Oföretagsamhet

I morse vaknade jag av att en katt satt på min mage, men det kändes alldeles för tidigt att stiga upp. Jag ville bara dra täcket över huvudet och sova vidare. Men det ville inte Otto, så jag steg upp och släppte ut honom, och märkte att det var ännu en regnig och gråkall dag... (Nej!! vill inte ha det så här!) Hittills har vi väl haft exakt en (1!) vårdag. Det var i söndags, tror jag.

Det har snart gått en månad sen jag kom hem från El Hierro, och jag har inte ens haft tid att kolla in mina bilder därifrån. Vart har tiden tagit vägen? Och varför är jag så helvetes trött?! Osannolikt mycket mental energi har gått åt till att försöka på något sätt förhålla sig till det fullständigt obegripliga spädbarnsmord som skedde i utkanten av bekantskapskretsen för tre veckor sen. Eller egentligen var det mera komplicerat än så, för först kom chocken över att nån som man i princip känner och tycker bra om plötsligt bara går och dör - så där bara! Och man drabbades av obehagliga tankar angående livets korthet, och det faktum att man egentligen inte har några garantier för nånting, och att allt kan ta slut, precis när som helst osv osv (men ändå tror man inte på riktigt att ska hända en själv... ändå tills det händer nån man känner, för då kommer sanningen än en gång lite för nära, och man måst på något sätt hantera det, och så bestämmer man sig för femtielfte gången för att leva i nuet, njuta av varje dag, och bla bla bla bla...). Sen när man får höra om spädbarnslik och mordmisstankar och dold graviditet, då är det inte längre bara den egna dödsångesten som måste hanteras, utan hjärnan försöker hela tiden vrida och vända på alla kända fakta för att på något sätt fatta, för att på något sätt hitta ett sätt att begripa vad det riktigt kan ha varit fråga om - men trots att det i kafferummen och runt köksborden vevas hur många teorier som helst så blir ingenting mer begripligt. Till sist inser man att man antagligen aldrig kommer att få veta vad som egentligen hände, eller varför, eftersom den ena som var med är död, och den andra kan ha mycket goda skäl till att inte vilja berätta sanningen. Och så lägger man så småningom saken åt sidan, slutar prata om det, slutar spekulera... Men före det har man ändå tvingats till oroande funderingar kring vilka olyckliga omständigheter som eventuellt skulle kunna få en själv - eller ens närmaste - att göra nånting alldeles grymt, nånting som i andras ögon efteråt skulle verka fullständigt ofattbart... Man blir matt av att fundera på såna där saker... Och så försöker man låta bli att tänka, men märker ändå att hjärnan fortsätter att bearbeta saken så fort man inte uttryckligen har den sysselsatt med nånting annat.
Och så borde man orka vara effektiv och jobba, och så borde man reda upp alla osorterade högar där hemma, och så borde man fixa en ny CD-spelare till bilen, och så borde man man ta sig samman och fundera på vad man riktigt ska göra här i livet...

Och så blir man så sabla trött på sig själv och sin egen oföretagsamhet att man skiter i allt och dricker alltför mycket vin med goda vänner, och hoppas att allt ska kännas lättare i morgon, eller nästa vecka, eller helst till sommaren...
[Fastän jag borde veta vid det här laget att ingenting nånsin reder opp sig av sig självt - det är jag som måst göra nånting åt det - och jag sku int orka!]