En helt OK vecka

Idag åkte Peter och Leo tillbaka till Åbo - och fast det känns som om vi körde upp i förrgår så har det faktiskt gått en hel vecka. En helt Ok vecka, fakstiskt, trots att jag inte riktigt vet vart den har har tagit vägen. Jag har åtminstone inte gått omkring och hängt med huvudet i marken och funderat alltför mycket på livets jävlighet - vilket väl måste ses som nån slags sundhetstecken. Och så har jag läst och läst och läst - och jobbat, men utan stress, eftersom jag den här veckan hade en "andhämtningsvecka", dvs nån annan har gjort mitt söndagsprogram... Ja, och så hann jag besöka både Kokkola och Terjärv, vilket inte händer alltför ofta... Jag kunde i princip ha åkt till Stockholm, men jag föredrog att stanna här, dels av ekonomiska orsaker, men också för att Kjell är betydligt mer intresserad av OS än vad jag är - dessutom far vi ju faktiskt till El Hierro tillsammans ganska snart...

Peter mobbade mig hårt häromdagen för att jag hade köpt gula tulpaner åt mig själv (glömde fråga vem han ansåg att borde ha köpt dem åt mig...) - men det skiter jag i, för jag börjar så småninom inse att i det här livet funkar det på det sättet att om jag vill ha nånting så skaffar jag mig det - om det bara är möjligt - i stället för att vänta på att nån annan eventuellt ska gissa sig till mina önskningar och ge mig det...

Vissa förmiddagar viker jag in till min favoritfärghandlare Wallendahl på Bankgatan för att tigga kaffe, och samtidigt förhoppningsvis få lite livsvisdom som tilltugg...
En morgon tog han fråm måttbandet för att ge en konkret bild av livets korthet.
Om man låter 1 centimeter representera ett år av livet så får man ett lite oroande perspektiv på tillvaron. Det blir liksom så himla TYDLIGT hur mycket man ren har bakom sig - och hur lite som finns kvar... Men samtidigt tvingas man ju att inse att det är jävligt mycket av det som man har ägnat - och fortfarande ägnar - sina futtiga centimetrar åt som man lika gärna kan strunta i - det mesta är jävligt oväsentligt, falskt och skrattretande. Och när man riktigt tänker efter, så är det kanske så att det enda som egentligen betyder nånting är meningsfull kontakt med andra mänskor. "Vi har ju bara varandra, vi mänskor..." brukar Wallendahl ofta säga. Och själv har jag ju alltid hellre umgåtts med goda vänner än gjort nånting "nyttigt" (typ dammsuga, tvätta fönster, klippa gräs, skriva slutarbete, stryka kläder etc etc...)

Ju äldre jag blir detso mer övertygad blir jag om att man helt enkelt får skylla sig själv om man ägnar alltför stor del av de utmätta livscentimetrarna åt sånt som man faktiskt inte vill göra. Men nu måst jag börja ställa mig, för jag tror att jag faktiskt vill på teater ikväll - trots att jag från en del håll har hört att pjäsen inte är nån höjdare...

Buenos dias

Ibland är det inte så lätt att stiga upp på morgonen... varken för Frissi eller mig.
Men solen skiner - eller åtminstone sken den lite, för en stund sen.
Jag försöker vakna.

Mitt hus - det i mitten

Vem är galen?

