Sista dagen

Jag hade trott att jag skulle kunna jobba jävligt effektivt i mellandagarna, men så blev det inte. Farsgubben fick kring julannandagen hög feber, och hamnade så småningom in på bäddavdelningen när han inte längre kunde stå på benen, och det helt enkelt blev omöjligt att sköta honom hemma. Blotta tanken på att han nu faktiskt börjar vara i sådant skick han snart kanske inte kommer att kunna bo med morsan längre gjorde mig tillräckligt okoncentrerad för att inte få något vettigt gjort... Men för att fly undan det obehagliga har jag i stället gjort en massa annat, till synes helt "ovettigt"... Jag har t.ex ägnat osannolikt många timmar åt att diskutera musik och andra (mestadels okända) mänskors liv med en tillfällig kollega, jag har sett flera filmer, druckit onödigt mycket vin, blivit stamkund på Pedros Pub, samt nästan frivilligt lyssnat på musik som jag fram till alldeles nyligen inte ens visste att existerade...
Och så har jag av förekommen anledning funderat alltför mycket på livets ändlighet.

Hade tänkt att jag nu när det ska bli ett nytt år skulle samla mig och på något sätt sammafatta året som gick - det var min plan när jag körde hem från jobbet nu på kvällen. Maken hade dessutom meddelat att han inte kommer tillbaka från sina släktingbesök förrän på nyårsafton, och Guillaume meddelade att han hade stuckit till Kokkola - jag skulle alltså ha huset för mig själv. Men sen stod jag ändå inte ut med mitt eget sällskap, så jag gick till Pedros, med brorsan, men han måste tidigt hem till dottern. Sen fick jag sällskap av grannfrun, och senare också en inflyttad rikssvenska som av nån anledning väldigt gärna ville berätta sitt livs historia för oss. Det passade mig utmärkt just ikväll - på det sättet slapp jag tänka på mina egna bekymmer - och nu kan jag dessutom skryta med att "jag känner nån som har pussat Cornelis Vreeswijk" - och det smäller klart högre än det faktum att jag känner nån som ren på 60-talet var med i samma dansorkester som Håkan Streng ;-)
(Ok, rikssvenskan påstod sig också ha blivit pussad av Robert Wells, men det blev åtminstone inte jag speciellt imponerad av....)

Det blir nog ingen vettig 2005-sammanfattning just nu. Katterna har igen skitit i alkoven, och jag är för splittrad för att få nånting skrivet... Tycker i princip att jag skulle vilja skriva nånting om alla oväntade och delvis oönskade förändringar som har inträffat i mitt liv, men int fan orkar jag befatta mig med sånt just nu!
Kanske sen, om jag sover lite först...

fiesta

Två av mina husdjur...

Liffi vet precis hur man överlever julhelvetet...

Julannandag

När jag var ung gick man på Statt på julannandagen. Det var alltid en jävla besvikelse - men ändå tyckte man att man "måste" dit, för alla andra skulle ju... och man kanske missade nånting om man inte...
Nuförtiden lär det vara juldagen som gäller - det har skett nånting på de senaste 20 åren. [Var det kanske så att dansrestauranger inte fick ha öppet på juldagen förr i världen?]

Igår fick jag ändå stora julnoijan - den kom till slut... Hade säkert en del att göra med att jag hade bitit ihop och hållit god min hela julafton, försökt att inte få megaångest av att farsgubben verkade mera bortkollrad än nånsin där han satt och sov med öppen mun i soffhörnet, och sen var utstuderat sur och grinig när han behagade vakna... [Men han har ju ALLTID varit på skit humör på julen, alltid, alltid! Minns inte en enda jävla jul när det sku ha varit ens neutral stämning - alltid halvsurt, grinigt, missnöjt... ingenting har varit bra. Varför i helvete sket man inte helt i julfirandet från och med, säg, 1972, när den sista i familjen antagligen ren hade slutat tro på julgubben? Men nej... ].
Nåja, jag ska väl nu inte bara skylla på gamla dysfunktionella familjemönster som än en gång blev synliga just vid jul, för mitt obalanserade juldagshumör berodde också på alldeles självförvållad trötthet - jag var helt enkelt så himla utmattad av alla för-fester att jag på julaftonskvällen inte ens hölls vaken när jag skulle se på "Amelie"... Satt och snarkade i soffhörnet hemma i mitt eget vardagsrum och vaknade till ibland för att påstå att jag visst inte sov...(patetiskt. )

