har gjort det så många gånger förr. Försöker att inte låta mig drabbas av den ångest och rädsla som jag märker att gubben känner, försöker att inte beröras, försöker att bortse från den alltför tydliga påminnelsen om mänskolivets ändlighet, och det ofrånkomliga i att om man lever tillräckligt länge så blir man i något skede gammal, sjuk, ynklig och hjälplös. [Men jag vill helst inte se det! Vill inte tänka på det, vill inte!!!]
Fast egentligen hade jag lika svårt att se den föregående generationens ynklighet ren för 25 år sen - och då var det ju ändå inte alls så jävligt som det är nu. Det är kanske inte ens åldrandet som skrämmer mig hos dem, utan deras livsinställning.
(Jag måst bara försöka acceptera att det i vår släkt inte tycks förekomma såna där "lyckliga" åldringar som har levt ett bra liv, och som har samlat på sig en massa visdom, och som har förmåga att skratta åt det absurda i att finnas till, trots att det värker i den gamla kroppen, och som trots allt ser tillbaka på livet med nån sorts tacksamhet och som inte är ångestfyllda och livrädda för att det ynkliga lilla liv de har haft ska få ett så förnedrande slut... Nej, i vår släkt finns bara den där andra, vanligare, sorten...)
OK, OK, det är förstås mitt eget ofrånkomliga åldrande som jag har svårt med. För hur jag än ser på saken så har mer än halva livet gått... I värsta fall bra mycket mer än bara halva.
Sablar, jag får allt börja anstränga mig lite så jag inte alltför snart själv bli en sån där ångestfylld och ynklig gammal kärring.

En sak till... jag har här under helgen än en gång konstaterat att alla mina virriga skriverier (från år som 1978 och 1985 - och alla andra år som jag har levat för den delen, börjandes från 1970) förmodligen är det som har hållit mig på rätt sida om den godtyckliga gräns som skiljer "de galna" från de så kallade normala...
Och kanske inte bara skrivandet, utan också återkommande "Cat Therapy" - ja, och tillräckligt många tillräckligt goda vänner, väl.

[men hur tusan ska jag hinna få klart veckans program?! hur ska jag hinna till Åbo? hur ska jag få allt gjort före jag än en gång far till Stockholm?! hjälp... Nu måst jag sova!]

Hur många gånger lyckades jag använda ordet "ångest" i den här texten? Och varför svär jag så förbannat?
[Ibland tror jag faktiskt att jag inte är rikgtigt klok - men vad gör nu det?]

En månad kvar tills det börjar bli ljusare

2005-11-22T00:53:00.000+02:00

En vecka nu har jag fladdrat omkring ganska maniskt i tillvaron - en "ledig" vecka, eftersom jag inte hade något program som skulle vara klart till söndagen... Men ledig har veckan ju inte varit ändå, för jag har gjort flera intervjuer i Helsingfors, bandat ett program med J. i Åbo, försökt fundera ut hur mycket jag kan och vill arbeta nästa år etc.etc. Och så har jag träffat en massa folk. I helgen var också maken hemma på besök - första gången sen han flyttade i augusti. Katterna och jag var nöjda att ha honom i huset, som omväxling. Men idag for han igen. Och nu känner jag mig borttappad. Visst, jag har folk jag träffar, mänskor som jag tycker om att umgås med, men ändå. Ibland känner jag mig bara så jävla ensam i den här hålan! (Nå, det är knappast stadens fel... Det är den där existentiella ångesten och "mänskans utsatthet i universum" och allt det där andra som jag drabbas av när det är som mörkast... Jag vet jag vet, och jag blir så trött på mig själv för att jag vet och int kan göra nånting åt det. Det hjälper lite att yra omkring lätt hysteriskt, dricka mycket vin, prata mycket skit, se massor av filmer - men i något skede måste man ändå (krasch?)landa... Gjorde väl det idag, nånstans på rixåttan, när det var så jävla mörkt, och jag insåg att jag ändå inte kommer undan)

Idag var det dessutom sista franskalektionen för höstterminen. Det talades om jul... (Om det finns nånting som jag inte orkar engagera mig i så är det snack om julfirandet i olika länder. Det är så infernaliskt tråkigt!) Men visst har jag lärt mig en del franska i höst - inte så mycket tack vare kursen som tack vare G. Vissa dagar klarar jag av att tala franska med honom, men sen är det som disketten sku falla ur, och då kan jag bara formulera meningar på spanska eller engelska. Funderar på att adoptera honom... Jag menar, jag har aldrig varit speciellt intresserad av småbarn, men en vuxen son som tycker om att laga mat, älskar katter, "tvingar" mig att lyssna på fransk musik och som tycker om att se på filmer sent på kvällarna, en sån "son" kunde vara helt kul att ha. [Vårt interna skämt är att jag egentligen är hans biologiska far (som har gjort könsbyte sen han blev till), för jag besökte faktiskt hans hemstad, Rennes, drygt nie månader före han föddes... ]

Nu bara måste jag sova! Jg blir så himla trött av att alltid gå och lägga mig mellan 1 och 4 på nätterna...

Mörkaste november

2005-11-14T01:03:00.000+02:00

Klockan är över 1, och jag borde sova, för i morgon halv 10 ska jag ta tåget till Helsingfors. Det har varit en konstig vecka, och jag har sett fler filmer än jag kommer ihåg, den ena mer våldsam eller deprimerande än den andra - men egentligen mår jag helt OK just nu. Katter, trevligt sällskap, bra musik - och filmer - det är sånt som hjälper mig att överleva novembermörkret. Men farsdagslunchen i Purmo var en pärs. Trodde i ett skede att jag skulle flippa och börja skrika och gorma och bete mej osakligt. Men jag bet ihop, tuggade salladsblad, svalde ner med vatten, och försökte att inte tänka på vilken otroligt tragisk händelse det hela egentligen var. Morsan som var alltför uppklädd, ivrig att överhuvudtaget få komma ut bland folk, och livrädd att farsan sku börja spy. Farsan som var ångestfylld, fumlig och gammal, och rädd att inte kunna äta... (Varför i helvete utsätts han för den här sortens förnedringar?) Och jag som med stor möda försökte spela rollen av "den trevliga dottern" som fick vara chaufför och som förväntades njuta av maten, som det säkert inte var något fel på, men som smakade skit i det här sammanhanget...
Om jag sku få önska en enda jävla sak just nu, så sku det vara att få åldras med nån sorts värdighet.
Att se mina föräldrar så gamla, och desperata (var och en på sitt sätt) gjorde att jag fick så himla illa att vara. Jag vet ju att det inte finns nånting att göra åt det - lever man länge blir man gammal. Men ändå...
Vissa dagar klarar jag av att förhålla mig till den här saken, andra dagar (som just idag) står jag bara inte ut.
Men sen blev det bättre, för senare på kvällen träffades den inofficiella "franska klubben" på Pedros Pub, och efter några stop kunde jag till min stora glädje formulera hela meningar på franska - utan att blanda in ett enda ord spanska. Kul.
Nånting måst man ju göra för att inte novembermörkret där utanför ska lyckas få kontakt med det mörka inom en så att man bara inte står ut med varken sig själv eller andra.
Men katterna, de finns ju...
Och det är nog en jävla tur för mig. Jag tror faktiskt på det som jag skrev i min engelskspråkiga blogg igår, att katter på riktigt har en positiv inverkan på mänskors psyke, och att lindrigare depressionstillstånd kan avhjälpas med hjälp av "Cat Therapy"...
[Hur tusan skulle man kunna må riktigt ordentligt skit ifall man blir väckt av att en spinnande katt försiktigt placerar en tass på ens kind för att visa att han finns?]

Det må vara flykt, men det funkar...

2005-11-09T13:07:00.000+02:00

Igår kom jag igång först bra mycket efter middagstid - men man får kanske skylla sig själv om man först sitter och kollar på filmer till halv 2, och sen sitter och skriver brev till kl. 3...
Jag kände mig i vilket fall som helst som urvriden disktrasa. Dessutom slutade bilens ena högtalare att fungera nån gång i helgen, och när man sen ringer till olika verkstäder och förklarar att det här sku måsta fixas NU (för jag hatar att köra omkring i en bil där man bara hör halva musiken), så muttrar gubbjävlarna bara nånting om att "Nå, he far noo minst ti nästa viko..."
Nästa vecka?! Helvetes jävla skit!! De fattar liksom inte att jag hatar att måsta röra mig längs de här mörka novembervägarna, och att det enda som gör det hela uthärdligt är musik, högt på, ur båda högtalarna. Men de bryr sig inte. Jag försöker tjata, och säga att det antagligen inte är nånting stort, att det verkar vara nån sorts löskontakt, för ibland kommer ljudet tillbaka. Men man låter mig förstå att jag inte ska påstå nånting alls, för det där kan vara precis vad som helst - vilket indirekt också betyder att det kan bli precis hur dyrt som helst. Fan.
Beställde till sist tid till min lokala Esso-verkstad - på fredag. Nästa vecka.
Sen gav jag efter för all min rastlöshet, och beställde tre resor inom ett par timmar. En till Helsingfors, ett par dagar, nästa vecka. En till Stockholm, 10 dagar, i början av december. Och en till Tenerife/El Hierro de två sista veckorna i januari. Så där! Nu kan jag känna mig lugnare, för jag har nånting att se fram emot. Här har jag gått och tvekat och velat, samt vridit och vänt på alla möjliga planer ( plan-A, plan-B osv ända till plan-Ö...) , och sen plötsligt bara orkar jag inte vela mera utan slår till. Det är naturligtvis ingen höjdare att åka ensam på reportageresa till El Hierro i januari. Men sen när Satu sa att hon kunde begära lediga dagar och hänga med, då började det kännas lite kul! Så jag bor hos henne först några dagar på Tenerife, och sen drar vi vidare. Nu när jag vet att jag är på väg bort i flera repriser så har jag mindre illa att vara. Det är säkert en flykt - men det har jag bestämt mig för att skita i.

Grått, grått, grått

2005-11-06T14:53:00.000+02:00

Grått, grått, grått... Vaknade av att det regnade hårt, och av att Otto skrek och absolut ville ut. Hade sovit för lite. Kom hem vid 1-tiden, satt hos grannen och drack vin till 3, efter att ha varit inne i Kristallen, på dansgalan, i ca 7 minuter... Nu vet jag hur jävla hemskt det där är!! Hade föreställt mig att det skulle vara megastort, och fruktansvärt hemskt, men det var faktiskt värre... Men dit ska de, alla jävlar! Har länge funderat på att göra nån sorts juttu om det här fenomenten, men just nu vill jag inte ens ta i det med tång.
Och så kan jag inte låta bli att fråga mig: vad fan är det för fel på mig som inte kan tycka att det är säsongens höjdpunkt att trängas med tusentals andra typer, i alla åldrar, och i olika grader av berusning, i en jävla ishall?! Och nu har jag inte ännu sagt nånting om musiken... [Det måste väl vara mig det är fel på, right?]

Läser bara deckare just nu. En efter en, av samma författare. Och jag skulle aldrig ha kommit på tanken att läsa nånting av Denise Mina om inte Snobben hade lämnat kvar den bok hon läste här i somras. Nu kan jag inte sluta. Jag har aldrig förr haft något som helst intresse av att åka till Skottland - men nu känner jag en underlig lust att besöka Glasgow... Verkar vara lagom jävligt ställe för att passa ihop med min novembersinnesstämning. Nu har jag bara en bok kvar att läsa. Borde jag spara den så jag har nånting att se fram emot? Eller ska jag kasta mig rakt in i den? Det är lite så att jag just nu inte överlever utan en någorlunda spännande bok i fickan... [Skulle egentligen helst fly in i en riktigt osannolik flygplansdeckare, men John Nances senaste bok tycktes handla om plan som släcker skogsbränder - hur jäkla upphetsande är det?! jag vill ha invecklade intriger på passagerarflygplan, tonåringar som lyckas landa 747:or för att de har lekt med flygsimultor på datorn hemma, flygvärdinnor som lyckas ta livet av "the bad guys" fast de är 12 och hon är ensam - det är sånt jag skulle behöva just nu...]

Tror jag kör in till Jstad och går på bio. Nånting måst man göra för att "skryyp opp se"... Satt här tidigare och surfade tvångsmässigt på alla ställen där jag kunde ha beställt biljetter bort härifrån. Blue1, t.ex hade några jävligt billiga avfärder till Stockholm - men jag kunde avhålla mig. Jag har för tusan inte råd att hela tiden yra omkring! Nåste ju jobba också...
Vet egentligen inte om det som driver mig är att jag faktiskt vill bort, eller om det är så att jag inte står ut med att vara här... Kanske jag borde försöka hållas på plats lite längre, försöka stå ut med rastlösheten - försöka känna efter vad det riktigt är fråga om... Och samtidigt försöka hinna få nån ordning på min fysiska tillvaro. Högarna växer i alla hörn, och ibland, när jag ser på mitt hem med en främlings ögon, så märker jag att det än en gång har börjat se ut som en jäkla ungkarlslya. [Varför har jag så lite anlag för att göra "flicksaker"? Alltså såna "flicksaker" som har att göra med att pynta, inreda och göra mysigt...? ]

Yrkesval och andra val

2005-11-05T11:20:00.000+02:00

Satt alltför länge och jobbade igår - och det var ännu en gång strul med portarna... Nu hade man plötsligt ändrat alla koder, och naturligvis utan att säga ett ord till mig. Hatar att måsta sätta ner så mycket mental energi på att fundera över om jag alls kommer in på arbetsplatsen - för att int veta ifall jag sen kommer ut igen... Blev trots många timmar på jobbet inte klar med "Rapakunkku" igår, alltså måste jag in och jobba idag. Å andra sidan är det kanske bra att jag kommer mig ut ur huset, för jag har jävligt svårt att hålla ångesten borta just nu - förbannade helvetes november!I mitt liv är det helt enkelt bara alltför mycket hemskt som har råkat hända i november, ren på 60-talet, och sen också på 70-talet osv osv, så jag väntar mig liksom att det ska vara hemskt. Och är stillsamt nöjd ifall det bara blir halvjävligt... [nu skulle jag vara jävligt frestad att gå tillbaka till "skrifterna" och kolla upp exakt vilka obehagliga saker jag har varit med om i november, göra en lång lista för mig själv, och försöka fatta - and get over it! - men jag hinner inte just nu - måste redigera "Rapakunkku"... ]

Jag försöker desperat vara lite "positiv", för att orka...
- Det ljusnar lite, som bäst - dagen kommer alltså inte att bli så kompakt grå som gårdagen
- Svartis sår ser bättre ut, och han verkar piggare
- Jag har mindre av de fysiska besvär som har bekymrat mig de senaste veckorna/månaderna
- CD-spelaren på övre våningen fungerar igen, så nu kan jag både somna och vakna till musik. Nåja, vakna... Jag måste orka trycka på fjärrkontrollen, men sen kan jag fortsätta vakna. [Leonard Cohen fick mig upp ur sängen i morse - det är musik som passar utmärkt till min sinnesstämning, speciellt den allra första skivan, den som jag köpte som vinyl i Frankrike, på något ställe där vi sov en natt eller två - men vilket ställe var det (Oyonnax? Avignon? Varför har jag inte gjort som brorsan och skrivit datum på alla skivor jag har köpt? Lite sent att börja nu...) under min andra interrailresa, våren 1977 (?). Envist släpade jag flera vinylskivor med mig hem i ryggsäcken, trots att mitt ressällskap tyckte att jag var en idiot. Jag har alltid släpat med mig mer än vag andra tycker att jag borde... ]
- Jag vet ju att det här går över; den här novembersvackan blir inte bestående (ok, det här tror jag ju inte riktigt på, men många år av fältstudier har visat att det brukar gå över... så det är inte en trosfråga, utan ett påstående grundat på empiri)
- Jag har en massa olästa böcker, och en hel hop med otittade DVD-filmer

Men, nu hjälper går det inte att skjuta upp det oundvikliga längre - jag måste iväg och jobba. Och nej, det är inte synd om mig som jobbar fast det är helgdag - jag hatar helger. Och man har e söis som an stälder e för se... Jag har själv valt att ha det så här.
Sen kan det ju hända att man efteråt inser att man har gjort korkade val. Många korkade val. Men det orkar jag inte fundera på nu.
[men vad fan ska jag bli när jag blir stor?]

