Sista dagen

I morgon flyger jag hem.
Vill inte! Vill inte stanna pa Tenerife heller - jag vill tillbaka till El Hierro.
Sitter just nu pá en "Ciber" som de kallar dem, nára busstationen i Santa Cruz de Tenerife. Fick i morse tillbaka min kappsáck som hade stulits ur Satus bil natten till igár. Den fanns till min stora fórváning pá polisens oficina fór "objetos perdidos"... Underligt. Jag var ju ren instálld pá att gá och kópa nya kláder - nu slapp jag! I rena gládjen óver att inte behóva handla underkláder, skor, byxor och trójor har jag i stállet ¨gjort av med en massa pengar pá sánt som jag alltid kóper - dvs skivor och bócker... Fast jag hade bestámt att den hár gángen sku jag minsann inte...
Skit samma.
Nu bórjar det gá mig pá nerverna att inte ha tillgang till skandinaviska bokstáver - sa jag slutar. Kanske jag orkar skriva lite i min engelska blogg - dár har jag ju inte samma problem.
Eller sá gár jag pá bio. Eller sá int...
Mást kópa korv, och brandy.

Nostalgitripp

Inte trodde jag att min resa till Canarias den har gangen skulle bli en nostalgitripp, men det tycks den bli... Har traffat folk som jag inte har sett pa 14 eller 12 eller 9 ar...
Nej, jag skulle verkligen aldrig mera vilja jobba som flygvardinna, men... Nog hade vi kul manga ganger....
(medan det andra ganger var ett rent helvete!)
Shit. Nu har jag inga fler mynt, och det ar sa helvetes dyrt att anvanda den har datorn, sa jag slutar. Orkar inte vara nostalgisk.
Ska sluta.
Ska leva i nuet
- fran och med NU.
[eller fran och med i morgon...]

Soundtrack

Jag tycker på något sätt att jag borde skriva nånting om resan till Norra Karelen, via Helsingfors-Vanda flygfält och Borgå (en liten omväg på ca 400 km...), men jag vet inte - jag är fortfarande aningen euforisk, kanske av utmatting, men också för att hela den absurda resan på något sätt funkade som intensiv terapi, på en massa underliga plan... I något skede såg jag en sorts elegant symmetri i det faktum att vi råkade ta paus just i Villmanstrand - det liksom kopplade bakåt till 1983, och Rennes, och allt det där... (äh, never mind, men det uppstod märkliga kopplingar i skallen...)
Soundtracket till de här dagarna snurrar fortfarande i mitt huvud, och jag flinar när jag tänker på en kommentar i bastun på lördag morgon
- om jag måst höra en enda reggaelåt till så skjuter jag mig i huvudet...
Och vad var det första som chauffören Guillaume valde när vi vid middagstid körde tillbaka till danskens stuga...?
Just det.
Men vi hade som regel att den som kör får välja musiken, så det är mycket möjligt att man stönade på franska i baksätet när det än en gång kom en låt med Martha Wainwright, eller när vi för femtielfte gången bara måste få höra Marah och"Freedom Park" (den enda låt som fick upp humöret på Sofie och mig när vi plötsligt insåg vilken situation vi befannn oss i - dvs att det var fan så trångt och obekvämt i bilen, mörkt och jävligt utanför, och man borde kör långsamt, för det är dimma och snöblandat regn - och man är fortfarande förbannant långt hemifrån... )Så det var väl jämna plågor... Men när jag igår nämnde att det kanske blev lite väl mycket reggae där ett tag nära ryska gränsen så blev Guillaume nästan arg för att vi inte hade sagt nånting, för det fanns minsann musik att välja bland.Tja... varför sa vi ingenting?
(Nästa gång...)
Nånstans efter Imatra var det dags för Leevi and Leavings och "Pohjois-Karjala" - en låt som den franska delen av bilens passagerar inte alls förstod sig på, sa de, men den fastnar - för igår, efter franskalektionen, gick Guillaumes syster Amelie och nynnade på refrängen till just den låten... "Minä lähden Pohjois-Karjalaan...."
Egentligen skriver jag nu bara för att inte behöva börja pracka och packa, men det hjälper inte - klockan går, och om mindre än 6 timmar ska jag vara på flygfältet. Fransmännen flyttar in i mitt hus en vecka och tar hand om mina katter, så jag borde dessutom röja lite så de får plats...
[Nä, nu räcker det med "självcentrerat skräp" - jag ska ju för tusan iväg. Idag! ]