Och så vaknade jag på juldagsförmiddagen och kände mig skit, skit, skit [dvs precis som jag förr brukade känna mig på julen... så förbannat jävla välbekant!] !
För att slippa ge några förklaringar som ändå inte skulle verka begripliga klädde jag tyst på mig och gick ut och skottade snö en timme - allt medan tårarna rann och näsan och halsen stockades av halvhjärtade försök att hålla tillbaka gråten. Förbannat också.
Men det hjälpte. Och jag vet ju att kroppsarbete hjälper mot all sorts ill, men ändå undviker jag i det längsta att ta till sådana drastiska botemedel.
Sen gick resten av dagen ganska bra. Jag började av nån anledning gräva i en påse med gamla brev... [det är tammejtusan en mixed blessing att ha allting sparat - dels är det förbannat kul att kolla vad man egentligen tänkte om det ena och det andra för en massa år sen, men sen är det ju också det att man ibland hittar saker som är ganska smärtsamma att måsta konfronteras med... ] Jag höll på att tappa bort mig nånstans där kring 1978 igen. Har en diffus känsla av att jag i något skede där kunde ha gjort vissa saker på annat sätt, men jag fattade aldrig då att det skulle spela nån roll. Ska fortsätta läsa - sen.

Familjemiddagen var ok, med jävligt god mat, och sen på kvällen satt vi hos grannarna och åt skinkrester, samt drack glögg, vin och åt gräddtårta
[snart, snart är det vanliga dagar igen!]

Fick böcker jag själv hade valt till julklapp, samt ett boxed set med tre Alice Cooper-skivor av brorsan. Det var egentligen den enda överraskningen. Han fick "Gasoline Live Sådan" av mig, men det var ingen överraskning. Maken fick en mycket dyr och vass kniv - av mig [bara så ni alla vet ifall min styckade kropp plötsligt dyker upp lite här och där i norra österbotten...] och den fyraåriga brorsdottern fick säckvis med saker, vilket ungar tycks få nuförtiden. Favoriten var helt klart en käpphäst... Konstigt, jag förstod aldrig som liten vad som var så kul med att ha ett kvastskaft mellan benen, inte ens fast det fanns ett hästhuvud i ena ändan. Men jag har ju å andra sidan aldrig gillat hästar heller... Och jag förstod aldrig nånsin vad man skulle göra med dockor. Jag hade massor, men de satt där på rad och såg prydliga ut. Jag vet ännu inte vad jag skulle ha gjort med dem. Ira fick en av mina gamla dockor till julklapp i år. Morsan hade hittat den på vinden. Den där vinden borde man kanske själv nån gång ta och undersöka, för allt, precis allt, tycks finnas kvar! [Därifrån kommer den förstås, min oförmåga att göra mig av med saker...]
Nu ska jag faktiskt ta och lyssna på mina julklappsskivor, medan huset ännu är tomt, för snart kommer maken hem från sin skidtur, och sen kommer de lutfiskätande larsmoborna, och sen är det kanske fest igen...
Gårdagens julnoija försvann i något skede under kvällen eller natten.
Och i morgon är det vardag...

Jul

I år har jag kommit undan med ytterst lite julångest - bara igår blev jag aningen stressad, men det gick snabbt över i och med själva "Skinkvakan", en tradition som uppstod spontant i vårt hushåll för ett antal år sen, och som det nu frågas efter flera veckor på förhand. Det är ingenting märkligare än att man stoppar skinkan i ugnen nån gång på dagen den 23.12, och så väntar man tills den är klar och så äter man den i goda vänners sällskap. De tidigaste skinkvakorna var små anspråkslösa tillställningar med 3-4 personer närvarande (inklusive värdfolket), men numera har det blivit vanligare med 10-12 personers skinkvakor... Fast vad då vaka? De flesta stack ju hem ren före midnatt, och efter 1 var vi bara 3 kvar. Men skinkan gick åt! Och nu är det alltså julafton, och maken är hemma på besök - i annat fall skulle det inte ha blivit nån skinkvaka - och katternas antal är för tillfället 6, och inte ens tanken på julmiddag hos föräldrarna om ett par timmar får mig att bli speciellt upprörd. Har nån månne lobotomerat mig i sömnen? Eller är det så att man faktiskt med tiden lär sig hantera sånt som tidigare upplevdes otroligt obehagligt? (som t.ex julen och julfirandet...)
Det spelar å andra sidan ingen större roll vad det beror på, huvudsaken är att jag slipper våndas över julfirandet [och det är väl egentligen jävligt enkelt - det är bara att inte låta sig dras med i den allmänna hysterin, att inte låta sig påverkas av alla "måsten" - och att inte iddas ha några förväntningar på nånting som ändå aldrig... ]

