Skriver fast jag egentligen redan borde sova

Nej tusan, jag kan inte, orkar inte, hinner inte skriva nånting just nu... Jag tror faktiskt jag har lyckats undvika den så kallade verkligheten under en stor del av november... Har sett fler filmer på några veckor än på hela förra året, tror jag. Helt ok, för många har dessutom varit bra. Har hamnat in i en sån period nu att jag hela tiden kopplar tillbaka till sånt som hände för jääävligt länge sen. Som ikväll t.ex, så såg jag "Kinasyndromet" på DVD. Senast jag såg den filen var det på bio, i Helsingfors... Och det var 1978, under mitt fösta studeår. När jag lite tänker efter tror jag till och med minns på vilken biograf jag såg den och med vem... För några kvällar sen såg jag "Birdy"... Minns precis var jag senast såg den filmen också... i Helsingfors, 1985. Ibland får jag en otäck känsla av att ingenting har förändrats, att jag är lika förvirrad och noijig som jag var 1978 (eller varför inte 1985), men på något sätt försöker jag ändå intala mig att jag numera är "störd" på en lite mera sansad nivå, att trots att jag får mina ångestskov (speciellt under mörkaste november...) så vet jag ju nu att jag ändå på något sätt överlever. Och fastän jag har haft "ill ti vara" i många repriser den här månaden, så har jag ju haft jäävligt kul också... Som igår, t.ex, då Pedros Pub av nån outgrundlig anledning var stängd, och den inofficiella franska klubben i stället samlades runt mitt köksbort. Först blev jag förstås skitförbannad för att det ska måsta vara så jävla svårt att i den här dyngstaden träffas nån annanstans än hemma hos nån (det vill säga i det här fallet hemma hos mig själv, perkele...), att man aldrig nånsin kan räkna med att umgås med folk på ett ställe där ingen bor, där man kan köpa vad man vill ha - och därifrån man gå när man vill... ( Nä, det är tydligen för mycket begärt, perkele) Visst, säkert hade Pedro alla möjliga giltiga orsaker till hålla stängt igår, men ändå blev jag först så förbannat sur!
Nåja, men sen satt vi i stället hos mig. Länge. Och det var kul - och vi drack vin, och min gamla kära ex-bil, Nissan Pissan, (som numera bara luktar Wunderbaum...) stod än en gång på min gård.. En efter en försvann de, personerna av manligt kön, tills vi bara var två damer kvar, så vi tog varsin våning, delade upp katterna mellan oss och gick i säng - vid 4-tiden. Hela förmiddagen idag var också helt skön, trots för lite sömn och för mycket vin. Stämningen påminde faktiskt lite om vissa fredagar under studietiden när man gled runt i ett halvslött, lätt euforiskt, tillstånd och skippade föreläsningar och fnittrade åt töntigheter som hade hänt kvällen före. Men nu var det måndag... Och jag borde ha jobbat stenhårt. Men är man frilans så är man. Jag behövde tydligen en sån där natt - och en sån här dag.... I morgon måste jag ändå konfronteras med den lätt outhärdliga "verkligheten" igen.
Det är nämligen så att farsan än en gång ska skjutsas till Vasa för att få matstrupen dilaterad. Och det har snöat som fan hela kvällen - så det är faktiskt jävligt vacker där ute, men oj så gärna jag skulle vilja slippa köra till det där ångestskapande sjukhuset i morgon!
Men jag far, förstås. Biter ihop och försöker stålsätta mig. Har gjort det så många gånger förr. Försöker att inte låta mig drabbas av den ångest och rädsla som jag märker att gubben känner, försöker att inte beröras, försöker att bortse från den alltför tydliga påminnelsen om mänskolivets ändlighet, och det ofrånkomliga i att om man lever tillräckligt länge så blir man i något skede gammal, sjuk, ynklig och hjälplös. [Men jag vill helst inte se det! Vill inte tänka på det, vill inte!!!]
Fast egentligen hade jag lika svårt att se den föregående generationens ynklighet ren för 25 år sen - och då var det ju ändå inte alls så jävligt som det är nu. Det är kanske inte ens åldrandet som skrämmer mig hos dem, utan deras livsinställning.
(Jag måst bara försöka acceptera att det i vår släkt inte tycks förekomma såna där "lyckliga" åldringar som har levt ett bra liv, och som har samlat på sig en massa visdom, och som har förmåga att skratta åt det absurda i att finnas till, trots att det värker i den gamla kroppen, och som trots allt ser tillbaka på livet med nån sorts tacksamhet och som inte är ångestfyllda och livrädda för att det ynkliga lilla liv de har haft ska få ett så förnedrande slut... Nej, i vår släkt finns bara den där andra, vanligare, sorten...)
OK, OK, det är förstås mitt eget ofrånkomliga åldrande som jag har svårt med. För hur jag än ser på saken så har mer än halva livet gått... I värsta fall bra mycket mer än bara halva.
Sablar, jag får allt börja anstränga mig lite så jag inte alltför snart själv bli en sån där ångestfylld och ynklig gammal kärring.