Mellanlandning

I morse när jag körde till Jstad, mycket tidigare än jag egentligen skulle ha orkat, med tanke på de tre senaste dagarnas yrande, så fick jag en märklig känsla av att jag bara ville forstätta, köra vidare, vart som helst - jag vred upp musiken ännu högre, och jag kunde ha fortsatt till Rovaniemi, eller till Sverige via Torneå och Haparanda, eller sen vidare ut i Europa - varför stanna? Men jag hade tid hos läkaren 9.40, och det kunde man ju inte missa, speciellt inte om man som jag sen i somras har gått och nojat över eventuell cancer... men samtidigt vet jag ju att jag har anlag för hypokondri - fast vem har sagt att hypokondriker inte kan ha dödliga sjukdomar?
Nåja, det hade jag i all fall inte - inte som man kunde konstatera idag i alla fall - så efter läkarbesöket blev jag på så himla bra humör att jag igen kunde ha satt mig i bilen och kört... bara kört, utan mål. Men i stället gick jag och snällt till jobbet och gjorde klart allt som måste göras före min resa i morgon - för jag har bara mellanlandat den här gången... Jag lämnar det här grådaskiga vädret, och i morgon den här tiden är jag ren på Tenerife! Det ska bli så himla skönt att komma bort... [OK, lite kluvet är det - för min far är allt annat än i skick, men jag hade mitt tvådagarssammanbrott här för ett tag sen, och efter det har jag på något sätt accpeterat att det är jävligt, och det kommer att bli värre, men trots det måste jag leva vidare... nej, inte måste, jag vill ändå leva!]

Satu ringde när jag var i bilen, hon ville att jag sku ta med till henne ett och annat till Tenerife: leverlåda, och "leppälastuja" , förutom Salmiakkikossu, rågbröd och karelska piråger.
Egentligen hatar jag den här sortens encargos, men jag ska bo hos Satu, som dessutom fixat och ordnat så att jag kommer att ha chans att träffa en hel del gamla arbetskamrater och kompisar den här veckan, så visst vill jag vara hygglig... men de där alflisorna (al-flisor, inte alf-lisor...) fick mig att bli lite nervös där ett tag.

"I will survive..."

I Värtsilä, jävligt nära ryska gränsen, sjöng jag på lördag kväll, ganska sent, karaoke tillsammans med en märklig sammansättning mänskor. De enda låtar vi trodde att vi kunde var "A hard day's night" och "I will survive". [Och jag som lovade mig själv i Las Palmas 1990 att jag aldrig mer i mitt liv skulle sjunga karaoke, för jag kan faktiskt inte sjunga...]

Efter 1595 km, och mörkerkörning sen Joensuu, samt dimma de tre sista timmarna börjar jag tro att det kanske är sant... I will survive.

Men nu bara måst jag sova.

trött på mig själv...

Ibland blir jag bara så himla trött på mig själv! Jag orkar helt enkelt inte med mitt eget ältande, mitt eget strulande, min egen jävla flykt bort från - vad då?! Vart fan sku jag kunna fly, för jag har ju hela tiden sällskap av mig själv... att jag aldrig perkele lär mig!!!
Sen katterna började skita i alkoven har jag blivit lätt paranoid, jag tror att jag ska hitta kattskit överallt där det finns osorterade papper att förorena... Nu har mina väskor fulla med gamla dagböcker, som annars står intryckta i den överfulla garderoben, där jag tyckte att det luktade konstigt, stått mitt på salsgolvet några dagar, övertäckta med en tjock filt så att ingen frassjävel ska få nöjet att förorena mitt förflutna (som om jag inte själv skulle ha klarat av det...). Och eftersom jag än en gång har hela huset för mig själv så kan jag lugnt låta allt möjligt stå och skräpa var som helst utan att nån gnäller... Det här betyder också att jag enkelt kan sätta mig ner framför kakelugnen och slöbläddra i häften märkta "hösten 83", eller "vår och sommar 86", eller göra en djupdykning ner i ett tunnt rött häfte märkt 75/76. Antagligen sku det vara friskare att slita ut sidorna och elda med dem, men jag vill inte! Jag tror på något perverst sätt att det nånstans i alla de där gamla skrifterna kan finnas nånting som kanske sku kunna göra att jag fattar precis vad allt riktigt har varit fråga om, varför allt blev som det blev, och som får en massa olika pusselbitar att falla på plats... Men vad har jag för orsak att tro det? Varför tror jag att jag ska komma framåt genom att hela tiden stirra i bakspegeln? [jag sku int orka med mig själv nu, sa jag ju...]
Det är förstås på grund av allt det där som står och skräpar i vardagsrummet som en liten tur till till Norra Karelen just nu känns som en helt sund idé...