Frissi

Svarti

Liffi

- 13

En person jag intervjuade för ett tag sen sa att hon tror att man träffar de personer man träffar för att de ska lära en nånting... När hon sa det tänkte jag att det där lät ju lite flummigt, men ok, om hon tror att det är så - fine! Folk får väl tro vad de vill. Men på senaste tiden har jag allt oftare tänkt på det där, och jag börjar misstänka att det kanske ligger nånting i det.

"Du tycks ju nuförtiden mest umgås med personer som du kunde vara morsa åt..." sa min egen mor idag under söndagsmiddagen. Först tänkte jag automatiskt svara som den evigt trotsiga tonåringen "Ja? Och vad fan är det med det då?!?" - men för en gångs skull lät jag bli. I stället sa jag bara att det kanske är mitt sätt att på något vis bearbeta det faktum att jag valde att avstå från att ha barn, t.ex då för 26 år sen....
Och det är kanske just det som det på något plan är fråga om.
Alltså, det är inte det att jag ångrar min frivilliga barnlöshet - småbarn har aldrig intresserat mig, och trots att jag överlevde den mycket korta period som jag ytterst motvilligt gick med på att jobba svart som barnflicka (3 veckor, 11 månader gammal flicka, desperat diplomatmorsa, för den nya finska barnflickan som skulle komma till Washington DC hade plötsligt märkt att hennes pass hade gått ut, och nån måste sköta ungen tills hon kom. Man visste att jag inte gjorde nånting speciellt på dagarna, och man erbjöd mig 10 dollar i timmen. Mina instruktioner var mycket kortfattade "Om hon skriker ger du henne mat eller stoppar tutten i munnen på henne - om hon skiter tvättar du henne i rumpan och byter blöja, om hon verkar trött och du vill få henne att somna sätter du henne i vagnen och går ut med henne - enkelt! ..." Fan heller, det var inte alls enkelt....) så drabbades jag definitivt inte av nån babyfeber. Inte då i Washington, inte förr, och inte senare heller. Men sen några månader tillbaka har jag allt oftare kommit på mig själv med att tänka att det ändå kanske kunde ha varit helt OK att i det här skedet ha någorlunda vuxna barn...
Men det har jag inte. I stället har jag goda vänner som råkar vara just i den åldern att de kunde vara mina barn. Genom att umgås med dem märker jag väldigt tydligt vad jag har valt bort - men jag märker också att jag kan leva med de beslut jag fattade tidigare, även om mina känslomässiga reaktioner är mycket mera komplicerade än vad det förefaller när jag läser vad jag just har skrivit. [Vad är det jag egentligen försöker säga? ... att jag kan känna en lätt sorg över att jag inte har vuxna barn? men att jag ändå inte ångrar mina tidigare beslut? jo... nånting sånt är det väl jag känner...]

Ute är det -13, och det är så förbannat mörkt att man tror att det är mitt i natten fast klockan bara är 7 på kvällen, bara för att det har varit mörkt i så många timmar redan. Nu är klockan i och för sig jävligt mycket mer än 7, men i alla fall - det var stickmörkt ren vid 4-tiden - eller kanske ren före det?

På tisdagen bandade J. och jag våra sista program (åtminstone för den här gången...). Det gick förvånansvärt snabbt, och det var så himla roligt! Och på något sätt känns det så otroligt trist att tänka att vi aldrig mer kommer att sitta i en studio och spela låtar och snacka skit (- men det beror kanske till en del på att jag just nu inte skulle orka med fler förändringar över huvudtaget - He ska vara som e ha viri, perkele! ).
Men jag försöker se det positiva i situationen - jag menar, det här betyder också att det kommer att vara mindre prackot för mig att vistas i Stockholm.

Och nu är klockan så förbannat mycket igen, och jag har inte alls skrivit det jag tänkte skriva (vad det nu var...), men det tänker jag faktiskt skita i.
Buenas noches.

Folk pratar

Alltså, är det månne så att svenskarna faktiskt talar mera, på bussar och i tåg och på hållplatser och på caféer och på restauranger och överallt, eller verkar det bara så för att man har den tvivelaktiga förmånen att förstå allt? Har man kanske svårare att låta bli att lyssna när det som talas omkring en är nån variant av ens eget modersmål?
Jag vet nu vet jag i vilket fall som helst mer om fler okända svenskars liv och leverne än jag nånsin trodde att att jag skulle behöva veta.