Igår var det första söndagen på länge som jag vaknade hemma, ensam, utan att vara varken bakfull, ångestfylld eller akut stressad... (Jag var faktiskt tvungen att kolla i min kalender när jag senast var hemma en söndag utan att må skit. Tror det var nån gång i början av hösten, eller kanske i somras. Det har bara råkat sig så att mina söndagar har varit för jävliga - eller så har jag varit nån annastans...)
Hela dagen var sen ganska behaglig. Satt på förmiddagen och drack kaffe och pratade skit med brorsan och grannfrun. Familjelunchen avklarades utan obehagliga incidenter, och farsgubben, som var i så eländigt skick där kring julen, är nu märkbart piggare, han orkar läsa böcker igen, och han är än en gång så där småjävlig som han alltid har varit när han har varit "normal". Det värsta jag visste när jag var barn var när allt inte var som det brukade vara. Jag minns t.ex hur jävla obehagligt det var första gången farsan hamnade in i en längre apatisk period - det var i början av 1970-talet, samma vinter som min farfar dog - han dog visst i november - och det fanns en ny läkare i stan som skrev ut det då ganska nya undermedlet Valium åt alla som hade ens lite illa att vara, och farsan åt Valium och vandrade omkring som en zombie hela jävla vintern. Jag försökte ordna det så att jag inte skulle behöva vara hemma och se eländet, gick så ofta jag kunde hem till nån kompis efter skolan, hoppades varje dag att han inte skulle vara hemma, att han skulle ha börjat gå på alla världens sammanträden igen, så som han gjorde när allt var "som vanligt"... Efteråt har jag insett att gubben antagligen har haft depressioner i hela sitt liv, speciellt på vintrarna, men allt tycks bli jävligare med tilltagande ålder och skröplighet. [Å andra sidan är det ju deprimerande att bli gammal och sjuk, så om man ser det på det sättet så är hans reaktioner helt normala, men det finns ju faktiskt folk som är både äldre och sjukare än min far och som ändå klarar av den mörka tiden av året utan att hamna helt under isen...]

[Och jag misstänker att jag skriver det här för att jag egentligen är rädd för att själv så småningom bli likadan som min far, och jag tror kanske att jag kan motverka det hela genom att skriva om det... (Kanske kan jag det?) lite på samma sätt som jag trodde att jag skulle kunna undgå sinnessjukdom genom att läsa allt jag kunde hitta om ämnet i de få populärpsykologiska verk som fanns i mitt barndomshem. För när jag växte upp var jag säker på att jag förr eller senare skulle bli galen, eftersom jag så långt tillbaka jag kan minnas fick jag höra att "Nu är du igen preciiiiis som faster B!!" - varje gång jag var olydig, högljudd, elak, bråkig, gnällig eller på annat sätt besvärlig... Och alla viste ju att faster B var galen. Det var det enda jag visste om henne. Hon hade ju varit intagen, på dårhus !! - och då var man galen för all framtid, ansågs det tydligen på bondvischan i Österbotten på 1960-talet... (jag har tydligen inte ännu heller riktigt kommit över det där...)
Jag vet inte hur galen faster B egentligen var, för hon har varit död länge, och inte vet jag heller om om jag själv har lyckats undgå galenskapen - men jag blev i alla fall tidigt mycket intresserad av psykologi...
Men int var det ju alls det här jag höll på att skriva om - eller var det...?]

Just nu tycker jag i alla fall att livet är helt OK.

Det är förstås möjligt att jag för tillfället orkar vara så osedvanligt nöjd med livet enbart för att jag vet att jag om bara några veckor igen kommer att kunna sitta och titta ut över Atlanten, där på ön vid världens ände - men... ja, vad då?
(feel the energy...)

Confidence in the energy...

Ok, nu orkar jag bättre med livet i Österbotten igen, för jag har beställt nästa resa till El Hierro! I mars... Vet inte om nån annan än jag fattar det här, men jag vill bara tillbaka dit - kanske det räcker med den här gången, kanske inte - vad ska jag här grubbla, måste komma ihåg vad den gamla belgiska hippin i La Restinga sa: "you just have to be confident in the energy..."
[Ja, ja. Jag ska sluta tänka och bara "be confident in the energy"... jag lovar]
Och inte nog med att jag har beställt resan till El Hierro, jag håller också halvt hysteriskt på och planerar andra mindre utflykter (Helsingfors, Åbo, Stockholm, Madrid, Paris...) - det är tydligen så det (dvs jag) fungerar - först är jag megafrustrerad, vet inte vad jag ska göra av med mig själv, hatar småstaden och speciellt vissa av stadens allra mest inskränkta småstadsmänskor, sen börjar jag fundera på vad tusan jag ska ta mig till, och så slutar det med att jag beställer en del resor - och så känns det plötsligt än en gång lättare att vara just där jag är. Jag måste tydligen veta att jag i något skede är på väg bort för att orka stanna kvar.