Nog blir det väl bra...

Trots allt så måst man ju försöka orka vidare - och på något sätt går det... Trots att farsgubben nu har legat två veckor på bäddavdelningen och stirrat på en klocka [- undrar förresten varför man placerar sjuka gamla gubbar så att det enda de har att fästa blicken på är en jävla väggklocka, så att de ska påminnas om att livet rinner ifrån dem...], trots att katterna fortsätter att skita i alkoven... [men Accept och "Balls to the wall" fungerade bra som ljudmatta idag när jag än en gång stod och höll mig för näsan och samlade ihop nerpissade och nerskitna tidningar och tidskrifter... Jag börjar misstänka Frissi nu - han sover i alkoven, högst uppe på tidningshyllan, just under taket, och han kan mycket väl vara så lat att han inte orkar gå till kattlådan och skita... Jag tyckte han såg lite skyldig ut i morse...] , trots att handlingsförlamningen ännu inte helt har släppt... Och trots att jag än en gång håller på och vevar igenom gamla trauman, grämer mig över mina upprepningstvång och stundvis hatar mig själv för att ingenting nånsin förändras... [perkele!!]

[Men visst får jag ändå tro att det blir bra? Att everything´s gonna be alright? Visst...? ]

Jag menar, jag har ju saker att se fram emot, för om en vecka är jag på väg till världens ände, till El Hierro, som förr faktiskt ansågs vara just det - men först ska jag ta fart från Öllölä. Och just den resan är förmodligen ett av mina mera vansinniga projekt för tillfället - men vad gör man inte för att försöka slunga sig själv ut ur den onda deppighetscirkel som vintermörker, anhörigas sjukdomar, egna självtvivel samt hela existensen har fått en att fastna i? Tillvaron kan knappast bli värre av en liten tur till ryska gränsen, för att träffa en äldre dansk herreman, som just har gift sig med en chilensk kvinna och slagit sig ner i Öllölä (som lär ska ha varit "årets by 1994"). Och den här mannen har massor att berätta om El Hierro. Så dit ska jag.

...and it will only get worse

Nej, jag tänker inte skriva om det delvis kontrollerade nervösa sammanbrott jag tycks befinna mig mitt inne i - det tänker jag alltså inte skriva om!
Så det är väl bäst jag låter bli att skriva då... Helt och hållet.
[Fast jag vill ju skriva...]
Får just nu ingen ordning på mina ångestreaktioner inför tillvarons jävlighet och livets ändlighet...
I förrgår fick jag absolut ingenting gjort, hade bara illa att vara från morgon till kväll - och ingenting, absolut ingenting, hjälpte - men jag överlevde ändå. Igår lyckades jag "skryyp opp me" med sushi, en fullprisskiva och en massa gula tulpaner. Och jag bestämde mig också för att börja begränsa mitt umgänge med vissa personer under 25... [Varför då? kan man ju fråga sig... Jo, bland annat för att det i längden kan bli aningen knäckande att höra en 21-åring sitta och beklaga sig över att han känner sig "so old... " Det finns ju ingen vettig orsak till att man vid min ålder ska måsta höra på sånt, eller hur? Man kan förstås halvsadistiskt upplysa killen om att "it will only get worse..." Fast det egentligen inte är sant, för trots alla jävla moodswings just för tillfället så var det nog förbaskat mycket jävligare att vara 21 (alltså för mig... andra kan säkert ha varit hyperharmoniska och välanpassade ren då, men inte jag... inte för att jag har blivit det senare heller, men det hör inte hit...) än vad det är att vara 40+ ( eller egentligen 45+ - vad ska jag här låtsas nånting?), men vad var det egentligen jag höll på och skrev om...? ]
Ja, och sen försökte jag då - lite motvilligt först, det ska medges - muntra upp mig med country, och det lyckas - nästan. Men så hände nån liten sketen sak, nånting blev plötsligt kråtigare än jag hade tänkt, och nån sa nånting som sårade - och så blev det en skitnatt igen, och jag vaknade nu på morgonen, än en gång totalt handlingsförlamad. Orkade inte stiga upp, vaför sku man? Och jag tryckte nästan automatiskt på "play" på fjärrkontrollen, och countryn strömmade än en gång ur ur högtalarna - och först nu lät det riktigt bra!
Efter att skivan har snurrat ett par tre varv börjar det så småningom kännas som om jag ändå kanske skulle kunna få nånting vettigt gjort idag. Trots allt...