[kom just på att det antagligen nånstans i Storstockholm finns både en och annan som vet alldeles för mycket också om mig - och mina vänners - personliga juttur, för inte är jag ju själv heller speciellt självcensurerande alla gånger när jag åker buss.... Shit! Det där borde jag förstås ha tänkt på tidigare...
Nåja. Vad spelar det för roll - egentligen?]

Bäst trivs jag när jag får umgås med vänner

Efter att ha varit aningen rastlös hela självständighetsdagen så blev gårdagen - trots ihållande regn - en helt skön dag. Först gick hela förmiddagen åt till att läsa bloggar och lyssna på musik på hög volym och fundera på om jag kanske ändå borde åka in till stan eller nånting. När jag sen väl for så hade det börjat regna igen, och jag gick direkt till Akademibokhandeln, en av de mindre, vid Sergels Torg, där jag hade stämt träff med Ana, som sen dök upp vid halv två. [Jag hann köpa lite för många böcker medan jag väntade, men vad tusan...]
Sen gick vi i regnet upp och ner längs Sveavägen, och sen långa vägar upp längs Döbelnsgatan, för att först försöka hitta en kubanskt restaurang (som öppnade först 17.00) och sen ett andalusiskt matställe (som öppnade först 16.00) för att en timme senare hamna på Tranan vid Odenplan. Men det var värt den timmeslånga vandringen i regnet. Talade länge och ingående om Sverige och Washington och Sydamerika och livet och kärleken och vilka uppoffringar man ibland gör och om fredagens fest.
Jag vill åka med Ana när hon far hem på besök till Argentina. Jag vill! Men jag kan inte den här gången. Kanske nästa gång...
På kvällen var Pia och Johan på besök. Kjell gjorde mat.
Pia har funnits i mitt liv sen december 1987. Om någon då skulle ha sagt att jag fortfarande skulle ha kontakt med henne långt inne på 2000-talet skulle jag ha fnyst irriterat... Den där barnrumpan?!
Jag upphör tydligen aldrig att förundras över att de där unga flicksnärtorna som började flyga för Air Europa kring julen 1987, faktiskt nu också börjar närma sig 40. I början kändes det som en så jävla stor åldersskillnad, och jag som var 28 och hade 9 halvhjärtade studieår bakom mig hade ibland lite svårt att stå ut.
Men det är som om det sku ha jämnat ut sig med tiden. [De där flickorna har helt säkert genomgått en viss mognad, medan jag inte är helt säker på att samma sak kan sägas om mig... ]

Självständiga funderingar

När det är 4 grader varmt och regnet bara smattrar på fönsterkarmarna, så är det ganska lätt att låtsas att det är självständighetsdag också i det här landet och bara välja att stanna inne och se på filmer hela dagen - trots att det här i landet förstås är en helt vanlig sketen tisdag. Jag börjar nu också tro att jag kommer att överleva den envisa förkylning som jag har misskött i en vecka nu, för jag behöver inte längre gå upp och hosta och spotta mer än en gång per natt, så det måste väl anses vara en förbättring...?

Jag är jävligt nöjd att jag gick på Martha Wainwrights konsert - det blev på sätt och vis en hederlig avslutning på mina yranden de här senaste 5-6 veckorna, för under de här veckorna har M.W. utgjort en viktig del av soundtracket till min tillvaro - inte enbart hon, förstås, men hennes CD säkert den skiva jag har spelat mest sen jag köpte den i slutet av oktober. Teddy Thompson, som uppträdde före Martha, var också en positiv överaskning, så det är honom jag lyssnar på nu för tillfället, medan jag väntar på att maken ska anmäla att han är redo för dagens första filmvisning.
Visst inser jag att den senaste tidens filmtittande för min del har varit aningen hysteriskt, och jag är beredd att försöka minska mitt beroende så småningom för att ha tid med nån sorts "liv" - vad det nu sen är - men det är knappast bra för psyket att sluta så där rakt av, man får abstinenssymptom, och jag har ren i ett par dagar gått och varit lite rastlös och har försökt lirka och tjata om att "sku vi nu int kunna se en film...", men ingen har hakat på, och så har det kommit fotboll på TV, eller så har det funnits annat att göra, och inte en enda film har jag fått se sen jag kom till Stockholm den här gången - men nu får det vara nog; ensam eller med sällskap tänker jag fly in i en eller ett par filmer idag. Sen får vi se hur det känns. Lite medveten verklighetsflykt måste jag få unna mig ännu ett tag framöver...