Hade nån gång förra veckan funderat på att göra en halvgalen biltur igen - inte så långt den här gången, och inte så många, men till slut blev det inget av de planerna. I stället blev det bio på fredag, nattjobb, mera jobb på lördag, och sen fest hos mig med god mat och massor av vin. Vi var ett halvt dussin damer i olika åldrar - mest yngre - samt Guillaume, och det var han som fixade maten. Jag konstaterade i något skede att av alla som var i mitt hus så var det bara en (Sofie) som jag ens kände för ett halvår sen... [inte för att det är något fel på nya mänskor - det var bara nånting jag tänkte...]

Soundtracket bestod i början av kvällen mest av Lagartija Nick, Molotov och annat i den stilen - för att sen övergå till Öllölämix 1 med bland annat Leevi and the Leavings... (kan man faktiskt vara nostalgisk över nånting som hände för mindre än en månad sen? Jag misstänker att man kan...)
Om man vill kunde man beskriva slutet av festen som en improviserad lyrikafton till tonerna av Ryan Adams, men eftersom den här festen inte var sponsrad av Kulturfonden så spelar det ingen roll vad vi kallar vårt slarvande. Och nu sitter jag än en gång och skriver för att slippa sätta igång och göra nånting - det är sånt som händer när man jobbar också på lördagar, man tycker liksom att måndagen borde vara en ledig dag - och det kan den ju vara också, om jag bestämmer mig för det, men i princip hade jag nu nog tänkt få nånting gjort idag...
Kan inte bestämma mig för om jag ska föra Otto till veterinären igen eller inte. Han hade fått stryk igen av elaka Liffi, men han verkar må mycket bättre nu än igår och i förrgår - så kanske jag väntar? Det är ett sånt helskotta att få in honom i buren...

Spansk afton med franska vinyler

Det börjar bli lite lättare att stå ut nu.
Jag är lika jäkla trött som för några dagar sen, men lite mindre på kant med min omgivning. Det hjälper en aning att äta spansk chorizo och dricka spanskt rödvin i gott sällskap till tonerna av spansk musik - då är man för en stund ändå inte riktigt på riktigt i den smällkalla småstaden...

Katterna har på sista tiden ställt till med en massa sånt som jag vanligtvis bara skriver om på min engelskspråkiga "kattpissblogg", och jag är lite uppgiven inför alla oönskade kattutsöndringar.... vad tusan ska jag göra? Men Liffi är i alla fall just nu märkbart nöjd över att hans favortmänska tillfälligt har kommit tillbaka - sen får vi väl se hur han kommer att bete sig när han far bort igen.

Orkar inte skriva mera just nu. Det blev igår så pass sent att det började spelas franska sliskvinyler från 70-talet - ett säkert tecken på att det hade druckits för mycket, och att man borde ha gått och lagt sig tidigare.
Men det var kul!

[Skulle fortfarande hellre vara på en ö där nollmeridianen gick förr i världen... men jag börjar så småningom landa - på riktigt - i min egen verklighet...]

Skam

Nu skäms jag.
Dels har jag här i flera dagar i onödan gått omkring och indirekt beskyllt andra för att ha slarvat bort en av mina favoritskivor, dels har jag lyckats med det som vissa andra i min bekantskapskrets också har gjort tidigare, dvs skicka ett SMS till helt fel person. Helvete! jag är alldeles för trött för mitt eget bästa just nu...
(vill tillbaka till El Hierro!)

Jag borde förstås ha tänkt efter lite. Var såg jag skivan sist? I Borgå. Det är alltså jag själv som har tagit fel CD med mig därifrån - och lämnat kvar Lhasa i maskinen. Borde har ringt dit och kollat först så sku en hel del grinighet ha kunnat undvikas.

Jo, jag erkänner, jag är utmattad för tillfället... Men det är priset jag betalar för att jag har fått vara ute och vädra mig - och det tar inte bort nöjet i att ha fått vara borta - que me quiten lo bailao! - som de säger i Spanien.

Nog blir det bra... väl?

