...and it will only get worse

Nej, jag tänker inte skriva om det delvis kontrollerade nervösa sammanbrott jag tycks befinna mig mitt inne i - det tänker jag alltså inte skriva om!
Så det är väl bäst jag låter bli att skriva då... Helt och hållet.
[Fast jag vill ju skriva...]
Får just nu ingen ordning på mina ångestreaktioner inför tillvarons jävlighet och livets ändlighet...
I förrgår fick jag absolut ingenting gjort, hade bara illa att vara från morgon till kväll - och ingenting, absolut ingenting, hjälpte - men jag överlevde ändå. Igår lyckades jag "skryyp opp me" med sushi, en fullprisskiva och en massa gula tulpaner. Och jag bestämde mig också för att börja begränsa mitt umgänge med vissa personer under 25... [Varför då? kan man ju fråga sig... Jo, bland annat för att det i längden kan bli aningen knäckande att höra en 21-åring sitta och beklaga sig över att han känner sig "so old... " Det finns ju ingen vettig orsak till att man vid min ålder ska måsta höra på sånt, eller hur? Man kan förstås halvsadistiskt upplysa killen om att "it will only get worse..." Fast det egentligen inte är sant, för trots alla jävla moodswings just för tillfället så var det nog förbaskat mycket jävligare att vara 21 (alltså för mig... andra kan säkert ha varit hyperharmoniska och välanpassade ren då, men inte jag... inte för att jag har blivit det senare heller, men det hör inte hit...) än vad det är att vara 40+ ( eller egentligen 45+ - vad ska jag här låtsas nånting?), men vad var det egentligen jag höll på och skrev om...? ]
Ja, och sen försökte jag då - lite motvilligt först, det ska medges - muntra upp mig med country, och det lyckas - nästan. Men så hände nån liten sketen sak, nånting blev plötsligt kråtigare än jag hade tänkt, och nån sa nånting som sårade - och så blev det en skitnatt igen, och jag vaknade nu på morgonen, än en gång totalt handlingsförlamad. Orkade inte stiga upp, vaför sku man? Och jag tryckte nästan automatiskt på "play" på fjärrkontrollen, och countryn strömmade än en gång ur ur högtalarna - och först nu lät det riktigt bra!
Efter att skivan har snurrat ett par tre varv börjar det så småningom kännas som om jag ändå kanske skulle kunna få nånting vettigt gjort idag. Trots allt...

Alltså, var ska jag börja? Kaffe, rostbröd... släppa in katterna som gick ut för en timme sen, bära in ved... Och så måst jag klä på mig och gå och hälsa på min far som finns bara 100 meter härifrån, på HVC:s bäddavdelning, och som verkar sjunka djupare och djupare in i nån sorts skuggvärld - vet inte om det är fysiskt eller psykiskt, men nånting otäckt är det som händer... Det skrämmer mig så in i helvete att se det där. Men jag kan ingenting åt det. Och visst överlever jag det här också, väl...? Och jag har ju mina gula tulpaner, och en knallgul stor kaffekopp - och country...
[Förra veckan insåg jag att det finns tillfällen i livet när fransk death metal passar utmärkt: t.ex när man stiger upp på morgonen den 31.12, och det första man måst göra är att städa bort en jävla massa kattskit ur alkoven, kattskit som alltså int ska vara där, men som ändå av nån anledning är där... då sitter det jävligt bra med den sortens musik... då duger ingen Kari Rueslåtten, Tori Amos eller Martha Wainwright, nej då är det Gojira som gäller... men det finns också morgnar när Ryan Adams passar perfekt. Och det är kanske bara bra]
(en jävla tur att min man int läser min blogg - han sku mobba mig forever för det
där med country... )