I motsats till hur det var under mina tidigare vistelser här i Stockholm (i september och oktober) så tycks vi den här gången faktiskt göra det vi har planerat att göra. Så trots att jag var sjuk och eländig i fredags gick vi ändå på två fester - först en "norsk" fest som hade börjat 16.00 och skulle sluta 20.00, och efter det ännu en spansk fest hos Ana - en fest som hon ordnade tillsammans med sin underhyresgäst som är "råsvenne". Det var betydligt skönare stämning i den lilla lägenheten nu än när jag sist var på fest på samma ställe (- är det ren 4 år sen?) - för då var Ana fortfarande gift, och jag minns att jag den kvällen bestämde mig för att jag aldrig mera skulle gå med på att träffa henne tillsammans med den där idioten till karl. Han var en sån hopplös typ! Förutom att han var rent ut sagt jävlig mot henne under hela middagen, så fick man efteråt sitta i timmar och "boosta" hans ego genom att höra honom berätta som sig och sitt jobb och sina bedrifter - i det oändliga... Fy fan, minns jag att jag tänkte! Varför i helvete sticker hon inte?
Men hon behövde inte göra det. Det var till slut han som stack.
Men när jag såg Ana nu, så var det uppenbart att hon mår jävligt mycket bättre utan den där karlsloken.

[Hur kom jag in på det där? Jo, alltså, det hade att göra med fredagens fester...]

På lördagen gick vi (dvs. två vuxna män, en pojke på 11 år och så jag då...) som planerat på Stockholms Gaykörs julkonsert, vilket var helt ok, trots att jag personligen inte är nån stor vän av körsång. Men visst kan man höra julsånger en gång per säsong...

På söndagen gick vi (som planerat) på brunch till Primo vid Odenplan - och de två som inte var inblandade i flygkraschinspelningar gick sen på bio, faktiskt.

Och så igår var vi då på Martha Wainwrights konsert. Så den där förbannelsen som tycktes vila över mina stockholmsvistelser då i början, den där som gjorde att jag aldrig kom mig iväg på nånting, oberoende av hur planrat det var, den tycks åtminstone tillfälligt vara borta...

"Det är inte målet som är viktigt utan resan..."

