trött på mig själv...

Ibland blir jag bara så himla trött på mig själv! Jag orkar helt enkelt inte med mitt eget ältande, mitt eget strulande, min egen jävla flykt bort från - vad då?! Vart fan sku jag kunna fly, för jag har ju hela tiden sällskap av mig själv... att jag aldrig perkele lär mig!!!
Sen katterna började skita i alkoven har jag blivit lätt paranoid, jag tror att jag ska hitta kattskit överallt där det finns osorterade papper att förorena... Nu har mina väskor fulla med gamla dagböcker, som annars står intryckta i den överfulla garderoben, där jag tyckte att det luktade konstigt, stått mitt på salsgolvet några dagar, övertäckta med en tjock filt så att ingen frassjävel ska få nöjet att förorena mitt förflutna (som om jag inte själv skulle ha klarat av det...). Och eftersom jag än en gång har hela huset för mig själv så kan jag lugnt låta allt möjligt stå och skräpa var som helst utan att nån gnäller... Det här betyder också att jag enkelt kan sätta mig ner framför kakelugnen och slöbläddra i häften märkta "hösten 83", eller "vår och sommar 86", eller göra en djupdykning ner i ett tunnt rött häfte märkt 75/76. Antagligen sku det vara friskare att slita ut sidorna och elda med dem, men jag vill inte! Jag tror på något perverst sätt att det nånstans i alla de där gamla skrifterna kan finnas nånting som kanske sku kunna göra att jag fattar precis vad allt riktigt har varit fråga om, varför allt blev som det blev, och som får en massa olika pusselbitar att falla på plats... Men vad har jag för orsak att tro det? Varför tror jag att jag ska komma framåt genom att hela tiden stirra i bakspegeln? [jag sku int orka med mig själv nu, sa jag ju...]
Det är förstås på grund av allt det där som står och skräpar i vardagsrummet som en liten tur till till Norra Karelen just nu känns som en helt sund idé...