Alltså, var ska jag börja? Kaffe, rostbröd... släppa in katterna som gick ut för en timme sen, bära in ved... Och så måst jag klä på mig och gå och hälsa på min far som finns bara 100 meter härifrån, på HVC:s bäddavdelning, och som verkar sjunka djupare och djupare in i nån sorts skuggvärld - vet inte om det är fysiskt eller psykiskt, men nånting otäckt är det som händer... Det skrämmer mig så in i helvete att se det där. Men jag kan ingenting åt det. Och visst överlever jag det här också, väl...? Och jag har ju mina gula tulpaner, och en knallgul stor kaffekopp - och country...
[Förra veckan insåg jag att det finns tillfällen i livet när fransk death metal passar utmärkt: t.ex när man stiger upp på morgonen den 31.12, och det första man måst göra är att städa bort en jävla massa kattskit ur alkoven, kattskit som alltså int ska vara där, men som ändå av nån anledning är där... då sitter det jävligt bra med den sortens musik... då duger ingen Kari Rueslåtten, Tori Amos eller Martha Wainwright, nej då är det Gojira som gäller... men det finns också morgnar när Ryan Adams passar perfekt. Och det är kanske bara bra]
(en jävla tur att min man int läser min blogg - han sku mobba mig forever för det
där med country... )

Drömmar och flykt

I jävligt före, och alldeles för tidigt, körde jag först maken till flyget, och senare i ännu jävligare väder skjutsades brorsan till tåget. Alla lämnar mig! (kändes det som...) "Int visst ja om att dähär ställe fanns..." sa farsgubben när jag tittade in till honom på HVC:s bäddavdelning, och jag hinner ren tänka att nu fan har han blivit helt dement... Sku han int veta om att HVC finns? Han har ju själv kört ambulans i tiderna. Visserligen för länge sen, men i alla fall. Men sen förstår jag att han menar nånting i stil med att han aldrig hade tänkt på att själva bäddavdelningen faktiskt är så stor som den är - eller nånting sånt. Vad vet jag vad han menade, egentligen?

I vilket fall som helst så var gårdagen ingen bra dag - jag ville bara bort, bort, bort... Idag börjar jag än en gång stå ut med tanken på att allt är som det är, och att hur mycket det än önskas gott nytt år till höger och vänster så finns det saker som bara inte kan bli bättre - det man kan hoppas på är att de inte blir sämre alltför snabbt...
Sen finns det ju andra saker också, sånt jag kan påverka själv - som t.ex var jag bor och med vem och vad jag riktigt gör på dagarna. Fast jag gör gärna det jag vanligtvis gör på dagarna, så det har jag inget behov av att förändra - men var ska jag vara? och hur mycket? och när? ( och varför...?) - det måste jag försöka reda ut för mig själv på något sätt. Helst skulle jag bara vilja resa just nu - vilket är helt absurt, för det är samtidigt så himla prackot att röra på sig, speciellt när man som jag alltid släpar på osannolikt mycket bagage - men ändå...

Skickade just en försenad nyårshälsning till Island, och medan jag skrev kom jag på att det i sommar är 30 år sen Mia och jag första gången åkte ut på interrail... Och det är alltför länge sen jag har träffat Mia! En vinter var jag två veckor hos henne i Reykjavik - kan det ha varit årsskiften 1984-85? - men sen dess har vi egentligen aldrig varit på samma ställe några längre perioder... Tänk om man kunde göra om åtminstone en del av den där första interrailresan? Men jag har blivit så förbaskat bekväm att jag aldrig i livet skulle orka flänga omkring som vi gjorde då - men några ställen, några mänskor skulle jag väldigt gärna besöka igen. Kanske kan Mia och jag träffas nånstans i Europa? Kanske...

Skit också, jag gör ingenting annat än drömmer mig bort just nu ... drömmer och flyr, drömmer och flyr...

Och i natt drömde jag dessutom (alltså jag drömde på riktigt, på natten, medan Liffi och Svarti tryckte sig upp mot mitt huvud från varsinn sida, och spann och spann...) att jag körde bil, jag var på väg nånstans... [vart? Ingen aning... tillsammans med nån, men vem...? vet inte...] - men det var halt (ok, det var det på riktigt igår också...), och bilen bara stod stilla - det var varken uppförsbacke eller något annat hinder, men den stod stilla... rörde sig inte en meter... hjulen bara snurrade runt runt runt på det glashala underlaget, och jag funderade febrilt på hur jag skulle kunna komma vidare, jag bara måste komma vidare - men jag hade ingen sand, och ingen kunde bogsera mig, och bilen rörde sig inte ur fläcken ... ["och sånt är mitt liv just nu" ?]