Oj, Satu fyller förresten år idag. Måst komma ihåg att ringa henne. Och Nef fyllde tidigare i veckan. Är det månne så att Satu nu också blir 40? Alla de där unga mänskorna hinner liksom ifatt mig, känns det som.
Jag blev så förvånad när jag fick höra att Nef hade slutat jobba i baren, för på något sätt är det ju det man trodde att han alltid skulle göra. När jag ringde för att gratulera honom på 40-årsdagen var han på Tenerife och gick på nån sorts kurs för att kunna börja jobba som "fumigador" - dvs kackerlacksdödare, ungefär. Varför är jag så förvånad? Kanske det är ett helt naturligt career choice om man har jobbat över 20 år bakom bardisken. Vad vet jag. Det kan väl vara riktigt kul att ta livet av ohyra.
[nånting för mig?]

Mörkret lägger sig

2005-11-04T11:59:00.000+02:00

Idag är det så mörkt att den automatiska gårdsbelysningen slår på varje gång en frass springer förbi - till och med mitt på dagen... Jag skulle helst ha stannat kvar i sängen, under täcket, med en deckare och med en eller ett par katter runt mig. Men jag steg upp, kokade min gröt, gav mat åt mina katter, tvättade håret, och intalade mig att nog ska det gå att få nånting vettigt gjort den här dagen också, att int är allting helt åt helvete - det bara känns så, att nog blir det bra bara jag får kaffe i mej, bara jag vaknar ordentligt, bara jag slutar älta, och bara jag slutar se allt det negativa i tillvaron. Mitt ynkliga försök att tillämpa lite "positive thinking", typ.

I början av veckan var jag med Svarti till veterinären - jag stod inte ut med att se hur det rann blod och var ur hans böld på sidan... Nu ska jag tvätta det öppna såret med desinfektionsmedel en gång om dagen, och sen ska jag tvinga i honom antibiotika morgon och kväll. Det är vid såna märkliga tillfällen som jag svär mest över att bo ensam - jag skulle verligen behöva ett par händer till för att hålla fast katten och samtidigt få i honom medicinen. Men visst finns det många andra tillfällen när jag önskar att jag inte bodde ensam just nu... Klart, det finns telefoner, och jag ringer ofta... Ibland bara för att prata, andra gånger av helt praktiska orsaker:
- Hördu, vet du var kattburen är, den som din mor skicka upp?
- Den borde vara i uthuset, där nära cyklarna...
- Ok. jag ska titta. Har lite bråttom, ska iväg med Svarti nu...
----
- Den där lyktan utanför ytterdörren, hur tusan byter man glödlampa i den?
- Jå, vänta, det finns visst ett par skruvar där högst opp, man ser int dem först - hittar du dem? Ok... Skruva lös dem, och försök att int tappa själva glasdelen...
Osv.
Jag har på senare tid mera allvarligt funderat på att börja vistas mera i Stockholm, och jag har aktivt börjat söka praktiska lösningar. De finns inte ännu - men kanske de dyker upp.
Samtidigt försöker jag också göra tillvaron drägligare för mig själv i småstaden - fantiserar om "Spanska kvällar" på Pedros Pub - eller varför inte också "Franska temakvällar" på samma ställe... Nu när vi inte längre har någon "Kulturstuga" att samlas i så får man väl hitta på alternativa lösningar.
Men varför funderar jag på sånt här om jag egentligen är på väg bort? Jag kan tydligen inte låta bli att bolla med både Plan-A, Plan-B och andra eventuella planer - samtidigt, för att jag säkert ska bli ambivalent och förvirrad... Det ligger tydligen i min splittrde natur. Igår fick jag dessutom plötsligt för mig att jag absolut måste iväg till Tenerife/La Palma/El Hierro - och inte i februari eller mars, som ja hade tänkt, utan NU!! Kanske redan före jul...
Vamos a ver...

Söndag

2005-10-30T23:49:00.000+02:00

Tiden har vridits en timme, och hela dagen har varit sällsynt grå och seg... Katterna har vant sig att gå ut tidigt medan morsan har skött om dem, så i morse väckte de mig alldeles för tidigt. Jag frassade ut hela gänget vid 8-tiden, somnade om, och vaknade på nytt kl. 11.47 - som visserligen var 10.47, insåg jag sen, men trött tycks jag ha varit. Och det är jag fortfarande. Håller tydligen på att bli förkyld. (Sku int orka!)

Gick till föräldrarna på lunch - det förväntas liksom av mig... Eftersom morsan har skött min kattfarm så ska jag visa min tacksamhet genom att låta henne bjuda mig på mat. Lite bakvänt kanske, men det är ingen vits att släpa dem hit, på mat, för farsgubben mår någorlunda bra bara om allt är precis som vanligt. Tungt att se hur passiv han har blivit. Och tungt att se hur jävla elak han ändå orkar vara. Jag sku ha haft lust att gå och se Härös film, och de visade den i Jstad vid 2-tiden, så jag sku ha hunnit bra efter maten, och jag tänkte att morsan kanske ville se den också, för hon minns ju den tiden då ungar skickades som krigsbarn till Sverige. Men se hon fick ingen permission! Gubben tyranniserar sin omgivning med sin ynklighet. "Nee, int ska ho naastans!" - jag fick lust att fråga på vilket sätt han riktigt hade tänkt hindra henne, om hon mot förmodan sku bestämma sig för att inte lyda honom - för eftersom han har svårt att röra sig så kanske han int borde vara så stor i käften. Det är ju ett faktum att om int morsan sku sköta om honom så sku han hamna på nåt vårdhem, så han kunde ju vara lite generös och låta henne få "frigång" nån timme då och då... Men det fick hon alltså inte. Och jag orkade sen int åka in till Jstad ensam.

Sen sitter farsgubben där och tronar i soffhörnet med radiogudstjänsten på, otroligt högt, och jag bara hatar det där ljudet!! Det finns faktiskt få ljudmattor som ger mej så mycket obehag som radiogudstjänster. Det har varit så sen jag var liten, och det har int blivit bättre. Snarare tvärtom. Det har nånting att göra med söndagar i allmänhet, minnet av otäcka söndagseftermiddagar som jag förknippar med långtråkighet, tristess, angst...
Så jag smet så fort jag kunde. Orkade inte vara hygglig dotter idag, lät dem sitta där och gå varandra på nerverna utan mej. Gick istället till M & M och satt där och diskuterade finlandssvenskhet, "rashygien" och vad vi ska göra med kulturfondens pengar. Vi borde ju ordna nånting, men vad?

Gick sen hemåt i det grådaskiga duggregnet, över bron, och tänkte sticka mig in till butiken - och plötsligt, när jag gick förbi den vanligtvis mycket sjaskiga puben, så märkte jag att den hade bytt skepnad - och namn - och att det nu var "Pedros Pub". Yes! Tänkte jag, det här måste firas. Så jag hämtade grannfrun och textade åt lilla fransmannen och så satt vi där några timmar. Kanske det här kan bli ett nytt stamställe? Ingen Kyrktupp, men ändå nånting.
En sån här pissigt grå söndag får man ta vara på de små glädjeämnena.

Ett av mina glädejämnen just nu är Martha Wainwright.
I snart en vecka har jag nu lyssnat på henne. Om och om igen. Det var inte alls den skivan jag hade tänkt köpa när jag gick in i den lilla skivbutiken nära St. Eriksplan, men eftersom den spelades i butiken, och jag genast föll för första låten, och sen följande och följande - så var jag helt enkelt tvungen att köpa den. Försökte lyssna på Eva Dahlgren igår i bilen. Det lät helt OK. Men så fort jag kom hem så var det ändå Martha som gällde. Borde akta mig så jag int spelar skivan så mycket att jag blir trött på den. Men jag kan int låta bli.
[Den här veckan har jag knappt skrivit ett ord om det som fick mig allra mest ur balans - inte i nån blogg, inte i nåt häfte, ingenstans! Varför? Vet inte. Och jag tänker inte skriva ett enda jäkla ord om det nu heller]

Jag finns inte

2005-10-28T01:15:00.000+03:00

Än en gång blev jag påmind om att jag inte finns. Och ändå är det tammefan 8 jävla år sen jag började jobba på det där stället - 8 (åtta)! Mer, faktiskt, men så där regelbundet sen hösten 1997. Man tycker ju att man sku ha hunnit pissa in ett litet revir åt sig på den tiden, och att de andra skulle ha vant sig, liksom. Men näää! Och nu när vi har nya utrymmen så är allt superkontrollerat - det ska vara passerkort, och larm som ska riggas och riggas av, och tydligen också en jävla nyckel för att komma ut genom en fucking gallergrind...
När jag for till Sthlm för 10-12 dagar sen så fanns det inget larm, och gallergrinden hade inget lås... Sen kom det en massa mejl om larmet - men ingen satan kom ihåg att jag också skulle ha behövt en nyckel till grinden!! Så där stod jag då, fem före nie på kvällen, inlåst! Och frös som en jävla hund, och skadade den mycket låsta gallergrinden... Fan ta dem alla!! (hann jag tänka...)
Ok, jag fick per telefon tag på E som kunde ringa K som skulle kunna "befria" mig. Det tog bara en kvart. Och jag hann inte frysa så mycket. Bara så att fingrarna inte löd och tårna inte kändes av. Visst kunde jag ha gått in igen, och fumlat med det jävla larmet etc etc, men jag var ju för helvete på väg hem!! Och till butiken hade jag tänkt mig före det, hade ingenting hemma - och det har jag inte nu heller...
Men det värsta är att det är så jävla helvetes typiskt!! Det finns inte så många år i ett mänskoliv att de där killarna skulle hinna börja fatta att jag finns - och att hur illa de än tycker om mig så kommer jag att vara där på samma arbetsplats så länge jag vill... Kanske på pin kiv.
Men faktum är att jag just nu mycket väl skulle kunna tänka mig att sticka vart fan som helst - och det har inte bara att göra med att mina så kallade arbetskamrater än en gång med all önskvärd tydlighet har visat att jag är ovälkommen, det är mycket mera komplicerat än så.
Jag står helt enkelt int ut med mig själv, ensam i den här förbannade hålan. Visst, det finns en och annan trevlig färghandlare man kan tala med, det finns en och annan granne man kan försöka umgås med, det finns till och med en liten fransman som kan laga mat - men det är bara så att sen Café Kyrktuppen stängde så har jag insett vilken jävla dynghåla det här egentligen är. Och det blev int direkt bättre av att maken drog till Stockholm - "för att arrbeit me media"...
Jag trodde ju för helvete att jag sku klara av att bo ensam här, att det till och med sku kunna vara riktigt skönt att få ha huset för mig själv som omväxling - men jag hade fel! Och jag hatar att ha fel - men ännu mera hatar jag att ha rätt sådana gånger när jag anar att nånting hemskt är på gång. Och sådana gånger har jag tyvärr nästan alltid rätt.

[Helvete, jag har på senaste tiden haft värre moodswings än vissa andra vars bloggar jag läser...]
Jag vill int erkänna för mig själv hur jävla labil jag är - men när jag hinner fantisera om att flytta till Stockholm/Madrid/Tenerife/La Palma/Las Palmas/nånstans-i-sydamerika-där-ingen-känner-mig ... på en och samma dag, då får jag väl inse att jag är en lite gnutta ur balans, typ. Men vart fan sku jag kunna fara? Jag har ju mina katter...

"Litet gult hus i småstad, med 4 katter, trädgård, vedspis och kakelugn samt tillgång till internet, uthyres till kattälskare för 3 år"

Så nu har alltså höstdeppigheten slagit klorna i mig. För att int tala om min alltid närvarande hypokondri... Jag är just nu helt övertygad om att jag har ungefär ett halvt dussin dödliga, eller åtminstone svårt invalidiserande, sjukdomar - samtidigt. Och jag hatar mig själv för att jag hela tiden tror att jag är sjuk - men samtidigt är mitt självhat ingen garanti för att jag inte skulle ha nån dödlig sjukdom... ;-/
På något sätt så finns jag inte. Inte just idag.

