En allergikers mardröm

Det finns egentligen inget skönare ljud att vakna till än kattspinn - i stereo. Liffi och Svarti brukar ofta ligga på varsin sida om mitt huvud, medan Frissi tränger sig upp mot magen, och Otto vanligtvis hålls i fotändan - om han inte plötsligt får för sig att han vill att jag ska stiga opp, för då trampar han mig energiskt på pissblåsan... Hur tusan vet han förresten var den finns? Har han månne trampat omkring på måfå tills han bara råkade märka att om han koncentrerar sig på ett visst ställe så får han önskad reaktion (alltså, att jag stiger upp och ger honom mat och/eller släpper ut honom...)? Otto är ju nog annars den smartaste av mina katter, helt klart. Och den som får mest stryk... Undrar om det har något samband?

Nu sku jag bara måsta få ta en siesta - men det är aningen omöjligt i just den här stunden... Måst sluta sitta uppe så länge på kvällarna, trots att det är ljust, och trots att det finns så mycket intressant att läsa.

Här vill jag vara

Jag har ett problem... Jag är förälskad i en ö, i en liten flugskit ute i oceanen.

Jag fattar egentligen ingenting, men jag längtar hela tiden tillbaka dit.

Kanske går det över en dag - kanske inte.

Men jag vet att jag kommer att återvända dit, om och om igen, tills det som driver mig till det här har fått nog - eller tills jag flyttar dit för gott - whatever comes first...

Det är nånting med den där holmen som gör att jag står ut med mig själv mycket bättre än någon annanstans - eller hur ska jag säga det? Kanske: jag tycker om den version av mig själv som kommer fram när jag är där.

Verkar det helt vansinnigt? Det kanske det är, men det är så jag känner det.

Vetskapen om att den finns där, och att jag kan återvända, gör mig glad.

(Men vad fan är det jag säger? Det låter ju helt sinnessjukt! Men det är i vilket fall som helst precis så jag känner det!)

För övrigt tror jag att det värsta är över nu, när det gäller höstens och vinterns djupa dykning ner i el abismo.

Kanske hamnar jag dit igen, kanske inte, men det underliga är att nu, när jag tror mig vara på rätt sida om stupet, känns det som om det ändå på något sätt var värt det.

Nej, jag kan inte förklara, och jag behöver inte göra det heller... men när jag kring elvatiden ikväll gick under mitt paraply i regnet i en folktom stad, med en orangeröd flammande himmel framför mig, och en dubbel regnbåge speglade sig i ån bakom mig, och jag tänkte på att sommaren ännu inte ens riktigt har börjat, att det kommer att vara ljust och varmt och skönt i många veckor till, så då fylldes jag av en diffus känsla av att allting ändå på något sätt hänger ihop, att alla vansinniga händelser på något sätt kan make sense, om man ser på dem i rätt perspektiv .... och då kände jag mig faktiskt för en ovanligt lång stund nästan oförskämt nöjd med livet.

[Men vågar man säga det här högt? Blir man inte straffad då? Av nån? Eller av nånting? ]

[Nä!! Det blir man inte!]