Kraschlandning i verkligheten

På tisdag kväll var jag hemma - men ändå inte...
Hade fortfarande en lite overklig, men skön, känsla av att vara borta. Och mitt hem kändes främmande, det kändes inte "mitt"- där fanns främmade saker, främmande lukter - ett annat kaos än mitt eget. Och katterna vände sig förnärmat bort, som om de skulle ha velat säga att "just så, det passar att komma nu... tror du vi bryr oss?!"

Förstod först inte varför det kändes så konstigt ... Om jag inte hade haft nån att bo i huset skulle katterna ha varit utan skötsel - så jag var ju egentligen jävligt tacksam att G hade kunnat vara där. Men ändå kändes det lätt obehagligt, lite som att ha varit utsatt för inbrott... Och tanken på att mänskor som jag inte alls känner kan ha rotat i mina personliga saker får mig att känna lindrig ångest.

Kanske allt det där kändes så starkt för att jag så nyligen hade förlorat min kappsäck.
I söndags på kvällen satt jag hysteriskt och fundera igenom exakt vad jag kan ha haft i den resväska som hade blivit stulen när det var inbrott i Satus bil (natten mellan lördag och söndag, då vi tog taxi från Santa Cruz efter en alltför våt - och dyr! - kväll i Hotel Menceys bar... Hur tusan kom vi på att gå och ta "en drink" på ett femstjärningt hotell? som om man nånsin skulle ta en drink med Satu... men det var nostalgin som styrde oss igen, förstås.... På Mencey inkvarterades vi ju förr i världen, när jag ännu flög... nåja, det om det) - för att sen till slut komma fram till att där inte fanns nånting sådant som jag inte skulle kunna leva utan... Inga dagböcker, inga personliga anteckningar, inga viktiga intervjuer, inga böcker som jag inte skulle kunna köpa på nytt osv.
Så jag fann mig till slut motvilligt i att den var förlorad, och vi gick till polisstationen och anmälde inbrottet.

Sen på måndag blev jag märkligt förvirrad när väskan faktiskt fanns på polisens byrå för "Objetos Perdidos", på hittegodsbyrån. Förstås blev jag också glad, för min slitna favorittröja, ett par favoritskor, och ett par favoritbyxor skulle ha varit aningen svåra att ersätta - men i alla fall... En förvirrande upplevelse det där att få tillbaka nånting som man ren har tänkt sig att leva utan... och att samtidigt märka att nån har grävt i ens påse med skitiga underkläder - vilket nån alltså hade gjort, för allt var utspritt och områddat - gör att man känner sig lite kränkt, trots att man fått väskan och alla sakerna tillbaka.

Och så kommer man på tisdag hem till ett "främmande" hus... och reagerar konstigt. Eller kanske det inte är så konstigt att reagera så?

Skulle ha velat förklara för min kattskötare att mina reaktioner inte egentligen hade med honom att göra, att det bara var... tja, lite underligt att komma "hem" när det rådde ett annat kaos än mitt vanliga... men jag har ännu inte haft chans att göra det. Och jag försöker förklara för mig själv att det inte är hela världen att skivor finns i fel fodral, men det är faktiskt en sak som stör mig... Och igår störde det mig extra mycket. Jag hade hela tisdagen haft en sång i huvu, och jag såg riktigt fram emot att äntligen få lyssna på den... Men när jag sen sku lyssna på den i bilen så var det fel skiva i fodralet!! Perkele. När det finns tusentals skivor i ett hus så blir det snabbt ohållbart om man börjar sätta CD:n i fel fodral... Och jag har faktiskt ännu inte hittat rätt skiva.

Och jag har ännu inte riktigt hittat hem.

Jag försökte faktiskt ren igår köpa en ny biljett till Tenerife, för mitten av mars.... Men det fanns inga platser längre, från Kronoby (helvetes helvetes helvete!)

Men nu tror jag att jag så småningom börjar ha (krasch)landat i "verkligheten" igen.
Jag har ett program att göra, räkningar att betala, och ett hus att röja - för maken kommer hem till helgen...

Snön yr utanför fönstret - och jag flyr i tankarna till tavernan nere vid stranden i La Restinga. Där skulle jag kunna sitta i timmar och snacka skit med fiskare, gamla hippier och "El Capitán".
Jag vet alldeles säkert att jag kommer att resa dit igen. Men tydligen inte den 14.3.