Språkgnäll och dödshjälp

2005-10-21T16:29:00.000+03:00

Det är aningen svårt att förhålla sig till Sverige, och sverigesvenskarna språk... Och det är inte riskfritt att vistas här - inte alls! Jag skäms nästan att medge det här, men här om dagen kom jag på mig själv med att lämna bort "att" i en mening när jag förklarade att jag "kommer (att )göra..." vad-det-nu-var. Perkele. Visst korrigerade jag mig själv omedebart, men ändå... Jag vill ju inte börja prata som de pratar här! Snart bor jag väl "själv" också, och gnäller på "chääääfen" eller reta upp mig på alla mänskors skrikande "bääääbisar"... Och är det nån som kan förklara för mig exakt när det det har blivit så att det på "husten" är "murkt" ända tills "snun" kommer? [Visst, jag vet att jag låter som en gammal gnällkärring - men har jag nånsin påstått att jag inte skulle vara det då?]

I morse vaknade jag till P1, och ett inslag om dödshjälp - eller var det kanske assisterade självmord? Skit samma. Vad mer behöver man för att få en bra början på dagen? Om man dessutom råkar komma ihåg att det förra veckan i Finland var snack om att sjuka inte borde få kosta hur mycket som helst, så är risken stor att drömmer mardrömmar om en inte alltför avlägsen framtid där uppsökande eutanasipatruller besöker dyra sjuklingar och gamlingar om nätterna...
Jag var förr (alltså, ännu för 5-10 år sen) helt klart för dödshjälp. Jag tyckte det borde vara en mänsklig rättighet att få välja att sluta leva när det inte längre är möjligt att leva ett någorlunda värdigt liv, och att man borde få sakkuning hjälp så att man skulle kunna förkorta pinan på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Men jag vågar inte tycka det längre...

Min dyraste perversion

2005-10-19T15:25:00.000+03:00

Än en gång är jag i Stockholm, och nu har jag äntligen hittat ett ställe där man int blir sjuk i huvu av att sitta och blogga - Kulturhusets internetcafé! Här är lugnt och tyst - ingen jävla kommersiell radiostation på högsta volym... Har suttit här och läst och skrivit och slösurfat en längre tid, och plötsligt är klockan halv 3!? När blev den det? Har lovat mig själv att jag den här gången absolut inte ska köpa fler böcker - tror jag köpte 16 sist jag var här (på Akademibokhandeln har de en deal när det gäller paperbacks: köp 4, betala för 3...). Har läst två av dem. Nu får jag verkligen försöka berhärska mig! (men gissa hur svårt det är? En snabb titt på mitt bankkonto övertygar mig ändå om att jag bara inte kan fortsätta som förra gången...)
Nu ska jag iväg härifrån, har träff med Lena J. utanför "Vattumannen" ganska långt uppe på Drottningatan... Vattumannen? Var det inte där jag handlade en massa böcker 1980? Kan den lilla flummiga bokhandlen faktiskt finnas kvar?! men jag tänker inte gå in. Dessutom tror jag att jag ännu inte har läst alla de böcker som jag köpte därifrån för 25 år sen... Det var ett par böcker om Zen, och nån som jag tror hette "The Aquarian Conspiracy" (eller kanske det inte var Conspiracy, men nånting ditåt...), och sen tror jag att det var där jag hittade en bok av Alan Watts, som jag sen faktiskt läste... Jag tror att min största "perversion" genom åren inte har varit nånting av det som man kanske skulle kunna tro om hör hur jag breder på när det gäller vissa saker, utan uttryckligen bokköpande... Och bokköpande utan tanke på om jag nånsin ens kommer att ha tid eller lust att läsa det jag inhandlar... Men jag får nåt sorts skov, och bara måste få köpa en ny bok, eller flera...
Mitt mål är alltså att under denna vistelse inte köpa en enda bok. Få se hur länge jag klarar av att hålla det. Jag ska ordna vadslagning bland mina kompisar.
men alla vet ju att ett av mina viktigare motton är "roko kar som int kan änder se...", så...
Vi får väl se.
Skivor ska jag inte heller köpa. Jag ska faktiskt försöka hålla hårt i plånboken - vet inte ännu heller hur mycket restskatt det blir i år. Jag befarar det värsta.

Dålig början

2005-10-11T13:58:00.000+03:00

Det är ingen vidare bra början på dagen när man vaknar med en jävla huvudvärk klockan halv 5 på morgonen... Och det tycks inte spela nån roll hur många värktabletter jag skyfflar in - det blir inte bättre! Har retat upp mig på min svenska mobiltelefon med kontantkort - har en känsla av att ha blivit lurad. Hur kan det gå nästan 200 kr på tre dagar?! Jag har ju ringt bara ca 12 samtal, och bara 3 var till Finland, och de var dessutom korta... Tar de 30 kr i minuten för ett samtal till Finland i det här jävla landet, eller vad fan?!
Ska träffa Niki ikväll. Pia jobbar ihjäl sig, som vanligt, så vi fick skippa dagens lunch.
Nästa gång jag kommer till Stockholm ska jag nog ordna så jag har nån intervju att göra, för trots att det är kul att driva omkring och "vara ledig" i Stockholm, så börjar det smaka lite trä efter några dagar... Speciellt om man har en bultande huvudvärk som bara inte vill ge med sig.

I morse kunde jag höra i P1 vad det var jag missade igår: en toppenkväll för nostalgiker på Mondo där man firade tidningen Schlagers 25-årsdag... Varför var jag inte där? [Därför att jag den här gången har kommit till Stockholm för att inte göra saker- that´s why!!]

Rätt bäring

2005-10-10T16:30:00.000+03:00

Solen fortsätter att skina, och ett par duvor parar sig frenetiskt på gatan utanför... Folk får liksom gå runt deras flaxande kärleksbestyr. Jag åt lunch med ett par korrespondenter på en Thai-restaurang vid Karlaplan, och sen trodde jag att jag skulle gå till Akademibokhandeln, den allra största, den som finns nånstans där i centrum (eller "sittti" som vatusvenskarna envisas med att säga -- kan nån berätta för mig exakt var i ordet "city" man kan hitta alla de där jävla konsonanterna?!). Jag har ju ruinerat mig på det där stället hur många gånger som helst, men jag lyckas aldrig hitta det utan att irra runt några kvarter först. Den här gången skrämde jag en äldre östermalmsdam, för hon trodde säkert att jag talade ett främmande språk och var ute efter att ta hennes juveler och kontokort - men när hon hörde "Akademibokhandeln" så hejdade hon sig i alla fall, och pekade me hela armen...
"Det där borde vara rätt bäring..." sa tanten.
Just. Jag såg ju vartåt hon pekade, och fortsatte ditåt - men "bäring"....?! Det måst vara nån term som används i segelsammanhang, eftersom jag inte har hört den...]
Jag gick vidare och hamnade så småningom på Malmskillnadsgatan.... Ville tanten jävlas? Såg jag så fattig ut? Fast det är ju ganska länge sen gatuprostitutionen försvann därifrån...
Nå, om hörnet från M-gatan hittade jag faktiskt Akademibokhandeln, och lyckades på relativt kort tid göra av med alldeles för mycket pengar... Typiskt!
Nej, nu fan får jag nog gå... en typ satte sig bredvid mig, och han luktar tammefan fisk! Fiskbutik...

City Office

2005-10-10T16:23:00.000+03:00

Alltså, nu perkele är jag verkligen förbannad! Här hade jag skrivt en lång jävla text om hur förbannat mycket jag hatar den odrägliga musik de spelar på alldeles för hög volym i det Seven-Eleven där jag håller till när jag vill ge utlopp för mitt internetberoende, utan att behöva besöka makens arbetsplats, som är snäppet värre än motsvarande ställe i Böle i Hfors. Nej, flera snäpp värre - om man tänker på längden av de angstsframkallande korridorerna och den annars också lätt DDR-inspirerade arkitekturen...
Men se, när jag skulle "publish" så försvann hela skiten - vilket retar mig mer så där i princip än för att där nu sku ha stått nånting av bestående värde...

Men hur faaaan kan det finnas radiokanaler med så här jävla skit musik, hela tiden?! Jag börjar inse att jag hatar rap ännu mer än jag hatar (kristen)dansbandsmusik... [Nå, vad säger det om mitt undermedvetna?! Att jag är smygrasist eller nåt! Ok då - men jag hatar den här jävla musiken lika förbannat...]

Allt jag inte gör i Stockholm

2005-10-09T18:15:00.000+03:00

Ok, min vistelse i Stockholm kan den här gången bäst beskrivas med en lista över saker jag inte har gjort... För inte nog med att vi lät bli att gå och lyssna på Hacienda Brothers, vi struntade också i Damien Jurado - och igår var det då Motörhead som vi inte gick på... Däremot hamnade jag till IKEA vid Kungens kurva... (och hur gick det till?? Tja, det funderade jag själv över medan jag trängdes med hundratusenmiljoner svenskar som antagligen tyckte det var veckans höjdpunkt att få besöka IKEA...) och jag kan lugnt säga att ifall Motörhead och IKEA skulle ha varit ömsesidigt uteslutande företeelser så tror jag nästan att jag igår skulle ha valt Motörhead, trots att jag ren våren 1984 lät bli att gå på deras konsert i Helsingfors... (men det är kanske aldrig för sent att rätta till misstag man inte gjorde i ungdomen...?). I stället för att gå ut på bio eller krog eller café satt jag på kvällen hemma i Ollonskogen, där jag inte såg på fotboll - dels för att jag helt enkelt inte hölls vaken, och dels för att jag hellre läste en bok - men den läste jag inte heller, eftersom jag sov. IKEA kan ta musten ur vem som helst.

Vad annat ska jag försöka hinna med att inte göra Stockoholm?
Tja, ikväll ser det ut som om vi inte skulle gå på bio, och i morgon kommer jag antagligen inte att gå på lunch med nån väninna... Sen kanska jag inte ens går till bokhandeln, och sen, i värsta fall, flyger jag inte ens hem på onsdag...
[Nåja, det där sista lär jag nog ska göra]

Fladdrande vingar i Ollonskogen

2005-10-07T18:20:00.000+03:00

Här lämnar man sin blogg obevakad någr dygn, och vips har den förvandlats till ett diskussionsforum där man får ventilera alla möjliga och omöjliga åsikter om kristen hårdrock, dansbandsmusik och mina förtränga drifter... Hur gick det här till? ;-)
Men fortsätt bara, jag ska int störa.

Jag kan ju bara snabbt meddela att jag missade Hacienda Brothers igår här i Stockholm eftersom herrn i huset var alldeles för trött för att låta sig släpas ut - och mina väninnor går hellre på Dramaten och lyssnar på Piaf-sånger, så jag iddes inte ens föreslå ett besök på Nalen.
Ikväll finns det dock en liten chans att jag hamnar på konsert - nån typ som heter Damien Jurado och som K. har många låtar av i sin iPod uppträder här nånstans... Vi får väl se. Men det är ändå på något sätt kul att veta att man skulle kunna gå på intressanta filmer, konserter eller fast Piaf-aftnar, även om man sen till slut bara sitter och dricker taxfree öl i Ollonskogen och ser fladdermusarna (-mössen?) vimsa runt i höstkvällen...

Överlevde Melodirazzians semifinal

2005-10-03T09:49:00.000+03:00

Här trodde jag att jag äntligen sku ha en chans att sova hur länge som helst, efter en utmattande helg, och så väcks jag lika förbannat lite före 8. Brutalt! Och mitt i en virrig dröm om att jag letade efter mina vinterstövlar, för det hade snöat alldeles otroligt mycket - och samtidigt som jag absolut inte kunde hitta mina stövlar, eller några vinterskor över huvudataget, så stod ett par icke alltför framgångsrika dansbandslåtskrivare och bankade allt mer argsint på dörren, för vi var försenade till semifinalen... Uh! vilken mardröm. Jag var tvungen att vakna.
Sen insåg jag att bankande fortsatte, så i totalförvirrat tillsånd stapplade jag nerför trappan, och hade sinnesnärvaro nog att vända om och hänga en badrock på mig, för troligtvis var det ingen jag kände - alla jag känner vet var jag har extranyckeln, och morsan brukar smyga in utan att ens väcka mig... En arbetsklädd karl ser lite generad ut när han möts av mitt sömnsvullna grisansikte.
"Vi ska gräva på gato, å undrar vems bil hidee e..."
"Min"
"Ha sku måst flyttas..."
"Ta nyckla, ja kan int flytt na bil nu, ja ha int vakna än..."
Och det kunde ha varit det sista jag såg av Linea Luna - men killen kom snart tillbaka med nycklarna. [Nåja, det kan ju fortfarande hända att jag aldrig mer ser bilen... men nycklarna har jag!]
Men jag borde ju ha fattat att man helt enkelt int kan sova vidare med en grävmaskin in action ca 1 meter från husknuten - så det vara bara att stiga upp och börja vakna...

Förra veckan var aningen too much. ["Intensiv" är kanske ordet jag söker?]
Det inte helt oväntade nederlaget i Melodirazzians semifinal berörde förstås inte mig personligen, eftersom jag aldrig i mitt liv har skrivit en låt, och om jag mot förmodan hade gjort det, så skulle det absolut inte ha varit en dansbandslåt - men, vad kan jag säga? Var å ein me sett... Tillställningen var faktiskt så pass absurd att den var lite rolig - fast det måste jag bara säga, det finns ingenting som kan få mig att tycka om sån där musik... Och det jävliga är att vissa låtar är fruktansvärt "klibbiga" - de fastnar i skallen fast man int kan tåla dem - som t.ex den där låten "De e dans" som inte gick vidare (fast jag ärligt talat inte tyckte att den på något sätt var sämre än de tre låtar som faktiskt gick vidare... det var jämndåligt alltihopa, förutom låt nr 6, som jag faktiskt inte hade så värst mycket emot).

Festen hos Djupsjöbackas på lördag var däremot riktigt kul - blandat gäng i olika åldrar, från 21 till 55+, samt god mat, och goda drycker... Inte så konstigt att festen pågick längre än en normal arbetsdag...

CD-spelaren på övre våningen behagade sluta fungera för en vecka sen, så jag är hänvisad till radion, och den har blivit på efter nyheterna - men nu perkele kom det Christer Sjögren som sjunger om Jesus [- fy faaaaaaaan!!!! måst hitta fjärrkontrollen NU!!! DET HÄR!!! Det här är faktiskt värre än dansband - jag spyyyyyyyr!]
Huh. Nu hörs bara grävmaskinshelvetet här utanför.
OK, så lovsångsversionen av "De e dans" kan bara inte bli sämre än sånt där skit som Christer Sjögren sjunger.
Alltså, jag måst bara få säga att de mest motbjudande av alla motbjudande dansbandssnubbar är dom som plötsligt i sin stora penningkåthet börjar spela in hyckelreligiös musik - och det tycks ske ungefär i det skedet av karriären när de börjar se alltför tilltufsade ut för att kunna turnera i dansbandssvängen...

