Nog blir det väl bra...

Trots allt så måst man ju försöka orka vidare - och på något sätt går det... Trots att farsgubben nu har legat två veckor på bäddavdelningen och stirrat på en klocka [- undrar förresten varför man placerar sjuka gamla gubbar så att det enda de har att fästa blicken på är en jävla väggklocka, så att de ska påminnas om att livet rinner ifrån dem...], trots att katterna fortsätter att skita i alkoven... [men Accept och "Balls to the wall" fungerade bra som ljudmatta idag när jag än en gång stod och höll mig för näsan och samlade ihop nerpissade och nerskitna tidningar och tidskrifter... Jag börjar misstänka Frissi nu - han sover i alkoven, högst uppe på tidningshyllan, just under taket, och han kan mycket väl vara så lat att han inte orkar gå till kattlådan och skita... Jag tyckte han såg lite skyldig ut i morse...] , trots att handlingsförlamningen ännu inte helt har släppt... Och trots att jag än en gång håller på och vevar igenom gamla trauman, grämer mig över mina upprepningstvång och stundvis hatar mig själv för att ingenting nånsin förändras... [perkele!!]

[Men visst får jag ändå tro att det blir bra? Att everything´s gonna be alright? Visst...? ]

Jag menar, jag har ju saker att se fram emot, för om en vecka är jag på väg till världens ände, till El Hierro, som förr faktiskt ansågs vara just det - men först ska jag ta fart från Öllölä. Och just den resan är förmodligen ett av mina mera vansinniga projekt för tillfället - men vad gör man inte för att försöka slunga sig själv ut ur den onda deppighetscirkel som vintermörker, anhörigas sjukdomar, egna självtvivel samt hela existensen har fått en att fastna i? Tillvaron kan knappast bli värre av en liten tur till ryska gränsen, för att träffa en äldre dansk herreman, som just har gift sig med en chilensk kvinna och slagit sig ner i Öllölä (som lär ska ha varit "årets by 1994"). Och den här mannen har massor att berätta om El Hierro. Så dit ska jag.