Uppskjutande livsstil

Förra veckan gick till stor del åt till att inte göra saker som jag egentligen tyckte att jag borde ha gjort, eller hade lovat göra... Jag insåg än en gång varför jag aldrig skulle klara av att jobba som skrivande journalist, för jag skulle ägna 90 % av min tid till att gruva mig, skjuta upp det hela, undvika att ta tag i saken osv. För att sen göra det i alla fall, men först när det nästan är för sent. Men det har ju sina goda sidor, för medan jag låter bli att göra det jag borde göra så kan det hända att jag äntligen lyckas kasta bort allt det där som luktar underligt i kylskåpet, jag får kanske sorterat nån av alla mina otaliga tidningshögar, och om det riktigt vill sig så plockar jag till och med in några hundra kringflytande CD-skivor på rätt ställe i CD-tornen. Men bara kanske. Den här gången blev det inte riktigt så, utan skivorna hamnade i en låda där de står och väntar på att jag ska få nästa energiskov, i samband med nästa evenutella deadline.

Och varje år har jag planer på att söka pengar från kulturfonden i februari, då journalister kan söka, men oftast får jag int "tyymin ur reven" i tid, eller så slarvar jag ihop nån halvhjärtad ansökan just före ansökningstiden går ut... Inte så konstigt att det inte kommer några bidrag. (Varför i helvete ska det vara så svårt att sätta igång med saker i tid? )

Det har varit svinkallt alltför länge nu, och det börjar gå mig på nerverna. Visst, solen skiner, jåå, jåå - men det är förbanne mig inget nöje att röra sig ute. Inte för att jag annars heller brukar vara så himla hurtig, men nu har jag ju en god orsak att inte vara det.

Nåja, nu har jag skjutit upp arbetsveckans början alldeles för länge - nu måste jag sätta igång... dvs ge mig ut i kylan - och helvete, jag glömde koppla i motorvärmaren igår...