Nu måst jag försöka hitta min bil så jag kan köra iväg och samtidigt spola öronen med nån ordentlig rockblandning. Fan att cd:n här uppe ska vara trasig! vem sku orka höra på radio hela tiden - eller pracka med vinyler...

Kort uppdatering

2005-09-28T01:51:00.000+03:00

Sommarvärmen fortsätter.
Filmen "Crash" var jävligt bra.
Nån jävel har stulit Nissan Pissan i Jakobstad, bara en vecka efter att den bytte ägare. Man undrar bara vad det är för jäkla loser till biltjuv som far iväg med en Nissan Sunny årsmodell 1986.
Och vi som just hade suttit och förklarat för vår nya franska vän hur tryggt - och tråkigt - det är här i trakten.
[Kanske tjuvarna egentligen inte var ute efter bilen, utan de bara måste få den nyinköpta Wunderbaumen som hade införskaffats för att dölja den svaga, men dock märkbara, kattpisslukten...]

Formel 1

2005-09-25T16:12:00.000+03:00

När jag började få huvudvärk på grund av koffeinbrist gick jag i min desperation till Esso, för det är enda stället där man kan få kaffe i den här hålan en söndag. Lyckades gå på vinst när jag matade in att par slantar i spelautomaten. [+6€]
En av stadens alla original, en som väl på politiskt korrekt språk skulle kallas nånting i stil med "intellektuellt underbegåvad", dvs det som när jag var ung hette "lätt utvecklingsstörd", dök upp, och eftersom jag var den enda kunden på hela gubbdagiset så slog han sig ner och försökte diskutera formel 1. Tydligen nånting på gång. Nickade bara förstrött medan jag skickade iväg nödmeddelanden per sms där innebörden var ungefär "Jag står inte ut i den här hålan!" Hade för en gångs skull gått hemifrån utan bok. Förstås, just när jag sku ha behövt en. Drack två koppar kaffe, när jag nu en gång kommit dit. Huvudvärken började släppa. Slöbläddrade i Jt. Fick ett längre textmeddelande av Mercedes, där hon berättade och familjen var på söndagsutflykt till södra Gran Canaria, och så undrade hon om jag ren börjat ladda upp inför formel 1 (svar: NEJ!), och konstaterade att visst är väl kimi bra, men alonso bättre. (VEM?)
Vad i helvete är det för fel på mänskligheten? Formel 1...
Nej fy fan.
Den här dagen blir tydligen inte bättre.

Morgonfrustration

2005-09-25T12:35:00.000+03:00

När man ren från början är halvsur och grinig - för att man har sovit för lite och för dåligt - så just en sån morgon är förstås också mjölken sur!! Förbannelse vad jag hatar sånt.
Och om jag bara hade förstått att sticka näsan i mjölkpaketshelvetet så hade jag förstås märkt att det bara fanns en otäck klump på botten, men jag fungerade på autopilot - och fick hela äcklet i kaffekoppen... Plonk! Det skar sig direkt. Nu kunde jag int ens dricka kaffet svart. Helveteshelveteshelvete!
Sen tänkte jag "skryyp opp me" med nån lagom aggressiv musik i väntan på att min morgonfrustration skulle gå över - men se då hade CD-spelarjävlen också bestämt sig för att motarbeta mig - för hur mycket jag än trycker på "open"-knappen, så blinkar det bara i "OPENING, OPENING, OPENING" i ruthelvetet framme på apparaten, men öppnar sig gör den inte!! Visst, man kan ju lyssna på radio - men till och med P2:s "Klingan" går mig på nerverna just nu... (vad tusan är det här för plinkande?! Måst man spela all etnomusik bara för att det är etno...?)

[Och sen när man beklagar sig får man rådet "Gå ut och stavgå!"
Gissa två gånger - gör det mig mer eller mindre frustrerad...?
Just det. Man får lust att göra nånting helt annat med stavarna...]

Rutiner, katter och onda mänskor

2005-09-23T17:17:00.000+03:00

Jag börjar få lite ordning på tillvaron - samt en del nya, ensamma, rutiner. Jag har t.ex äntligen lärt mig hur jag ska lyckas koka 1 portion gröt utan att det blir en enda hård klump i botten på kastrullen (- för att jag har glömt att röra om, och för att jag har glömt kastrullen på plattan för länge... ). Har också slutat köpa färskt bröd - jag får ju ändå bara kasta bort mer än hälften. Knäckebröd duger bra, och på kvällarna ränner jag i vilket fall som helst nere hos grannfrun och äter hennes bröd, som inte har nån chans att bli gammalt, så mycket folk som där bor (jag ska köpa ett bröd och föra ner till henne så jag inte börjar känna mig skyldig för att jag äter dem ur huset...). Jag borde också börja köpa mindre mjölkförpackningar, eftersom sista skvätten hinner bli sur när jag bara använder mjölk till morgonkaffet. Kattmatsburkarna går däremot åt i en skrämmande takt. Otto håller på att bli smällfet - han äter som om han trodde att varje måltid skulle vara hans sista. Och inte nog med det, på kvällarna följer han med mig på en liten promenad ner till grannfrun (dit är det exakt 273 m - mätte i somras med cykel), där han sen sätter sig vid kylskåpet och tigger mat, och så äter han sen upp allt som råkar bjudas. Igår slank det ner ett halvt paket lördagskorv... Otto skulle helt klart vilja flytta till grannen helt och hållet - och jag kunde till och med tänka mig att adoptera bort honom, eftersom Liffi klår opp honom så fort han får en chans [- fattar inte de där, de är ju faktiskt kastrerade allihopa! ]. Men det går inte att låta honom flytta dit, eftersom vissa i huset är allergiska. Synd. Mest synd om Otto kanske. Fattar inte varför han inte försvarar sig bättre, stor och kraftig som han är... Men det är såna där obegripliga kattsaker som man som mänska bara inte kan förstå.

I morse när jag fortsatte utrensningen av gamla tidningar hoppade Liffi helt oväntat upp på min axel och lyckades nästa skrämma livet ur mig - han brukar aldrig annars göra så. Inte åt mig. Däremot har han alltid, sen liten, suttit på Kjells axel och trycker hela kroppen mot hans huvud, samtidigt som han ivrigt har "märkt ut" Kjell som sin kompis genom att gnida mungiporna mot hans ansikte. Men så har alltså aldrig tidigare aldrig gjort med mej - men nu börjar han tydligen ge upp hoppet om att hans favoritmänska ska komma tillbaka... Undrar om Liffi i sin lilla kattvärld tycker att det är lika hemskt att "hans" mänska har försvunnit som jag brukar tycka att det är när nån katt är bortsprungen en längre tid...
Jag antar att en månad är en jättelång tid för en liten sur katt vars favoritmänska är bortsprungen. Det är förmodligen tillräckligt lång tid för att man ska ge upp hoppet om ett återseende. Nu vet (eller hoppas?) jag förstås att Kjell inte har tänkt bli borta forever, men det har jag inte lyckats förmedla åt Liffi, så det är antagligen därför som han har börjat satsa hårt på att vara min kompis nu...

Men Svarti, han tycks däremot inte bry sig det minsta om att Kjell är borta, och inte Frissi heller, men Frissi har alltid varit synnerligen oberörd av det mesta - han är bara lurvig. De här två katternaverkar nöjda nu när de har fått mera rum i sängen - de sover varje natt i en hög bredvid min dyna, och när jag vaknar och börjar prata med dem så spinner de bara förnöjt.

Och så finns det idioter till mänskor som säger "Men ta nu livet av katterna och åk till Stockholm med din karl..." (!!)

Sen början av den här veckan har jag i mitt huvud en svart lista över personer vilkas omdöme jag aldrig nånsin helt tänker lita på, och det är just de där som slentrianmässigt uppmanar mig att ta livet av frassarna. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att säga något så korkat åt nån - inte ens ifall det skulle gälla hundar (som jag personligen inte har något förhållande till, förutom att jag är lite rädd för dem när de är stora och hoppar upp och envisas med att hälsa genom att slicka mej i ansiktet...), så därför tål jag inte att man säger på det där sättet om mina favoritdjur. I min värld blir de här tanklösa typerna numera automatiskt "onda" mänskor.

Dessutom har katter alltid varit så otroligt mycket lättare att tycka om än de flesta mänskor man träffar, så... Just det.

"Tidningskastofobi"

2005-09-22T01:25:00.000+03:00

Jag börjar vänja mej nu med att vara ensam med frassarna - men de tycks inte acceptera den nya ordningen, för de har protesterat genom att skita i alkoven (int så konstigt att kattlådan har varit orörd...). Nu har jag kastat allt som var nerskitet, plus en massa gamla tidningar från 2004, för jag VET ju att jag aldrig i livet kommer att ta mig tid att gå igenom alla högar för att kolla om jag sku hitta den där ena artikeln som jag tror att jag såg i Husis - eller kan det ha varit Norra Posten? - nån gång i mars ifjol, nånting som verkade otroligt intressant, fast jag inte just nu kommer på vad det kan ha varit... Vad tusan är det egentligen med mig och tidningar?! Den här "perversionen" fanns ren när jag studerade och bodde i studentlägenhet. Jag minns hur tidningshögarna växte och växte för varje månad, och när nån påpekade att jag skulle ha mera yta att bo på om jag kastade ut dem, så var svaret oftast "jåå, jåå, jag ska bara gå igenom dem, och sen kastar jag dem..."
Men sen kom liksom aldrig.
[Undrar om det här avvikande beteendet i förhållande till dagstidningar har något fint namn som slutar på -fili, eller kanske -fobi? ("dagstidningsfili"? eller "tidningskastofobi"...?) Eller är jag kanske bara lat och oföretagsam?]
I Spanien hände samma sak. Jag köpte så gott som dagligen både en lokal och en nationell tidning - läste lite förstrött i dem, satte dem åt sidan, för att "sen nångång" läsa den där långa intressanta artikeln om främlingslegionens historia, eller bilagan om den baskiska punkmusikens nya heta namn, eller... whatever!
Och så här har det fortsatt.
Det här är faktiskt lite pinsamt att medge, men jag är inte helt säkert på att jag inte har tidningshögar i ett par av de (oöppnade!) flyttlådor som kom hit till huset från Washington våren 1997. Där kan finnas ett par buntar med Washington Post... "som jag bara ska gå igenom och sen slänga..." Inte så konstigt egentligen att jag aldrig har känt något större behova av att packa upp de där två sista lådorna - ja, förutom att det sedan länge har varit omöjligt, eftersom de ligger begravda under åratal av tidningshögar i alkoven...
Men nu får det fan räcka! Jag hinner/ids ju knappt läsa tidningarna när de är färska - varför inbillar jag mej att jag "sen nångång" ska orka bry mej? OK, olästa böcker är en sak, dem tänker jag inte göra mig av med - och inte lästa böcker heller, för den delen - men halvlästa gamla vasablad? eller jakobstadstidningar? Nej, sablar också, nu ska de ut!!
Ok, om jag nu en gång ska blotta mig och berätta om mina "perversioner", så kan jag ju avslöja att det där med tidningar bara är det mest synliga beviset på min avvikelse, men egenligen har jag svårt att göra mig av med det mesta - så därför är jag desto nöjdare när jag idag hittade ett nytt hem åt vår gamla vinröda trotjänare, Nissan Sunny (årsmodell 1986). Jag menar, till och med jag, med min extrema ovilja mot att göra mig av med saker, fattar att det är vansinne att ha två bilar i ett 1-personshushåll.
Och i morgon åker näst sats med tidningar ut. Alldeles säkert! (Ja, alltså jag ska bara...)

Sökes: Vikarie för äkta make...

2005-09-14T20:51:00.000+03:00

Ok, så idag kom den på riktigt, hösten... Och samtidigt kom också de första allvarliga tvivlen på det kloka i mitt beslut att stanna här, i den här lilla skithålan, ensam... Jag menar, säga vad man vill om karlfolk (och vad allt har man int sagt under årens lopp?), så nog är de ju ändå lite sällskap i höstmörkret... (Ok, ok, jag erkänner, jag börjar få dryyyyft!)
Grått, grått, grått, och regn, regn, regn har det varit från morgon till kväll, men det är i alla fall fortfarande ganska varmt. Och det värsta är ju att man vet att det bara blir värre! Alltså, jag kan faktiskt känna en gnutta panik när jag tänker på den låååååånga jäääävla vintern som är på kommande. Hur fan kan det finnas folk som inte blir deprimerad av det här förbaskade klimatet?! Va!? Det är ju dem det måst vara fel på, int på oss andra, för vi reagerar ju helt rätt på omständigheter som är alldeles fel...
Alltså, antingen måst jag allvarligt börja fundera på att flytta, eller så får jag ta till nån annan drastisk lösning... Vilken det nu sen sku vara.
Kanske jag borde sätta in en annons i "Kontakten", eller vad det nu heter, det där absurda som publiceras en gång i veckan i alla dagstidningar... Nånting i den här stilen:

LEDIGA PLATSER
Treårigt vikariat som make/kattskötare/köksmästare/skivsamlingsansvarig m.m. i hushåll med en tillfälligt övergiven fru samt fyra kastrerade hankatter. Ingen egentlig lön, men man bor billigt, och har möjlighet att sköta annat jobb parallellt med de sysslor som uppräknades.
Intresse för musik, böcker, mat och katter ett måste. Sportfånar göre sig icke besvär, ej heller kattallergiker. Inga sexuella förpliktelser eller förmåner.
Svar till "Left Behind"

Undrar om nån sku svara?

Lycka - med mera...

2005-09-09T17:12:00.000+03:00

Jag tycks inte ha haft tid eller lust att blogga speciellt mycket på sista tiden - och det kanske har varit mera brist på tid än på lust, faktiskt. Det har varit så massor av förändringar och omställningar de senaste veckorna...

