Sommarnätter II

Eftersom jag har fullt upp med att sitta på min feta rumpa och dricka öl så hinner jag nästan inte alls skriva...

[För jag måst ju jobba också, perkele!
Det börjar bli den tiden på året igen då man som frilans har väldigt lätt att tycka illa om alla fastanställda och deras låååååånga betalda semestrar! jag är avundsjuk, avundsjuk, avundsjuk!!]

Sen när det regnar, sen när det blir mörkare, sen nån gång... ska jag skriva mera.




Men just nu tänker jag njuta av sommarnätterna, allt vad jag orkar...

Sommarnätter

Jag tycker att jag inte alls sku vilja sova nu när nätterna är ljusa - och dessutom ganska varma... Sku ge ganska mycket för att få vara ledig, men det är jag alltså inte. Försöker ändå stjäla åt mig ledig tid så mycket jag kan, för snart snart blir det mörkare igen. [OK, jag vet att det är helt knäppt att tänka så där, men om man beaktar hur mycket annat fullständigt huvudlöst jag har tänkt på senaste tiden så får det gå på samma kvot... ] Hade fest hos mig i lördags - jag ville på något sätt fira "slutet på ältandet av 70-talet", men jag är inte helt säker på att det nån gång på riktigt tar slut. Det finns alltid nya saker att ta upp och granska och ...älta. Perkele.

Plötsligt ser jag än en gång mönster som alltid har funnits, och som jag har anat tidigare, och som tycks styra så stor del av mitt liv... Och ändå lyckas jag inte helt och hållet göra mig fri från alla upprepningar och snedtändningar och andra irrationella reaktioner som tycks hålla på att bli mitt varumärke det här året. Kunde det int liksom vara så att när man en gång börjar fatta vad saker beror på så sku man kunna undvika fallgroparna i nuet - och i framtiden? men tydligen int ... För fastän jag ser vissa sammanhang så helvetes tydligt just nu, så behövs det ändå int speciellt mycket för att jag än en gång ska falla ner i den känslomässiga avgrund som jag förr trodde att man aldrig skulle kunna ta sig upp ur. [Numera vet jag ju att man gör det, men det är ändå inget nöje precis... ]

Jag har igen börjat drömma konstigheter - blir väl tvungen att avvakta och se vart det leder... Kanske det fortfarande är 70-talet som tränger sig på, eller 80-talet - eller framtiden? Något obearbetat jävelskap är det i alla fall som rör sig inom mig nu, så jag får väl spänna fast säkerhetsbältet och ställa in mig på att åka mental berg- och dalbana ett tag till.
Tills det är över, för den här gången.
Och så måste jag jobba på det där med "betryggande avstånd"...

Betryggande avstånd

Förutom att jag de senaste månaderna har varit upptagen med att gå igenom sånt som hände för ungefär 30 år sen, så har jag än en gång fått orsak att fundera över det där med vänskap, och vad vänskap egentligen betyder - i allmänhet, och för mig. Det kanske har nånting att göra med att sen maken flyttade bort så har mina vänner fått större betydelse för mig... Jag vet inte riktigt.

Fick Puck Sumelius bok "Betryggande avstånd" till födelsedagen av min bror - och förutom att jag gillade boken så kändes titeln just nu jävligt angelägen. Det är liksom just det som det i många fall har varit fråga om. Och sen när man inte håller ett betryggande avstånd blir man utsatt, och eventuellt jävligt sårad.
Men man överlever.

Märker nu att jag egentligen inte alls orkar skriva om det här - och int om nånting annat heller. Jag är fortfarande jävligt trött, och nu ska jag sova.