Kraschlandning i verkligheten

På tisdag kväll var jag hemma - men ändå inte...
Hade fortfarande en lite overklig, men skön, känsla av att vara borta. Och mitt hem kändes främmande, det kändes inte "mitt"- där fanns främmade saker, främmande lukter - ett annat kaos än mitt eget. Och katterna vände sig förnärmat bort, som om de skulle ha velat säga att "just så, det passar att komma nu... tror du vi bryr oss?!"

Förstod först inte varför det kändes så konstigt ... Om jag inte hade haft nån att bo i huset skulle katterna ha varit utan skötsel - så jag var ju egentligen jävligt tacksam att G hade kunnat vara där. Men ändå kändes det lätt obehagligt, lite som att ha varit utsatt för inbrott... Och tanken på att mänskor som jag inte alls känner kan ha rotat i mina personliga saker får mig att känna lindrig ångest.

Kanske allt det där kändes så starkt för att jag så nyligen hade förlorat min kappsäck.
I söndags på kvällen satt jag hysteriskt och fundera igenom exakt vad jag kan ha haft i den resväska som hade blivit stulen när det var inbrott i Satus bil (natten mellan lördag och söndag, då vi tog taxi från Santa Cruz efter en alltför våt - och dyr! - kväll i Hotel Menceys bar... Hur tusan kom vi på att gå och ta "en drink" på ett femstjärningt hotell? som om man nånsin skulle ta en drink med Satu... men det var nostalgin som styrde oss igen, förstås.... På Mencey inkvarterades vi ju förr i världen, när jag ännu flög... nåja, det om det) - för att sen till slut komma fram till att där inte fanns nånting sådant som jag inte skulle kunna leva utan... Inga dagböcker, inga personliga anteckningar, inga viktiga intervjuer, inga böcker som jag inte skulle kunna köpa på nytt osv.
Så jag fann mig till slut motvilligt i att den var förlorad, och vi gick till polisstationen och anmälde inbrottet.

Sen på måndag blev jag märkligt förvirrad när väskan faktiskt fanns på polisens byrå för "Objetos Perdidos", på hittegodsbyrån. Förstås blev jag också glad, för min slitna favorittröja, ett par favoritskor, och ett par favoritbyxor skulle ha varit aningen svåra att ersätta - men i alla fall... En förvirrande upplevelse det där att få tillbaka nånting som man ren har tänkt sig att leva utan... och att samtidigt märka att nån har grävt i ens påse med skitiga underkläder - vilket nån alltså hade gjort, för allt var utspritt och områddat - gör att man känner sig lite kränkt, trots att man fått väskan och alla sakerna tillbaka.

Och så kommer man på tisdag hem till ett "främmande" hus... och reagerar konstigt. Eller kanske det inte är så konstigt att reagera så?

Skulle ha velat förklara för min kattskötare att mina reaktioner inte egentligen hade med honom att göra, att det bara var... tja, lite underligt att komma "hem" när det rådde ett annat kaos än mitt vanliga... men jag har ännu inte haft chans att göra det. Och jag försöker förklara för mig själv att det inte är hela världen att skivor finns i fel fodral, men det är faktiskt en sak som stör mig... Och igår störde det mig extra mycket. Jag hade hela tisdagen haft en sång i huvu, och jag såg riktigt fram emot att äntligen få lyssna på den... Men när jag sen sku lyssna på den i bilen så var det fel skiva i fodralet!! Perkele. När det finns tusentals skivor i ett hus så blir det snabbt ohållbart om man börjar sätta CD:n i fel fodral... Och jag har faktiskt ännu inte hittat rätt skiva.

Och jag har ännu inte riktigt hittat hem.

Jag försökte faktiskt ren igår köpa en ny biljett till Tenerife, för mitten av mars.... Men det fanns inga platser längre, från Kronoby (helvetes helvetes helvete!)

Men nu tror jag att jag så småningom börjar ha (krasch)landat i "verkligheten" igen.
Jag har ett program att göra, räkningar att betala, och ett hus att röja - för maken kommer hem till helgen...

Snön yr utanför fönstret - och jag flyr i tankarna till tavernan nere vid stranden i La Restinga. Där skulle jag kunna sitta i timmar och snacka skit med fiskare, gamla hippier och "El Capitán".
Jag vet alldeles säkert att jag kommer att resa dit igen. Men tydligen inte den 14.3.