Kjell fick alltså jobbet i Stockholm, och han är redan där (eller egentligen just nu i Oslo, men i alla fall...). Allt gick så himla snabbt! När jag först fick höra om att Danne eventuellt skulle få ett nytt jobb så märkte jag att Kjell var aningen frestad att söka sig till Stockholm, men sen att han faktiskt sökte, och fick det... Jag har inte riktigt hunnit med! I ett tidigt skede bestämde jag mig i alla fall för att inte flytta med - dels för att jag inte orkar, dels för att jag har jobb, katter, föräldrar och kompisar i Nykarleby. Men nu, efter att ha vistats nästan en vecka i Stockholm, inser jag att jag kommer att känna mig väldigt splittrad de närmaste tre åren... Jag har ju inte bott i Stockholm sen 1981 (- men jag har alltid då och då varit på besök några dagar, fast det är definitivt inte samma sak...), och nu har Kjell redan en bostad där, han får ta över Dannes lägenhet, och den ligger dessutom relativt centralt, trots att området (Ekhagen) verkar vara helt okänt, t.o.m för många infödda stockholmare. Ekhagen ligger tolv minuter från Odenplan med buss nr 40, och då kommer man nästan fram till ytterdörren. Och sen visade det sig dessutom att Pia Karhu bor ganska nära Odenplan. Och Niki bor längs samma busslinje, men längre bort. Så kompisar har jag ju, sen förr... Borde jag ha valt att flytta med?

[Jag sku vilja veta NU hur allt kommer att bli! Men jag vet ju samtidigt att det inte är möjligt. Jag får improvisera och se hur allt börjar funka. Igår köpte jag ren en biljett till Stockholm för andra veckan i oktober - Blue1, 80 €, tur och retur. Kanske kan man börja pendla lite oftare än vad jag först hade trott att var möjligt... ]

Men kissorna då?! Liffi och Otto slåss hela tiden, och de verkar annars lite rubbade allihopa... Jag vet ju att Liffi hatar att vara utan Kjell, men de andra brukar inte bli så hopplösa...

Sen håller jag på och försöker samla tankarna för att på allvar börja jobba igen - min "semester" blev inte den sammanhängande lediga tid som jag hade tänkt att den sku bli, men det var kul i alla fall, fast det betyder i vilket fall som helst att jag inte är alldeles utvilad... [Det där att plötsligt bli särbo, med allt vad det innebär av omställningar i vardagslivet, tar en hel del energi - trots att det är den andra som flyttar...]

Jag hade sparat en inspelning som jag gjorde när vi hade vår sista tillställning på "gamla kulturstugan", en diskussion som jag tror vi kallade "Vad är lycka?", och jag fick lust att försöka göra nånting av den där diskussionen till Egocentrum. Tyvärr var ljudkvaliteten inte sån att man skulle orka lyssna på pratet i radio, men jag kan använda lite effekter, och så har jag nu på förmiddagen varit och talat med en handfull av de personer som var med vid det tillfället. Nu har jag än en gång för mycket material, men det är ju intressant att nån gång då och då stanna upp och fråga "Är jag lycklig?"... Just nu är är svaret för min del att jag är mera trött och förvirrad än lycklig, men det beror förmodligen på att jag har sovit för lite flera nätter i rad, och så har jag en jäkla huvudvärk som bara int vill gå över... Men igår, t.ex, när jag körde alltför hårt i höstsolen mot Jakobstad, med bra musik på hög volym i bilstereon, så då var det som om jag för en stund sku ha känt mig helt lycklig. Och vissa morgnar, när man vaknar utan väckarklocka, med en spinnande frass på vardera sidan om huvudet - så då kan man också känna sig lycklig - tills nåndera katten bestämmer sig för att trampa frenetiskt på ens mage - då brukar man till slut tvingas stiga upp... Det är ju inte de där stora himlastormande sakerna som är "Lycka" med stort "L" - utan små saker, sånt som god mat, goda drycker, musik som exakt passar ihop med den sinnesstämning man själv råkar befinna sig - men framför allt tycker jag att lycka är vettiga möten, samtal med folk som inte "pjasar" och låtsas att de är nånting annat än de är... Och faktiskt, medan jag var i Stockholm hann jag flera gånger bli verkligt glad när jag märkte att det fortfarande fanns möjlighet till kontakt med personer som var viktiga för mej under tidigare perioder av mitt liv - närmare bestämt i början av 80-talet, när jag ännu studerade psykologi (Niki, som faktiskt sen blev psykolog...), slutet av 80-talet + början på 90-talet (Pia & Cristinita, från spanska flygvärlden...), samt mitten av 90-talet (Ana, från Washington-tiden...). Visst kunde jag också ha tagit kontakt med kusiner och släktingar som jag kände och umgicks med främst på 60- och 70-talet, men jag hann inte den här gången... Vad jag kanske försöker säga är att en källa till "lycka" för mig är mänskor, vänner, kontakter - och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag kontinuiteten i det hela - jag vill hålla kvar de mänskor jag kände ren för länge sen, för de vet en massa som måste förklaras för nya bekantskaper... Som Kjell S. ( - av nån anledning så finns det osannolikt många Kjell i mitt liv - den här är nr 1, om man ser kronologiskt på det hela, för han dök upp i mitt liv och min klass när vi började i femman - hur gammal är man då? 12? Eller egentligen är han väl nr 2, för jag hade en lekkamrat ren när jag gick i barnträdgården, en som bodde på samma gata som jag, och han hette faktiskt också Kjell. Sen flyttade familjen till Sverige, och så dog han helt plötsligt i tonåren - men han var nog min första Kjell. Det finns en bild från när jag är 5-6 år, och Kjell nr 1 och jag står och håller varandra i hand eftersom vi är barnmannekengär på Röda Korsets modevisning - ca 1964-65... Nåja, men det var visst Kjell nr 2 jag skulle skriva nånting om nu...), Jag hade träff med Kjell S. på torget i Åbo för ett par dagar sen, den indirekta orsaken var att jag hade köpt lite snus åt honom, men det är annars också kul att träffas. Vi satt där på torget, och solen sken och kaffet var gott och det kändes så bra att bara sitta där och prata en stund om livets korthet och absurditeter - och om vad man egentligen sku vilja bli när man blir stor (vi är alltså båda 46...). Det var också några stunder av lycka, jag menar, det behövs int så mycket... Sen sket sig dagen totalt när jag var korkad nog att köra hem längs riksåttan, och jag var trött och sur och grinig när jag äntligen kom hem, men det gör ju inte mitt möte med Kjell S. mindre trevligt...
Att sånt.

[Nu får jag nog ta och börja jobba hårt igen om det ska bli nåt program som går att sända på söndag]

Fördelar med långa ensamma bilturer

2005-08-24T10:37:00.000+03:00

I förrgår fick jag plötsligt för mig att jag måste iväg till St. Mickel. Nej, jag blev inte tillfälligt tokig, men jag insåg plötsligt att det var enda chansen jag hade att träffa Satu det här året... Vi hade tänkt att vi kanske sku ha kunnat träffas i Helsingfors, eller i Åbo, men först till helgen - men då ska jag spela in några nya program med Jean, så antingen fick jag ta mig till St. Mickel före det, eller så sku vi ha fått skita i att träffas. Så jag for.

Egentligen så tycker jag inte så hemskt mycket om att köra långa sträckor ensam, och inte annars heller, men speciellt inte ensam. Kanske jag är rädd för mitt eget sällskp? Eller rädd att jag ska flippa och bara köra och köra och köra och inte stanna förrän det kommer vatten eller en bergvägg emot? Hur som helst, så bestämde jag mig för att skita i allt det där, och så for jag bara. Och till min stora förvånging var det riktigt behagligt. Jag körde långa sträckor längs relativt lätt trafikerade landsvägar, genom skog, skog, och ännu mera skog, och sen här och där nån sjö, nån enstaka större nattöppen bensinstation och sen bara skog och skog och skog igen. Ja, förutom runt Jyväskylä där det var lite livligare trafik. Jag körde med musiken verkligt högt uppskruvad, och eftersom vägen på flera håll var nästan öde så körde jag hårt... I något skede slutar tankarna att jaga varandra i skallen och så kör man bara. Det är ganska avkopplande på något märkligt sätt. Och det är förstås mycket mindre tråkigt att köra själv än att vara passagerare... När jag ska åka långa sträckor som passagerare så får jag sjuk rygg, blir sömnig, ibland också lätt irriterad för att jag sku vilja läsa, men det går int, för jag börjar må illa. Men, som sagt, när jag kör så kör jag. Jag lyssnade 1½ varv på "Discopolis 5000" - skitbra musik, faktiskt! Sen "Paraíso Animal" och till slut Pedro Guerra. Speciellt en låt där han sjunger med Daniela Mercury (för det måst ju ha varit hon? kan inte kolla nu eftersom Erkki tog bilen - och alla skivorna - in till stan...) var jääävligt bra... Måst spela den i något program.

Det gick dessutom förvånansvärt snabbt att komma till St. Mickel - jag startade 17.30, och klockan var 22.00 när jag körde in i stan - men sen yrade jag lite, eftersom jag inte såg vad det stod på olika skyltar (måst tydligen skaffa nya glasögon. Vill inte! Det är så himla dyrt...) och till sist hittade jag Sokos Hotel Vaakuna mera av en slump än för att jag skuha haft nån aning om var jag befann mig... Eftersom jag inte visste hur sent jag skulle komma fram valde jag att övernatta på hotell, för med tilltagande ålder blir jag allt mer ovillig att sova på andra mänskors golv, bäddsoffor, gästsängar eller uppblåsbara madrasser. Och dessutom vet jag att Satus morsa är en sån som kammar mattfransarna och har en helt hysterisk ordning på alla saker, så varför sku jag plåga mig med att ligga och hålla inne med eventuella fisar i en sån mänskas vardagsrum? Nej tack, då betalar jag hellre för att ha ett ställe där jag får vara i lugn och ro, gå ner på morgonmål när jag vaknar, och sen någorlunda utvilad ta mig an en ny dag. I St. Mickel.

På tisdagen försökte sen Stau, hennes pojkvän Julio och jag leka turister i St. Mickel, utan större framgång, eftersom varenda jävla turistattraktion, och vartenda sommarkafé i hela landet tycks stänga 15.8... (Ok, man kunde kanske ha gått till "Päämajamuseo", men jag var inte överdrivet intresserad... Ingen annan heller, tror jag)
Jag kunde konstatera att St. Mickel, i likhet med andra medelstora städer i vårt land, är tråkig! För att int säga ful. Torget är stort och hemskt - och det enda goda där är "lörtsyt", som jag ännu ifjol trodde att hette "lerput" (som lär ska vara nånting annat...?), och som egentligen är ungefär samma sak som överkörda eller plattbankade grisar (alltså bakverksgrisar...) eller köttpiråger...
Fast det var ju inte för stadens skull jag for till St. Mickel, utan för Satus. Och eftersom det hade gått över ett år sen vi senast träffades ordentligt så fanns det en massa nytt skvaller från flygvärlden att ventilera... Jessus vad jag är glad att jag inte längre håller på med sånt där! Men lika förbaskat är det roligt att höra hur det går för folk man en gång kände och jobbad med... Det känns som om alla de där som var så unga jämfört med en själv, då för 15 år sen, de håller på och hinner ifatt en... Mercedes har fyllt 40 - och gett sig själv större bröst i födelsdeagsgåva, Satu närmar sig 40 och vill absolut bli med barn, Jukka har fyllt 40 för länge sen - väl? - men lär inte ska vilja ha några barn... Många av kaptenerna måst ju börja bli närmare 60... för att int tala om U. Hopf. Hon var ju gammal ren 1988... Men hon flyger hon bara. Att hon orkar.

Och på tal om flyg, så råkade det sig så att Erkki var på nåt ekumeniskt möte nära St. Mickel, vilket gjorde att jag lugnt kunde dricka öl med Satu och hennes föräldrar när vi på eftermiddagen gick på mat till "Holvi" - efter att jag hade försäkrat mig om att E. kunde tänka sig att vara chaufför. Att jag sen hamnade en vända via Borgå var trots allt en ganska liten olägenhet i det här sammanhanget eftersom de andra övernattningsalternativen inte var så lockande. En natt till på hotell sku ha känts lite onödigt slösaktigt, och Satus morsas soffa ville jag fortfarande inte sova på, så Borgå blev genom uteslutningsmetoden ett helt OK alternativ! Visst, jag kunde ha druckit läsk hela dan och sen kört hem till Nykarleby på kvällskvisten, men en ensamkörning genom finska skogar räcker alldeles utmärkt för min del...
Så nu sitter jag i Borgå och väntar på att Erkki ska kunna slita sig från jobbet så vi kan börja köra mot Nykarleby. (Han ska alltså på ett tvådagarsmöte i Österbotten, så därför får jag sällskap norrut) Hos Andelins har jag övernattat så många gånger att det inte längre känns "prackot". (Alltså, inte för mig i alla fall... Det är förstås möjligt att värdfolket artigt säger att det inte är några problem, samtidigt som de svär inombords över de ofta förekommande övernattningarna... fast det tror jag egentligen int)

Hösten kommer...

2005-08-14T23:17:00.000+03:00

... och jag har en otäck känsla av att sommaren har gått utan att jag egentligen har hunnit njuta av den. Och den är ju så jäkla kort, dessutom! [Men vad ska jag nu klaga - måst bara se till att jag planerar min sommar bättre nästa år, ja, alltså om man får leva så länge. Det har hänt flera saker på senare tiden som gör att man blir otäckt medveten om att det inte alls är nån självklarhet att det kommer en "nästa sommar" - så det är nog bara att försöka komma ihåg att "enjoy every sandwich"... ]

På grund av den alltför lyckade klassfesten blev jag inte klar med allt jobb före vår "familjeresa" till Tallinn. Trodde jag sku gå in och göra klart programmet som ska ut 21.8 så fort jag kom tillbaka till Nkby, men tror nån att jag har gjort det? Nää, just det. Visst har jag varit inne nån timme ibland och pynjat, men sen har jag börjat påta med nånting annat, och så har jag fått reda upp saker som jag i min uttmattning klåpade med just före jag sku fara, så - nej, det är inte klart. Idag var jag inställd på att äntligen göra det, men så blev jag i stället sittande hos föräldrarna och såg på det ena slöa TV-programmet efter det andra, så nu är det morgondagen som gäller.

Jag insåg i morse att jag nog fortfarande är ganska utmattad efter sommarens arbetsinsats, för trots att jag vaknade första gången ren kring 7, och släppte in och ut några frassar, så sov jag lugnt vidare till lite före 11. Vaknade sen med en spinnande katt vid vardera örat och Otto nere vid fötterna. Otto visar tydliga tecken på att vilja flytta till Majvors, och om de bara inte sku vara så allergiska så kan det till och med hända att han sku lyckas med det, men nu får han nog nöja sig med att bo kvar här, tills vidare, trots att Liffi är elak med honom...

