Nattliga landskap

På nätterna rör jag mig nu ofta i de här landskapen. Och när jag vaknar känner jag mig förbryllad. Och lite besviken över att jag inte var där "på riktigt". Fortfarande har jag inte riktigt kunnat förklara för mig själv vad det är som lockar med El Hierro... För jag är ju ingen "naturmänska" - jag skulle aldrig beskriva mig själv i en kontaktannons som en mänska som gillar "naturen och sköna hemmakvällar". Ändå måste jag motvilligt medge att det var just lugnet, kravlösheten, och --- naturen (shit! får visst ändra uppfattning om mig själv... ) som jag gillade när jag var där i januari. Och det var det som fick mig att återvända.

Kanske det är det att ön är "manejable" - hanterlig. Överskådlig. Ett begränsat område som man tycker att man kan förstå sig på. Avstånden är korta. Man kommer nästan vart som helst på en dryg timme (om det inte är dåligt väder så att man inte vågar köra längs vissa bergsvägar). Och där finns ytterst få "obligatoriska" sevärdheter... OK, man kan kolla in de lyckliga åsnorna - och deras aningen hysteriska tyska ägarinna. Man kan också besöka fyren vid världens ände - men där finns ingenting annat än en övergiven fyr... Man kan om man vill ta sig en titt på "jätteödlorna" och... vad mera? Jo, det finns visst något heligt träd också, men dit var jag aldrig. Men det är egentligen själva ön som är sevärdheten.

[Fan, nu låter jag som en jävla resebroschyr! Glöm det där jag skrev. Jag är bara lite förvånad över att jag varje natt på senaste tiden har drömt mig till den här holmen...]

Tillbaka till 70-talet - än en gång

Jag har kanske råkat nämna att jag sen en tid tillbaka "lever i det förflutna" - att jag tydligen försöker få nån sorts ordning på mina minnen från 70-talet...

Hur var det? Alltså, hur var det egentligen... ?
För jag märker att jag minns fel. Min berättelse om hur det var stämmer inte överens med mina anteckningar. Mina minnen stämmer inte överens med andras minnen. Mina bilder har bleknat och förvrängts och till slut blivit helt fel... Och nu tycks jag inte kunna låta bli att rota i alltihopa. Det är tungt, men kanske nödvändigt. Det är knappast av en händelse som jag här tidigare i år kom på en programidé som förutsätter att jag rotar i vissa delar av mitt 70-tal... (eller är det kanske för att jag började rota som allt det andra också började bubbla fram...? Men en sak fattar jag inte... hur i helvete kan det komma sig att personer som jag definitivt hade lämnat kvar i det förflutna hör av sig just när jag är inne i en sån här period? Det är aningen skrämmande... Vem är det som styr alltihopa...?)

Det är ganska få personer jag har haft kontakt med kontinuerligt sen skoltiden, men det finns några stycken. En av dem är "Min första Kjell", som jag brukar kalla honom, för att han fanns i mitt liv före alla andra med namnet Kjell dök upp (eller har jag lärt känna så många Kjell bara för att...?). Han kom till min klass på femman - och det var 1970, tror jag...

Jag minns inte i vilket skede vi blev kompisar, men enligt mina dagböcker var det bra mycket tidigare än vad jag egentligen kommer ihåg - för det finns många anteckningar om honom (och hans två äldre bröder...) i mina häften från högstadietiden. Och sen under så gott som hela gymnasietiden ansåg jag honom vara min bästa kompis. Vilket inte alltid var helt okomplicerat... Ibland har det gått långa tider som vi inte har haft så mycket kontakt, men vi har aldrig på riktigt tappat bort varandra. När man sen plötsligt hamnar i ett sånt skede av livet att man absolut vill försöka förstå sig på sitt eget 70-tal (- och på sig själv sådan man var då, och hur det sen ledde till att man blev den man är nu...) så kan en sån mänska vara till verkligt stor hjälp. Det är på något sätt skönt att det finns mänskor som har sett den förvirrade men uppkäftiga 15-åringen som man en gång var, och som liksom bara vet, utan att man behöver förklara...

Morsdag...

Några dagar före morsdag får jag ett samtal från mitt förflutna - ett samtal fullt med inlindade beskyllningar och anklagelser... Inte precis ett samtal jag hade väntat mig, men jag försöker lyssna och förstå vad det riktigt är som kan ha fått den här mänskan att söka upp min mobilnummer - efter så många herrans år. Anklagelserna gör lite ont - men samtidigt vet jag ju att min önskan att inte bli mor som 20-åring knappast kan vara den enda orsaken till att en annan mänskas liv inte blev så som han hoppades att det skulle bli. (Blev mitt...? Vad hoppades jag när jag var 20...? Minns inte riktigt - men jag tror nästan att det blev bättre än jag hade vågat hoppas - då...)

Efter det långa och aningen förvirrade samtalet drabbades jag av en mycket stark känsla av overklighet - är det månne nån högre makt som håller på och jäklas med mig? Bara för att se hur jag ska reagera om man kastar in ännu ett osannolikt element i min tillvaro? Vad är vitsen med allt det här...?
Jag kände mig plötsligt i stort behov av en stark drink.

