Vem är galen?

Igår var det första söndagen på länge som jag vaknade hemma, ensam, utan att vara varken bakfull, ångestfylld eller akut stressad... (Jag var faktiskt tvungen att kolla i min kalender när jag senast var hemma en söndag utan att må skit. Tror det var nån gång i början av hösten, eller kanske i somras. Det har bara råkat sig så att mina söndagar har varit för jävliga - eller så har jag varit nån annastans...)
Hela dagen var sen ganska behaglig. Satt på förmiddagen och drack kaffe och pratade skit med brorsan och grannfrun. Familjelunchen avklarades utan obehagliga incidenter, och farsgubben, som var i så eländigt skick där kring julen, är nu märkbart piggare, han orkar läsa böcker igen, och han är än en gång så där småjävlig som han alltid har varit när han har varit "normal". Det värsta jag visste när jag var barn var när allt inte var som det brukade vara. Jag minns t.ex hur jävla obehagligt det var första gången farsan hamnade in i en längre apatisk period - det var i början av 1970-talet, samma vinter som min farfar dog - han dog visst i november - och det fanns en ny läkare i stan som skrev ut det då ganska nya undermedlet Valium åt alla som hade ens lite illa att vara, och farsan åt Valium och vandrade omkring som en zombie hela jävla vintern. Jag försökte ordna det så att jag inte skulle behöva vara hemma och se eländet, gick så ofta jag kunde hem till nån kompis efter skolan, hoppades varje dag att han inte skulle vara hemma, att han skulle ha börjat gå på alla världens sammanträden igen, så som han gjorde när allt var "som vanligt"... Efteråt har jag insett att gubben antagligen har haft depressioner i hela sitt liv, speciellt på vintrarna, men allt tycks bli jävligare med tilltagande ålder och skröplighet. [Å andra sidan är det ju deprimerande att bli gammal och sjuk, så om man ser det på det sättet så är hans reaktioner helt normala, men det finns ju faktiskt folk som är både äldre och sjukare än min far och som ändå klarar av den mörka tiden av året utan att hamna helt under isen...]

[Och jag misstänker att jag skriver det här för att jag egentligen är rädd för att själv så småningom bli likadan som min far, och jag tror kanske att jag kan motverka det hela genom att skriva om det... (Kanske kan jag det?) lite på samma sätt som jag trodde att jag skulle kunna undgå sinnessjukdom genom att läsa allt jag kunde hitta om ämnet i de få populärpsykologiska verk som fanns i mitt barndomshem. För när jag växte upp var jag säker på att jag förr eller senare skulle bli galen, eftersom jag så långt tillbaka jag kan minnas fick jag höra att "Nu är du igen preciiiiis som faster B!!" - varje gång jag var olydig, högljudd, elak, bråkig, gnällig eller på annat sätt besvärlig... Och alla viste ju att faster B var galen. Det var det enda jag visste om henne. Hon hade ju varit intagen, på dårhus !! - och då var man galen för all framtid, ansågs det tydligen på bondvischan i Österbotten på 1960-talet... (jag har tydligen inte ännu heller riktigt kommit över det där...)
Jag vet inte hur galen faster B egentligen var, för hon har varit död länge, och inte vet jag heller om om jag själv har lyckats undgå galenskapen - men jag blev i alla fall tidigt mycket intresserad av psykologi...
Men int var det ju alls det här jag höll på att skriva om - eller var det...?]

Just nu tycker jag i alla fall att livet är helt OK.

Det är förstås möjligt att jag för tillfället orkar vara så osedvanligt nöjd med livet enbart för att jag vet att jag om bara några veckor igen kommer att kunna sitta och titta ut över Atlanten, där på ön vid världens ände - men... ja, vad då?
(feel the energy...)