Idag har det störtat ett flygplan i Grekland. En 737:a. Alla dog. Det verkar ha fallit ner ganska nära såna ställen som Andelins besökte när de var på sin resa... Undrar hur otäckt det sku vara att se ett flygplan störta... Jag har drömt att jag har sett det massor av gånger, och jag har också drömt att jag har varit inne i ett störtande flygplan, och t.o.m. att jag då i drömmen tänkte att "det här känns ju nästan som det brukar kännas i mina drömmar..." Absurt. Undrar om jag ens sku fatta att det är verklighet ifall jag på riktigt sku vara med om en flygolycka? [Ja, alltså, jag har ju inget som helst behov av att få veta hur det egentligen ligger till med den saken, jag menar, jag är mycket glad så länge jag slipper krascha med ett flygplan, men man kan ju ändå undra hur man sku reagera...] Snart borde vi förresten banda in några flygolyckor till, ifall serien ska börja gå i Egocentrum i slutet av september. Vi borde kanske ta med också några såna som den som hände i Kanada för ett par veckor sen, en sån där alla klarade sig ut med hjälp av de där uppblåsbara rutschbanorna. Men det kanske inte är så lätt att hitta information om olyckor med "lyckligt slut", eller vad vet jag, jag har ju faktiskt inte ens försökt...

Klassträffen

2005-07-31T12:11:00.000+03:00

Egentligen hade jag inga förväntningar på klassträffen - och om jag hade, så var de negativa... Har några diffusa minnen av klassträffar för 10-15 år sen då det cirkulerade högar av näpna foton på ungar man inte ens visste vems de var, och alla var på något vis väldigt måna om att framhålla hur "bra" allting var... Eller minns jag fel? Jag vet i alla fall att jag var på en klassträff, det kan ha varit 15 år efter gymnasiet, då jag bara inte stod ut. Det var en period då jag var "between jobs", som det så vackert heter - eller egentligen var jag väl "between everything" just då. Jo, det var sommaren 1993, just före jag insåg att jag skulle måsta gifta mig för att få åka till USA, då jag ännu halvhjärtat satt och försökte skriva en gradu, och var pank och arbetslös och hade svårt att riktigt hitta min plats i Finland efter 5 år i Spanien (nå, jag behövde ju inte hitta den heller - det blev ju USA sen...)
Men fredagens klassträff... Jo, det var faktiskt riktigt roligt! Hade flera vettiga samtal med personer som jag egentligen aldrig hade haft nånting att göra med när vi gick i högstadiet, och många som man då kanske tyckte att var jobbiga var helt annorlunda nu. (Nåjaa... det är ju å andra sidan självklart, för det har gått 30 år, som sagt!)
Festen blev längre och roligare än tidigare, för ingen var gravid den här gången (fattas bara... gamla kärringar som vi alla börjar vara!), och folk hade inte heller bråttom hem till småbarn - ja, det var inte ens nån som måste skynda iväg vid midnatt för att skjutsa hem nån tonåring från nån rocktillställning, men däremot förekom det att barn kom med bil och hämtade hem englad och sprallig förälder vid - typ, 4-tiden... (eller vad klockan nu var...)
Mer än hälften av gänget fortsatte faktiskt på efterfesten. Sånt skulle aldrig ha hänt för några år sen...
Med tilltagande ålder märker man själv att det är ganska värdefullt att ibland umgås med folk som kände en ren när man gick på första klassen. Eller faktiskt ännu tidigare! Vissa av dom som nu var på klassträffen gick också samtidigt i barnträdgården... Det är ändå så mycket man slipper förklara! Ibland blir jag så knäckt när jag märker att många av de personer som är vuxna och vettiga och som man tycker att man egentligen har en massa gemensamt med, så de var knappt födda när man själv gick ut ninan! För dem är väl "förr i världen" 80-talet. Åttitalet?! Det var ju ungefär i förrgår det, känns det som... Då var man ju mer eller mindre sådan som man är nu, tycker man kanske. Bara lite yngre.

Högstadietiden var nog annars en av de hemskaste perioderna i min uppväxt. Inte för att jag minns så mycket - men jag har ju kunnat kolla i "skrifterna", dvs mina dagböcker från den tiden. Jag försöker intala mig att bilden de ger måste vara lite förvriden, för jag är nästan säker på att jag skrev mest när jag hade illa att vara (vilket i och för sig tycks ha varit jävligt ofta...), och så hade jag däremellan fullt opp med att njuta av livet - och då njöt jag så intensivt att jag inte ens hann skriva ( - tror jag...). Men jag vet inte.
På nionde klassen hade jag ren en stadig pojkvän, och det var det jag gick helt upp i. Minns faktiskt sällsynt lite av just det skolåret - förutom att jag vid åtminstone ett tillfälle blev kallad till studiehandledaren för att jag var jättebesvärlig med vissa lärare. Eller var det på åttan? Det vet jag i alla fall att på nian fick jag min "feministiska väckelse", eller vad man ska kalla det, för jag blev plötsligt väldigt medveten om att fanns så mycket som var åt helvete... Och jag tror (men jag är inte helt säker...) att allt började med att min mor försökte hindra mig från att ringa upp min pojkvän... "He e kara som ska jaga...", sa hon. "He e ha som ska ring åt te... " Men det var int bara morsan som försökte få mig att följa obegripliga regler för umgänget mellan könen, för ungefär samma sak hände också efter att jag hade varit första gången på dans på ungdomsgården i Nykarleby. "Vaför var du å bjöud opp hadee på damernas? Int hadd ha ju dansa me te naa ha..." fick jag höra av en klasskamrat, som för övrigt också var på festen i fredags. [Undrar om hon kommer ihåg det där? Nån dag ska jag fråga...] Sen förklarade hon väldigt noga för mig vilka inofficiella regler som gällde på danserna, och jag blev cckså invigd i den djupare meningen med att ge någon "första damernas"... Det hade också nån koppling till "första herrarnas efter damernas" - men jag måste erkänna att jag aldrig nånsin fick pejling på de där systemen, och det var kanske därför jag upplevde dem som så helvetes förnedrande! Jag ville inte anpassa mig, men lika förbannat kände jag mig skit när jag inte passade in (story of my life, typ...).

Det som är roligt när man ibland tvingar sig att läsa de stundvis mycket pinsamma skriverierna från 70-talet är att man märker hur man efteråt har förfalskat historien. Jag har t.ex länge levat i den tron att jag på första gymnasieklassen fortfarande var mycket förälskad i min första "riktiga" pojkvän och att jag ganska långt tog skolan med en klackspark (alltså, att jag definitivt inte var en "spännare"...) . Nå, när jag läser dagböckerna från den tiden så det är ganska uppenbart att jag i det skedet redan var dödligt uttråkad i det alltför stabila förhållandet, och man kan tydligt märka att jag var upp över öronen förtjust i en annan (fast jag inte ens medgav det för mig själv...), och sen har jag ganska ofta antecknat ifall jag fick bättre eller sämre vitsord än vissa "spännare", speciellt i matematikproven... Så det där om att jag inte skulle ha brytt mig om sånt var tydligen också falskt.

Man kan ju förstås låta bli att läsa gamla skrifter och fortsätta att odla myter om sin egen ungdomstid - vad man nu sen sku vinna på det.
Nu ska jag i alla fall slita mig från mina minnen och gå till föräldrarna på lunch.

Slutet är nära

2005-07-29T10:36:00.000+03:00

Nu ska jag bara mixa ihop ett enda litet ynkligt radioprogram till, och så tar jag ledigt i augusti... Visst har jag tyckt synd om mej själv för att jag har varit tvungen att jobba i juli när alla andra har varit så in i helskotta lediga, men nu börjar det kännas bra att ha ledigheten framför mig... Oj, vad jag ska gå omkring och vara iögonenfallande ledig! Mest ska jag spatsera omkring i närheten av olika skolor så att alla de lärare, som gick omkring med ett irriterande saligt leende då i början av juni, får se vem som är ledig nu... Nä, int ska jag heller. Varför sku jag idas hassa min dyrbara (och dyrköpta) lediga tid på att reta upp andra? Men jag har inte heller planerat in speciellt mycket - en liten utlandsresa, i ovanligt stort sällskap (vilket kan bli riktigt kul, som omväxling!), och sen får jag se... Kanske jag bara lorvar omkring från ställe till ställe, hälsar på folk jag inte har sett på länge, njuter av sommaren, ifall det finns nånting kvar att njuta av - och sen kanske jag till och med får inspiration att read upp en del osorterade högar... (hm?! så pass länge ska jag kanske ändå inte var ledig...)

Klassträff ikväll... Juthbacka, ca 30 personer anmälda. Och 30 år är det också sen vi gick ut grundskolan. Visst ska jag gå. Fast jag anar att det kommer att kännas ungefär lika roligt som en kväll på ungdomsgården 1975.
Vi får väl se.

Snart...

2005-07-27T19:19:00.000+03:00

Nu har jag bara ett program kvar att göra... SEN kan jag ta ledigt. Men hur kan det kännas så tungt just nu? (Antagligen för att jag är så himla trött, typ...)
Kjell fyllde 45 igår, men han reste bort. Det var inte direkt planerat, men hans far ville absolut att de skulle åka till Sverige så fort som möjligt, och det fanns bilplats bara på dagbåten - idag... Så han körde ner till Sibbo igår. Jag tycker att jag har varit ensam hemma med frassarna ganska många gånger den här sommaren, och i morgon får jag två till, så då är jag ensam med ett halvt dussin ludna varelser... Kan bli trångt.

Jag har fixat och ordnat med en "gruppresa" till Tallinn, för jag bara måst få fara nånstans! Och så varmt som det är i Sydeuropa just nu så drar det int alls åt det hållet - så det fick bli ett billigare och enklare alternativ nu till att börja med. Jag vill int bara bli hemma och "vara ledig", för hemma har jag tusen högar som väntar på att jag ska ta itu med dem - och det ska jag också, men int genast! Där finns klädhögar, tidningshögar, diversehögar, skivhögar, bokhögar, för att int nämna alla plastpåsar med "diverse" som i något skede har fösts ner från nån stol eller annan "tillfällig" uppsamlingsyta och där jag kan hitta nästan vad som helst - t.ex kattmedicin, hårband, julkort från 1999, kuponger som man kunde ha använt fram till april 2003, halvlästa böcker, blandkassetter, borttappad telefon, resekataloger från 2001 etc. etc. Men jag tror att jag kan leva med mina högar och diversekassar. De finns ju där... Och det mesta som jag faktiskt behöver brukar jag hitta ganska fort, till mera ordningsfulla mänskors stora förvåning.

Vi ska ha klassträff på fredag. Det har gått 30 år sen vi gick ut grundskolan... Har man alls blivit klokare? Fetare har man åtminstone blivit.

Orkar inte skriva mera just nu.

Hinner knappt skriva

2005-07-17T22:07:00.000+03:00

Juli är egentligen en hysterisk månad- ALLT händer på en gång! Alla festivaler och tillställningar man i princip är intresserad av, för att int tala om alla byafester och liknande som man INTE är intresserad av, men dit man kan hamna i alla fall... Det är Pori Jazz, dit jag aldrig ännu har varit, folkmusik i Kaustby, dit jag int heller hann i år, Jakobs Dagar som är nånting verkligt perverst, när man riktigt tänker efter, Esse vattenfestival som man säkert klarar sig utan, Fiskets dag i Vexala dit jag kunde ha åkt igår, Lillby-dagen, dit jag tog föräldrarna igår etc. etc. Dessutom ska man njuta av värmen - ifall det är lagom varmt, klaga på vädret - ifall det inte är till belåtenhet, och så ska man grilla och ha stora trädgårdsfester och hinna träff en massa folk som man annars int har tid att umgås med. För snart är sommaren slut, och sen händer ingenting på 10 månader, typ.
Min egen situation blir ju inte bättre av att jag den här julimånaden hittills har jobbat som ett svin. Mitt eget fel, kan man tycka. För vem tusan har gått och bett mig göra program om La Palma? Det var jag själv som ville det - trodde jag. Och visst, nog är det kul - också. Men det är bara det att jag sku behöva semester. NU! Men det är ju bara ett program kvar - plus ett par Egocentrum - SEN kan jag ta ledigt... (kommer den dagen nånsin?)
Nu ska jag iväg och rädda en ung man i nöd - dvs jag ska ge skjuts åt en stackare som tycks ha haft lite otur med sin nyinköpta begagnade bil. Då får han nöja sig med Nissan-Pissan-skjuts. Den går den bara...

1 down, 2 to go...

2005-07-07T02:02:00.000+03:00

Jag är så förbaskat trött just nu att jag knappt hålls på stolen, men jag fick åtminstone första La Palma-programmet klart, så nu är det bara två kvar... Firade med att röka en halv cigarr från La Palma. Ja, och med spansk brandy också. Alltid nånting...Arbetet stjäl just nu alltför mycket tid från mitt bloggande. Och från allt annat också. Idag var det antagligen sommarens varmaste och skönaste dag - och var satt jag? .... jo, just det. inomhus.

4th of July-Jazz

2005-07-05T00:47:00.000+03:00

Efter att ha jobbat i princip hela veckoslutet unnade jag mig ikväll att gå på den 5:e "4th of July"-jazzkvällen vid Tullmagasinet. Det var vackert väder, och ganska mycket folk. (Om det hade annonserats i nån tidning så skulle det förmodligen ha kommit ännu fler, men det var helt OK så här också) Det här tycks ha blivit en tradition som förhoppningsvis kommer att få fortsätta.
Men hur började alltihopa? Jag minns faktiskt inte riktigt hur eller varför den första kvällen ordnades - men det var en liten tillställning, och scenen var inomhus. Det var nästan som en privat fest, men trevligt! Peter hade ju efteråt hört på nåt café i stan hur nån juntt satt och kommenterade att "di hadd ju naasorts jazzfest tidee vi andrasjön, tömde dynghööövlan..."
Andra gången minns jag bättre (nåja, åtminstone minns jag början av kvällen...), eftersom jag den gången själv skötte vinförsäljningen... Det var kul, och folk blev klart fullare än idag ;-) Det var den gången då ovanligt många cyklade omkull på vägen hem... En typ, vi kan ju kalla honom Kjell, tog av nån outgrundlig anledning omvägen via hängbron - och diket där var man vänder av till den.... Och en person, vi kan ju kalla honom Micki, som annars är mycket pratsam blev så full att han blev tyst... (Ja, ja, det var tider det!)
Tredje gången jazzkvällen ordnades hade vi (dvs Majvor, Lotte, Marianne, jag m.fl.) haft pajbakningstalko på Kyrktuppen kvällen före, och Majvor tog på festen fram sina dolda försäljningstalanger.
Fjärde gången, alltså ifjol, råkade det regna och åska, och dessutom var det nån fotbollsfinal som gjorde att ganska många hade bråttom hem för att se på TV. Men nog kan man väl säja att 5 år i rad börjar likna nånting av en tradition, så hoppas det fortsätter, för folk tycks tycka att det är kul...
Men nu ska jag sova, för morgondagen kommer att bli en jävligt hård arbetsdag. Igen. Men man har ju int nån annan än sig själv att skylla i just det här fallet...