Skit heller! Det där med målet och resan är nästan lika irriterande som "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder..."
Klart att målet är viktigt. (Och klart det finns skit väder!)
Igår kväll ville jag faktiskt bara snabbt, snabbt komma mig till målet, dvs Stockholm. Men jag hade en lite underlig föraning ren när brorsan körde mig till flygfältet i Åbo vid 8-tiden på kvällen - eller föraning och föraning, misstanke, för vädret var så eländigt att man kunde vänta sig att det sku förorsaka problem. När vi kom fram kunde jag ren konstatera att planet skulle landa försenat, och förstås då också starta sent... Brorsan for när planet slutligen landade. Det verkade ju som om vi sku komma oss iväg med bara en dryg halvtimmes försening. Jag gick ombord, hann läsa hela Husis och halva DN, men planet bara stod där på platten, med motorerna på... Vad i hel...?! hann jag börja tänka. Nåt problem med nedisning, eller vad sysslar de med?! Sen förklarade flygvärdinnan att det var nåt problem med framdörren, jag hörde inte så noga, nån positionsindikator som inte fungerade (lät det som) och hon bad oss alla gå ut, med vårt handbagage - och vi skulle få tillbaka bagaget inne i terminalen. Just! Vi skulle alltså inte komma iväg över huvudtaget. Samtidigt undrade jag om det där med dörren var en "lagom god orsak" att meddela passagerarna? Kanske det på riktigt var fråga om nånting mycket värre? Själv har jag i mitt tidigare liv som flygvärdinna tvingats dra de mest osannolika lögner ifall de spanska kaptenerna inte ville erkänna att deras plan sku kunna ha några fel (om man aldrig har träffat en spansk flygkapten av den äldre och mera korkade (och kortväxta, faktiskt)sorten så har man antagligen aldrig sett ett riktigt stort mega-ego... De kunde vara helt osannolika! Som t.ex grisen vad-han-nu-hette som hatade bögar... Han hade en gång ett fullsatt plan på väg till Norge att vänta en timme för att han "inte ville ha den där sorten i sitt plan", och kaptenen är den som bestämmer ombord så man fick snällt vänta på en ersättare... ).
Hur trovärdigt är det att skylla på "de franska flygledarnas punktstrejk" när planet sen står fullt synligt ute på Lanzarotes flygplats med båda motorerna uppfläkta och en massa mekaniker springer omkring febrilt för att försöka hitta felet? Men om passagerarna frågade nånting om den saken så förväntades man säga att "jo, men när vi nu ändå måst stå här så passar vi på och servar motorerna..." Ja. ja. Skit samma egentligen.
Och det må nu ha varit hur som helst med dörren till planet som inte flög till Stockholm igår - vid 11-tiden på kvällen hade jag checkat in på Börsen, fått gratis öl och smörgås, och det gick egentligen ingen större nöd på mig - förutom att jag hellre sku ha varit i Stockholm, i lägenheten i Kvarteret Ollonskogen (som det faktiskt heter... kvarteret, alltså).
Jag har ju egentligen aldrig haft nånting emot hotellsängar - och jag älskar av nån anledning hotellfrukostar. Oplanerade övernattningar på hotell är dessutom lite speciella, för man hamnar lite utanför - alltså utanför det man egentligen sku hålla på med. Man är inte längre hemma, men man har inte kommit fram, så man är lite in-between, på ett inte helt oangenämt sätt.
Så där långt var hela förseningen uthärdlig, men den tvåtimmars taxiresan till HEL i morse började ren kännas jobbig, och under själva flygningen från HEL till ARN satt jag bara och hostade och hostade, och snörvlade och hade ont i bihålorna, och aldrig har 45 min känts så långa! Trött, grinig, förkyld, febrig...
"Resan är viktigare än målet..."? Helvete heller.
Eftersom jag dessutom hade packat på 10 stressiga minuter, för att hinna med tåget (- när var det? i onsdags, väl? ) så hade jag lyckats få med mig hundra kilo för mycket av allt möjligt - vilket ju inte gjorde tillvaron lättare. När jag sen vid flygbussens ändhållplats sku fortsätta med förbetald taxi, fick jag höra att jag borde ha beställt taxi till en tidigare hållplats (jag?! jag sa åt busschauffören vart jag var på väg, och han sa att jag skulle hänga med ända till cityterminalen - borde jag ha ifrågasatt hans plan? Tydligen...), att nu skulle jag få betala extra, annars skulle han bara köra mig till tullarna, eller vart fan han nu sa... Då fick ett mindre raseriutbrott och svor över det här förbannade jävla tjafslandet, och sa att jag skiter fullständigt i hur det egentligen borde vara, men om jag ren på flygplatsen har betalt för att komma ända fram, så ska jag perkele också åka ända fram... ("resan viktigare än målet..." !? Helvetes, helvetes, helvete!!!).
Det hjälpte. Efter utbrottet var gubben Gabrielsson (som han tydligen hette enligt skylten framme i bilen) helt vänlig och sa ingenting mer om extra avgifter, utan småpratade om sina två år som försäljare av uppslagsverk av märket Focus i Finland nån gång för länge sen... Han och hans två kumpaner hade listor på folk som hade barn i skolåldern "Så det var som att skjuta sittande fåglar..." sa han.
Sen skyllde han allt vårt initialstrul på den lata busschauffören som inte hade orkat kolla att det skulle ha varit närmare för mig att stiga av vid Haga-...nånting, att det kunde ju förstås inte jag veta... När vi kom till Ollonskogen bad jag om ursäkt för mitt obehärskade utbrott, och sa att jag hade haft en lite onödigt lång resa, medan han lyfte min megatunga kappsäck ända fram till dörren. Så var jag äntligen framme vid MÅLET.

Ingen hemma. Men det visste jag ju. Och jag har alltid nyckeln i väskan, för man vet ju aldrig när man råkar komma över en billig biljett till Stockholm.
Hela lägenheten doftade underligt gott, och bekant... och till slut hittade jag den, gardenian! Den lär ska ha slagit ut igår kväll...
Så gick jag runt lite - kokade te, och var helt inställd på att ta en siesta för att orka gå på spansk fest ikväll, men i rena glädjen över att det här hushållet äntligen är uppkopplat satte jag mig ner för att skriva lite - bara lite - i nån blogg...
För egentligen var det ju faktiskt nånting helt annat jag borde ha skrivit.
(Duger det jag skrev nu som kolumn? Nope.
Mañana...)