Fan, jag märker nu att jag nu definitivt har kommit upp i den åldern att jag kan börja säga att "ok, så här blev mitt liv..." (Och fastän jag för en stund trodde att jag hade tänkt ut det här själv, så kom jag just på att jag bara citerar färghandlare W, som för ett tag sen uttryckte samma sak...)
BLEV!
Jag behöver inte längre fundera på "hur allt ska bli". Jag vet ren hur en stor del av mitt liv blev. Jag har inte längre "hela livet framför mig"...
Det har däremot tonåringarna i grannskapet, men inte avundas jag dem egentligen för det... En av dem, Anna, har på senaste tiden börjar mopsa upp sig och säga saker som "kan du int göra nånting åt ditt hår? Och den där dubbelhakan... Men du har i och för sig int så mycket rynkor... " Ska man måsta höra sånt av en fjortis?! Fast i och för sig tycker jag att det är ganska underhållande.

Fick just per telefon höra en konstig dröm som nån annan hade haft - och plötsligt kom jag ihåg att jag nån natt den här veckan hade drömt att jag var tillbaka på El Hierro - och att jag irrade omkring bland de förvridna träden i El Sabinar, jag sökte efter den slingrande vägen som skulle ta mig ner till havet, och byn, där jag skulle kunna svalka mig med en öl. Men i drömmen hade vägen försvunnit och förvandlats till en otäckt brant och smal stig - och när jag började gå längs den så märkte jag att man på vissa ställen måste hoppa över djupa raviner - men jag såg i alla fall att stigen fortsatte på andra sidan. Och just före jag vaknade så tänkte jag i drömmen att "OK, om det här är det enda sättet man kan ta sig vidare på, så..."
och så hoppade jag.
Och vaknade.

Men nu ska jag på morsdagslunch till andra sidan älven. Ska försöka att inte vara besvärlig - för en gångs skull...

Och så här såg det ut igår...

Man kan se mina gamla trädgårdsmöbler som morsan målade gröna medan jag var i Stockholm. Nu slipper jag köpa nya...
Men den där sommarvärmen som jag var så där stillsamt glad över håller nog på att försvinna igen, för det kändes jävligt kallt just när jag kom tillbaka till jobbet efter en intervju.

Ibland (men ganska sällan, faktiskt) önskar jag att jag kunde vara "normal", och inte så himla gnällig och missnöjd och - fel... Men just idag tipsade maken mig om en artikel i DN som han trodde att jag kanske ville läsa (han hade dessutom rätt...). Den handlar om "normopati" - och jag kan ju i stället för att försöka vara "normal" glädja mig över att jag åtminstone inte lider av normopati... Det gäller att hitta de små glädjeämnena i tillvaron för tillfället.
(Men ändå... vill ingen byta liv med mej? Alltså bara för ett tag? jag är just nu så himla trött på mig själv!)

För bara en månad sen...

...fick man gräva fram bilen under en halvmeter snö, och det var alldeles för jävligt. Jag hatade vintern alldels förbannat mycket just i det skedet, eftersom den redan hade varit allför lång och alltför tung. Och så kom det mera snö, just då när det borde ha blivit vår!!

Och nu har det plötsligt blivit nån sorts sommar (blev det ingen vår det här året? eller kommer den senare?) , vilket förstås är otroligt skönt! Det borde kanske t.o.m. räcka för att jag inte skulle känna sig hängig, trött och missmodig - men tyvärr är det inte på det sättet.

För en vecka sen kom jag hem från Stockholm. Det var en märklig resa, och den blev på något sätt så himla fel... Visst var det stundvis riktigt roligt, men efter resan har jag ändå mestadels befunnit mig i ett svart hål - inte så djupt, inte så entydigt svart heller, men dock en jävla grop... (får väl hoppas att det bara är fråga om a temporary dive, annars kommer ganska mycket att skita sig ganska ordentligt inom den närmaste tiden...)

Och nu tycker jag ren att jag måst börja ta tillbaka, släta över... Inte är det ju så att jag känner mig eländig hela tiden, nog är det ju roligt ibland - men faktum är att det känns skit lite oftare än jag egentligen skulle orka med just nu. Allt är helt OK när jag träffar vänner, pratar om vettiga saker, dricker vin, sitter i trädgården och läser och ser Otto-katten falla ner från grannens tak. Och så vidare. Men grundstämningen just nu är dyster, uppgiven... ledsen.

Jag har konfronterats med ett förflutet som jag trodde var preskriberat. Jag har tvingats ifrågasätta val jag gjorde för flera decennier sen - och jag har blivit smärtsamt påmind om alla mina"fel" och alla mina irriterande personlighetsdrag - och det blev liksom lite för mycket på en gång. Helt enkelt too much.

Om jag bara fick sitta i min trädgård bland mina katter och fundera på livet så kunde jag kanske så småningom komma fram till nånting - kanske jag till och med skulle komma på vad jag ska göra med resten av mitt liv - men nu måste jag jobba, jag måste orka engagera mig i andra mänskors liv (other people´s stories...), och jag måste åtminstone försöka hålla mig med en sån inkomst att jag har råd att skaffa kattmat.
Alltså biter jag ihop.
Och jobbar