En månad kvar att jobba - minst...

2005-06-30T23:10:00.000+03:00

Ibland är det lite tungt att se alla extremt lediga mänskor... Speciellt när man själv är otäckt trött, och dessutom vet att man har ungefär en månad kvar att jobba, minst, förrän man kan ta några veckor ledigt...

Kanske jag sku få mera gjort om jag sku blogga mindre? ;-)
Fast å andra sidan, om jag int sku blogga så kanske jag sku knäckas helt, så jag fortsätter att blogga så länge det är kul. Och det är det ju...
Idag var jag tvungen att komma hem från Jstad tidigare än jag hade tänkt, för jag hade huvudvärk och kunde inte tänka en enda redig tanke. I morgon sätter jag igång igen med La Palma - ja förutom då att jag ska göra en intervju för det Egocentrum som sänds 31.7...

Kjell kikade just över axen på mig, och menar att det är passande att min blogg heter "Angry middleaged bitch"... Klart det är! (dvs. Klart jag är!)

Virriga måndagsutläggningar

2005-06-27T18:50:00.000+03:00

Måndag... jag borde jobba som en galning, men vad gör jag? Jo, jag bloggar, pynjar med annat, lyssnar på låtar (ok, det är också arbete... jag ska ju välja ut musik till mina program), eller så är jag annars bara okoncentrerad och får ingenting vettigt gjort. Första programmet jag gjorde med Majvor och Erkki gick ut i helgen, och en hel del folk tycks ha lyssnat. Fick idag t.ex ett mejl av en av Kjells kolleger som hade lyssnat, trots att hon som hon påstår "aldrig trodde att hon skulle intressera sig för kristen popmusik - i synnerhet inte från 70-talet"... Det var ju kul!
Just nu medan jag skriver det här lyssnar jag igenom det råklippta materialet med Pirkko Koskenkylä för nästa Egocentrum - hennes story är helt intressant... [Måst sätta in som tips på Egocentrums hemsida, alltså tips för sådana som vill få till stånd en förändring i livet..."Svara på annonser"!]

Dessutom fyller Majvor, så jag ska börja söka mig hemåt bara jag har lyssnat igenom Pirkko K. en gång till.

Bilen stinker fortfarande. Kattpisslukten går aldrig ur! Vi kommer att ha en Pissan Sunny tills vi gör oss av med bilen... Vädret är inget vidare, och i morgon kommer Karvonens och ska övernatta i Kulturstugan, så det blir till att städa. Nå, lika så bra så får man det gjort!

Igår läste jag ut "Night Fall" av Nelson DeMille... Det har tagit mig forever att komma igenom den, men så var det också nästan 600 sidor. Jag köpte den i Uleåborg när jag ännu var aningen "byrro". Halva boken kändes otroligt töööögo, men sen blev den bättre. Inte en flygplansthriller av det slag som John Nance skriver (för jag tror inte att den här DeMille är pilot...), utan istället ett jävla tjafs om FBI, NYPD, CIA och deras inbördes käbbel. Handlingen börjar med 747:an som damp ner i havet utanför Long Island i juli 1996, och de motstridiga uppfattningar påstås finnas om vad som egentligen hade förorsakat olyckan... Det här hände faktiskt just som vi hade köpt huset i Nykarleby, för övrigt... Jag minns faktiskt att jag följde med det här lite på ameriansk TV sen på hösten, och man hade intervjuat ögonvittnen som alla sa att "then I saw a ball of fire.." jag antar att det ser ut på det sättet när ett plan exploderar i luften. (Vi borde kanske ta med den här olyckan i vår serie...)

Ann-Catrin ska till Australien ett par veckor, och Peter och barnen är på väg hit. Andelins tycks inte komma förrän sen följande helg... Själv har jag så mycket jobb att jag int ens hinner ner till Andrasjön. Har inte varit dit på snart en månad. Men om det blir jazz nästa måndag, så då kanske jag kommer mig dit.

Nepp, nu ska jag sluta för idag. Jag har annat att göra...

För mycket

2005-06-25T16:26:00.000+03:00

Det är midsommardag, väl? Jo, det är det... Var just till Purmo med föräldrarna och åt - eller åtmisntone en av dem åt. Farsan klarar int riktigt av att äta på ställen där det finns folk, men han kämpade tappert i sig knäckebröd och sen också glass. Maten var bra, faktiskt, inget att klaga på den, och stället tycks vara välbesökt av lokala förmågor, speciellt i den åldersklass som mina föräldrar känner.
Det är mulet, halvsvalt och jag är så himla seg i huvu. Trött, trött, trött... Det blev kanske lite onödigt sent igår också, när vi trots viss initialtvekan åkte med Majvors till Storsveds "villo", riktigt vid havet dit nånstans förbi Soklot. Gott kött och trevligt sällskap är aldrig helt fel, men när jag var halvt utmattad ren på förhand så kanske jag borde ha stannat hemma och sovit i stället - men alltför sällan gör man det vettigste ifall trevligare alternativ erbjuds. Jag hade dessutom haft ett halvhjärtat städskov i torsdags före Kjell sku komma hem, eftersom han brukar bli aningen "byrro" ifall jag låter kaoset ta över alltför mycket. Det har det i viss mån redan gjort, för om jag har en chans att välja mellan att städa, arbeta, vara med kompisar, cykla, arbeta, blogga, läsa, lyssna på musik, se på film, äta, dricka vin eller ... (fyll i valfri aktivitet!) så väljer jag så gott som alltid nånting annat än att städa. Så är det nu bara.
Nissan-Pissan är fortfarande i riskzonen för mera kattstrittor, och jag borde kanske göra som Jonas föreslog, alltså tvätta upp hela baksätet med något specialmedel, men vem fan orkar göra det?! Allra minst när det här inomhusstädprojektet inte alls är genomfört ännu... Och jag VET ju att jag inte borde ha skippat en arbetsdag i torsdags, för jag ligger lite risigt till med nästa veckas Egocentrum, samt La Palma-serien... Men samtidigt så orkar jag int göra nånting om jag aldrig tar ledigt. Jag har just nu ingen extra energi, tanken är tom, och mätarn visar konstant på rött. Ännu har det inte stannat helt, men det är kanske en tidsfråga. Jag fyller på lite energi, då och då, men det är bara just så mycket att signallampan tillfälligt slutar lysa rött... Full tank vet jag int när jag sist sku ha haft.
I natt måst jag helt enkelt sova!! Det är ju bevisat att man ganska snabbt blir konstig om man börjar sova för lite, och det har jag ju gjort nu i flera veckor... För att det har varit för ljust, för mycket jobb, för mycket bloggande, för mycket fester, för mycket Kulturstugestrul... för mycket allt möjligt.... Helt enkelt för mycket. Too much. Demasiado.

Rullande pissoar

2005-06-22T12:58:00.000+03:00

Min Nissan Sunny är numera en rullande kattpissoar... perkele! I går köpte jag nån slags specialmedel av Wallendahl, nånting giftigt i en sprutflaska och som påstås ta bort hundlukt, tobakslukt, kattpisslukt etc. - och själv brukar W. ibland spruta en skvätt på skjortan för att fräscha upp sig... (säger han). jag besprutade bilens baksäte ordentligt, och det verkade faktiskt som om lukten sku ha blivit svagare, men den var ändå inte helt borta i morse... Så när jag tog morgonkaffe med Majvor lämnade jag bildörrarna öppna för att vädra ut resten av kattpiss/kemikalielukten...

Det borde jag förstås inte ha gjort, men å andra sidan så har ju Majvor inga katter... Sen när jag gick tillbaka till bilen så smet en vilt främmande gråspräcklig frass snabbt som attan ut ur baksätet - men visst fan hade den hunnit lämna ett stinkande visitkort!! Förbannelse - på det här sättet prövas verkligen min allmänna kattkärlek.. (helvetes pisskatter!!)
Men vad gör man? Jag sprutade förstås mera av Wallendahls medel i baksätet, men det här håller på att bli ohållbart! Det är ju genant att köra omkring i en rullande kattpissoar... Undrar om jag själv ren lukutar kattpiss? Eller Wallendahls medel? man känner ju inte av det själv...
Och inte nog med det - jag somnade nån gång efter 3, för jag hade druckit en Battery ganska sent på kvällen för att orka jobba, och sen vaknade jag ändå före 8 - jag misstänker att det var nån som ren vid den tiden fick för sig att de sku klippa gräset... Åtminstone så var de hårt på gång med helvetsmaskinerna överallt runtomkring mig när jag vid 9-tiden tänkte sätta mig ute i trädgården med min tekopp och dagens tidningar. Det gick helt enkelt int att vara där!! Så jag for så småningom ner till Majvors, där det idag var tyst på gräsklippningsfronten... Men trött och seg känner jag mig. Lyssnar igenom La Palma-material. Det är roligt, men det tar aldrig slut!

Längsta dagen...

2005-06-21T22:21:00.000+03:00

Idag är det den längsta dagen på året - sen går vi långsamt men säkert in i mörkret igen... lagom kul! Jag kämpar hårt med mina tre program om La Palma... Det är kul, men jessus vad det tar tid när jag har så mycket material! Ren det att lyssna igenom 13 minidiscar är aningen ansträngande...

Var på kaffe med Wallendahl idag, och vi funderade lite på den årliga jazzaftonen vid Andrasjön, men jag sa att jag personligen int hinner engagera mig i nån jazzkväll den här gången - det var annat de somrar när jag var helt ledig, men jag är ju inte precis det nu, så då är det ingen idé att försöka få tiden att räcka till för sånt som int absolut måst göras av just mej... Det pärttar lite, för jag tycker ju det sku vara kul med en fest vid Tullmagasinet i år också, men, men... Skit samma. Det blir väl andra fester, nån annastans.

Idag lyckades jag hålla mig från att skälla ut morsan när hon kom och klippte gräset... Eller, det var ju så att jag till och med hade haft planer på att förekomma henne - men eftersom jag inte hade lyssnat när hon förra veckan berättade hur man får igång fanskapet så fick jag inte igång den. Omöjligt! På pin kiv ringde jag henne för att meddela att ifall hon hade tänkt sig att göra nånting åt mitt gräs (vilket jag misstänkte...) så skulle hon inte ens iddas försöka, för helvetesmaskinen startade i vilket fall som helst inte, trots oupphörliga ryck...
Hon kom ju genast fräsande med bil för att kolla om det faktiskt var så illa ställt som jag påstod -och så visade det sig snöpligt nog att det var mitt fel... jag hade inte hållit in handtaget, vilket man tydligen ska göra, så det var därför den inte startade. Nu gick den igång genast. Frrrrrrrrrrrrrrrrrrr! Och när nu en gång "gräspolisen" var på plats, så ansåg hon också att hon måste få klippa, vilket jag lät henne göra, medan jag själv pynjade med annat. Jag var bl. a till HVC med ett recept som sku förnyas, och jag tyckte nog att ett par gubbar som satt där utanför tittade lite anklagande på mig när jag gick om kring där helt lugnt och lät min gamla mor klippa mitt gräs, så det var fem före att jag citerade Matti Bertlin, som en gång när han låg i hängmattan, medan gubben Bertlin klippte gräset, lär ska ha sagt "i vår familj nöiter vi opp ein generation i gango..."

Annat som jag retar upp mig på...

2005-06-20T19:05:00.000+03:00

Jo, jag vet, jag ÄR en gnällig gammal kärring, och det blir bara värre med åren...

Igår, t.ex, när jag kom med tåg upp från Åbo, så var jag så himla trött att jag var tvungen att ställa telefonen på väckning för att int hamna i Kuopio. Men varför i all friden kan inte tågen gå från Åbo, via Tammerfors och vidare norrut??! Åtminstone vartannat tåg norrut kunde starta i Åbo - och om nån från Hfors med våld ska till Uleåborg just vid den tidpunkten så kunde ju huvudstadsborna för omväxlings skull tvingas byta tåg i Tammerfors! När jag såg alla skrikiga ungar, utslitna småbarnsföräldrar, samt kryckloga åldringar släpa sina bohag ut från det ena tåget, och sen desperat försöka få in alla barn, väskor, katter etc i nästa tåg så kunde jag bara inte fatta att det här inte har åtgärdats för länge sen (och då säger jag ingenting alls om det ännu vansinnigare fallet när man ska byta tåg två gånger för att ta sig från Åbo till Vasa...). Det MÅST ju bara vara så att mer än hälften av alla de passagerare som stiger på Kuopio/Pieksämäki-tågen i Åbo egentligen är på väg mot Uleåborg/Rovaniem efter Tammefors ( Det finns säkert nån statistik över det där... ) Klart, än så länge orkar jag (oftast) släpa både mej själv och mina saker från ett tåg till ett annat, till och med de gånger när man måst gå nerför trappor och uppför trapp för att komma till rätt spår - men alla andra då? alla de som är äldre, sjukare eller barnrikare än vad jag är? kan det finnas nån vettig orsak i världen till att INTE antingen ha direkta vagnar som far åt olika håll i Tammerfors, eller helt enkelt tåg som går från Åbo till Uleåborg? Omöjligt är det ju inte att koppla om vagnar, för det gör man ju med sovvagnen till Åbo, den som finns i ändan av det tåg norrifrån som passerar Bennäs vid 1-tiden på natten.
Jag vet inte varför det här har börjat reta så in i helskotta under de senaste åren. Det har säkert nånting att göra med att jag nuförtiden alltid släpar så himla mycket saker med mig när jag reser - men jag tänkte nog på det redan för flera år sen, då när föräldrarna ännu vågade försökta åka tåg på egen hand till Åbo... (men nu gör de det inte längre - tågbytet blev en stressfaktor...) För dem sku det ha varit så oändligt mycket behändigare att få slarva sig opp på bara 1 tåg, istället för på 2.

Just när man trodde att det int kunde bli jävligare...

2005-06-20T16:59:00.000+03:00

... så märker man att Nissan Sunny luktar kattpiss! Och int bara lite, utan den stinker!!! Jag kom hem trött och grinig från Åbo igår... Min grinighet berodde till största delen på att jag sovit dåligt ett par nätter i rad... Man blir knärro av int sova... Visst är det kul att komma bort emellanåt osv. osv., och visst ville jag åka på Hannas bröllop, men när man som jag (för tillfället...) har alldeles för mycket som borde bli gjort under en alldeles för kort tid, så då kan en resa vara det som innebär skillnaden mellan "trött" och "utmattad". I morse var jag fortfarande trött, men vartefter jag har fått en del små skitsaker uträttade, strukna från "att göra"-listan och bort från dagordningen, så börjar det så småningom kännas bättre...

Kjell jobbar i Helsingfors den här veckan, han läser nyhterna som bäst. Och nu ringde Sinikka Siekkinen och ville träffas - så jag tar en paus och går till Jakobstads torg där det tydligen är nån sorts loppmarknad på gång.

Men som sagt, bilen luktade kraftigt av kattpiss i morse - vilket på något sätt var så typiskt...

Rixåttan

2005-06-18T14:02:00.000+03:00

Finns det nånting töööögogare än att åka ner längs Rix8:an från Nykarleby till Åbo? Det här landet består tammetusan bara av skog, skog, skog, skog, skog, bensinstation, skog , skog, skog, sjö, skog - och en rak oändlig väg... Det finns en mycket god orsak till att jag hellre åker tåg - där kan man sitta i restaurangvagnen, läsa, sova någorlunda bekvämt etc. , men i bilen blir jag illamående om jag läser, det finns ingen ölservering, och det är obekvämt att sova. Men när vi nu båda var på väg söderut så sku det kanske ha varit aningen töntigt om en av oss (jag) sku ha åkt tåg till samma ställe som den andra (Kjell) är på väg till med bil...

Vi startade som vanligt sent (18.30) - och den här gången var det faktiskt inte mitt fel... ifall nån trodde det. Men vi var ändå framme före midnatt. Första försöket att ta paus, i Merikievari, slutade med att vi båda drack illasmakande kaffe, för allt ätbart var inslaget i plast - och såg ut att ha legat länge... Missade Hesburger i Björneborg (alltså, vad är grejen där? Hur fasen ska man ta sig dit? Mycket skyltning 6 km på förhand, men sen - nada!), så vi hamnade i stället på en syffig landsvägsutskänkning 4 km söder om B:borg istället... Håller Finland på att bli det land Portugal eller Spanien var på 1970-talet? Det kändes som om man sku ha kommit till en ruggig håla nånstans bortom allt välgjort... Men det ska mycket till om man ska förstöra en karelsk pirog, så nånting fick jag i mig - och allt som sköljs ned med öl smakar trots allt ganska bra.

Satt sen på natten och pratade om folk vi känner, samt analyserade dem - närmast då ur köns- klass- och mentalhygieniskt perspektiv (alltså på ren svenska, vi satt och skvallrade ...) tillsammans med "doktor Östman"och "författare Sandström"... Sen släpades madrasserna upp ur den fuktiga källaren, och tidigt vaknade jag av dagsljus, pissnödighet och "familjeljud"... Alltså är jag aningen trött.

Skottpeng sku det vara!

2005-06-17T16:59:00.000+03:00

Man märker att det är sommar när man försöker sitta med grannfrun på morgonkaffe och skvallra, MEN TVINGAS SKRIKA - för att varenda jävel just då har fått för sig att de ska klippa det förbannade gräset... Vad jag hatar det där ljudet! Det borde vara skottpeng på de där helvetesmaskinernas tillverkare - och användare... Jag frågar mig än en gång - vad i helvete är det som är så farligt med en icke-perfekt gräsmatta? Kan man int för en gång skull få sitta ifred och bara njuta av sommaren, utan att måsta höra hur andra stressar sig genom den? Det borde införas gräsklippningsfria dagar i varje kommun där gräs överhuvudtaget växer...

(jessus vad jag måst ha lite verkliga problem när jag orkar reta upp mej så förbaskat över det här... )

Tur att jag får fara bort några dagar! Trots att det är lite slött att sitta i bil hela vägen till Åbo, men ändå....

Extrema utdrivningsmetoder

2005-06-16T17:05:00.000+03:00

Ibland måst man ta till extrema metoder för att få bort allt "ill" som har samlats i systemet under de senaste dagarna, veckorna, månaderna - whatever! Så i morse när jag vaknade alltför tidigt igen, vilket är relativt, men eftersom jag hade gått och sova bra mycket efter 3 på morgonnatten så kändes 8 alldeles för tidigt. Jag vaknade alltså sur och grinig - som vanligt. Men åtminstone regnade det inte, utan solen sken för omväxlings skull, så efter en snabb kaffe i trädgården bestämde jag mig för att cykla till Jakobstad. Just det jag sku peeeed!! Jag minns att den sommar som jag gick och väntade på "domen" från min sista arbetsgivare i Spanien, den sommar som jag bodde med en 1½ meter lång halvindonesisk halvholländsk flygvärdinna och hennes svarta frass, den sommar då jag varje kväll hängde på Miguelitos bar, för jag visste inte vad annat jag sku göra av mig själv - ja, förutom att ta bussen till Arenal, tror det var buss nr 15, till ändhållplatsen, och gå tillbaka till Palma de Mallorcas centrum längs stranden. Det tog ungefär hela dan, och var väl mellan 15 och 20 km. Det goda var att det fanns gott om ölställen på vägen, och på ett ställe kunde man sitta precis under flygfältets inflygningsbana, så man kunde kolla in flygplan på nära håll, vilket var en av orsakerna till att jag valde just den här rutten när jag skulle "gå av mig min angst". Klart jag inte gick varje dag, för jag jobbade ju också, men när jag var ledig blev jag orolig, rastlös och fick "pitri" - coh så for jag till Arenal.
"Har du måsta vara och gå nu igen?" brukade Satu och Jukka fråga när jag hade varit borta hela dagen - för det här var på den tiden när man ännu inte hade mobiltelefoner, vissa höll sig med personsökare eller "busca", som de kallades i Spanien, men sån hade jag aldrig.

Jag tror att jag den där sommaren på Mallorca nästan alltid gick ensam - eller kanske en gång med Satu, men hon tog bussen in till stan på halva vägen, och en gång ´vet jag säkert att Moilanens pojkvän Jesús erbjöd sig att hänga med, det var han som visst då ännu var sjukskötare, men som sen blev flygledare. Han var rolig att gå med, för med honom kunde man "gissade flygplan". Inte visste jag att han tyckte det var så pass roligt att han ville ha det som jobb... Eventuellt finns det också vissa ekonomiska orsaker till att han bytte yrke.

Nåja, men eftersom det här funkade då, så kanske en cykeltur till Jakobstad kunde funka nu, tänkte jag i morse, och tog en sväng via Majvor, gick in och hälsade på Wallendahl, och styrde kosan mot den medelstora staden norröver. Det tog 1 timme och 12 minuter, men då fick jag hoppa av cykeln 2 gånger när telefonen ringde, och en limsapaus hade jag när det bara var 4 km kvar. Det var int så farligt, förutom att Haldins buss höll på att skrämma livet ur mig! Fan vad de kör nära... Men jag överlevde alltså, ifall det var nån som tvivlade på den saken.

Men det var i alla fall int så roligt att jag sku vilja cykla tillbaka, så det får Kjell göra, annars har jag reven i oskick i flera dar - och det vill vi ju int att ska hända... Man måste ju ha nånting stadigt att sitta på, för helskotta.

Köpte lite kläder på Lindex, och nu ska jag rusa till TV-Store och gnälla om min telefon, som hittills har fungerat utan problem, men idag när jag försökte sätta igång radion, för att ha nånting att lyssna på när jag sku cykla in, så verkar det som om hands-freesladden inte sku funka. Alltid är det nån jävla grej som är i oskick - e int e he eina, så ir i he ana, sa flicko tå o blöödd näsabloon.

SMÅSTAD SOM VÄRST!

2005-06-15T11:31:00.000+03:00

[Rebecca - I couldn´t handle a bilingual blog - so I created a new one: go to mentalkittylitter.blogspot.com - this morning I just have to get some shit out of my system in Swedish before I can get into more serious issues...See you there!]
Och så får det här bli min svenskspråkiga avreageringsblogg...

Och nu är jag ARG!!!

Vanligtvis brukar jag klara mig till eftermiddagen utan att få nån mental härdsmälta, men när ens 78-åriga pensionärsmorsa (med bråck som putar ut här och där på magen...) kommer ångandes och börjar slita och lyfta trädgårdmöbler och gräsklippare när man själv är mitt i morgonkaffet, så då... Till saken hör att gräset var långt - och vått. Och jag hade nog tänkt klippa det, sen nån gång. Kanske på eftermiddagen, kanske i morgon.

Och jag VET ju vad det är som stör mig så in i glödheta helvete, och det är ingen ny grej, men med tilltagande ålder lär man sig att hantera det på ett någorlunda vettigt sätt, och man sätter upp ett mentalt försvar mot alla försök till skuldbeläggning - men idag var jag för trött och ovaksam, och innan jag hann ut på gården kokade jag redan invärtes av irritation och ilska - för att int nämna vanmakt! För jag vet ju att jag aldrig nånsin kommer att få nån förståelse för min helt privata uppfattning att det inte spelar så himla stor roll ifall gräset klipps ofta eller inte... Och vad är det som är så hemskt med maskrosor? I en jävla småstad så SKA gräset vara klippt! Sen får man må hur skit som helst inne i sina prydliga hus, omgärdade av välklippta gräsmattor, men gräset ska vara klippt, annars.... Ja, annars VAD DÅ?? Annars kan "folk" tycka att man har för långt gräs.... OCH???

Nåja, gräset blev klippt, och morsan for hem i vredesmod. Hon rivstartade bilen med en förnärmad och sårad min som uttryckte "...int naa sorters tacksamheit..."

Men varför sku jag vara tacksam för att hon kommer till min gårdsplan, mitt i morgonkaffet, för att göra nånting som jag inte har bett henne göra, vid en tidpunkt som definitivt inte passar mig, och sen dessutom gör det klart för mig att jag BORDE ha klippt gräset tidigare... ("ja tänkt nu att tå du fick gräsklipparn så sku du ha föstånd ti klipp gräsi...")

Det som i grunden sårar mig mest (och som är en mycket jobbigare känsla än min blodtrycksförhöjande irritation över att måsta se en sjuklig pensionär slita ut sig i MIN trädgård - och dessutom vänta sig tacksamhet för det...) är den förnyade påminnelsen om att det alltid är viktigare "va folk säjr", i det här fallet om mitt oklippta gräs, än vad jag själv tycker...

Shit - jag som trodde att jag hade blivit ganska bra på att inte nappa på skuldbeläggningskrokar, för de kommer ju allt som oftast, typ, "ska ja int koma å byt ti somargadine åt de nu...?" och KAN uppfattas som en vänlig förfrågan om man kunde få hjälpa till - och så brukar jag välja att tolka det, trots att jag VET att undermeningen lyder: DU duger inte till det, och vad ska folk säj om du har samma gardiner sommar som vinter - alltså måst JAG, stackars hårt drabbade moder, komma dit och slita som ett djur för att folk int ska få ti tala om... Men i morse hann jag inte ladda upp med några välvilliga tolkningar, och jag blev så jävla förbannad att jag kunde ha tagit hela gräsklipparhelvetet (som för ett jävla oljud, och som jag INTE blev glad åt att få till födelsedagsgåva för knappt en månad sen... wonder why?) och kört ner monstret hela vägen längs (små)Borgaregatan och dumpat fanskapet i älven!!!

Nåja, nu ska här bloggas... Rebecca, here we go!

2005-06-14T12:38:00.000+03:00

Eftersom Majvor och alla möjliga redan har sina egna bloggar så måst väl jag också... Kan inte fortsätta att skriva ner allt som pärttar på Kulturstugans blogg. Dessutom har jag lovat Rebecca i Washington att jag ska ha en blogg där hon kan hålla koll på när och varför jag tömmer frassarnas sandlåda, så nu har jag det.

So, Rebecca, now you can check in on my kittylitter habits - but don´t get your hopes up, I haven´t emptied that stinking old box in ages. And it´s not only because I´m a lazy old middleaged bitch - it´s because my cats are trained to do both nr 1 and nr 2 outside. The fact that there might be some poop left over from February doesn´t bother me that much - it´s dry by now anyway.
Happy now? I´ll keep you informed on the kittylitter issues as they emerge. Consider this my birthday present to you! While you wait around for the next kitty update you can try to find out other unimportant stuff about my daily life - like... it´s now almost 1 PM, and I´m not yet fully dressed (and no, you naughty old woman, I´m not sitting here naked - but I´m not dressed either...) I was thinking of getting dressed a while ago, but then I decided to take a shower instead, so here I sit while I wait for my hair to dry. It´s not that I´ve been sleeping all morning, oh no, forget that! I woke up because it was raining so hard... This is beginning to look like a really shitty summer! That´s why I finally made up my mind and created this blog... Not that I am sure I remember my password anymore, but --- never mind.
Outside it´s about 10 degrees C (whatever that is in F - it´s not enough, that much I can assure you), and Liffi, the cat we almost lost when he was so sick in winter, is sleeping in his favourite chair, but he´s sneezing... wonder if he´s getting worse again? I´m waiting for someone from work to call me and help me install "Java" - not that it can be that difficult, but I don´t feel like putting my energy into figuring it out. Now my stomach is screaming for food (it often does...), so I´ll stop writing for no, but please, Rebecca, now YOU get yourself a blog, so I can check in on your dead-line frenzies and your happy procrastinations ...

And one more thing, Rebecca - Happy Birthday! And thank you for making me waste so much time reading other people´s blogs that I finally had to get my own....