En sak till... jag har här under helgen än en gång konstaterat att alla mina virriga skriverier (från år som 1978 och 1985 - och alla andra år som jag har levat för den delen, börjandes från 1970) förmodligen är det som har hållit mig på rätt sida om den godtyckliga gräns som skiljer "de galna" från de så kallade normala...
Och kanske inte bara skrivandet, utan också återkommande "Cat Therapy" - ja, och tillräckligt många tillräckligt goda vänner, väl.

[men hur tusan ska jag hinna få klart veckans program?! hur ska jag hinna till Åbo? hur ska jag få allt gjort före jag än en gång far till Stockholm?! hjälp... Nu måst jag sova!]

Hur många gånger lyckades jag använda ordet "ångest" i den här texten? Och varför svär jag så förbannat?
[Ibland tror jag faktiskt att jag inte är rikgtigt klok - men vad gör nu det?]

En månad kvar tills det börjar bli ljusare

En vecka nu har jag fladdrat omkring ganska maniskt i tillvaron - en "ledig" vecka, eftersom jag inte hade något program som skulle vara klart till söndagen... Men ledig har veckan ju inte varit ändå, för jag har gjort flera intervjuer i Helsingfors, bandat ett program med J. i Åbo, försökt fundera ut hur mycket jag kan och vill arbeta nästa år etc.etc. Och så har jag träffat en massa folk. I helgen var också maken hemma på besök - första gången sen han flyttade i augusti. Katterna och jag var nöjda att ha honom i huset, som omväxling. Men idag for han igen. Och nu känner jag mig borttappad. Visst, jag har folk jag träffar, mänskor som jag tycker om att umgås med, men ändå. Ibland känner jag mig bara så jävla ensam i den här hålan! (Nå, det är knappast stadens fel... Det är den där existentiella ångesten och "mänskans utsatthet i universum" och allt det där andra som jag drabbas av när det är som mörkast... Jag vet jag vet, och jag blir så trött på mig själv för att jag vet och int kan göra nånting åt det. Det hjälper lite att yra omkring lätt hysteriskt, dricka mycket vin, prata mycket skit, se massor av filmer - men i något skede måste man ändå (krasch?)landa... Gjorde väl det idag, nånstans på rixåttan, när det var så jävla mörkt, och jag insåg att jag ändå inte kommer undan)

Idag var det dessutom sista franskalektionen för höstterminen. Det talades om jul... (Om det finns nånting som jag inte orkar engagera mig i så är det snack om julfirandet i olika länder. Det är så infernaliskt tråkigt!) Men visst har jag lärt mig en del franska i höst - inte så mycket tack vare kursen som tack vare G. Vissa dagar klarar jag av att tala franska med honom, men sen är det som disketten sku falla ur, och då kan jag bara formulera meningar på spanska eller engelska. Funderar på att adoptera honom... Jag menar, jag har aldrig varit speciellt intresserad av småbarn, men en vuxen son som tycker om att laga mat, älskar katter, "tvingar" mig att lyssna på fransk musik och som tycker om att se på filmer sent på kvällarna, en sån "son" kunde vara helt kul att ha. [Vårt interna skämt är att jag egentligen är hans biologiska far (som har gjort könsbyte sen han blev till), för jag besökte faktiskt hans hemstad, Rennes, drygt nie månader före han föddes... ]

Nu bara måste jag sova! Jg blir så himla trött av att alltid gå och lägga mig mellan 1 och 4 på nätterna...

Mörkaste november

Klockan är över 1, och jag borde sova, för i morgon halv 10 ska jag ta tåget till Helsingfors. Det har varit en konstig vecka, och jag har sett fler filmer än jag kommer ihåg, den ena mer våldsam eller deprimerande än den andra - men egentligen mår jag helt OK just nu. Katter, trevligt sällskap, bra musik - och filmer - det är sånt som hjälper mig att överleva novembermörkret. Men farsdagslunchen i Purmo var en pärs. Trodde i ett skede att jag skulle flippa och börja skrika och gorma och bete mej osakligt. Men jag bet ihop, tuggade salladsblad, svalde ner med vatten, och försökte att inte tänka på vilken otroligt tragisk händelse det hela egentligen var. Morsan som var alltför uppklädd, ivrig att överhuvudtaget få komma ut bland folk, och livrädd att farsan sku börja spy. Farsan som var ångestfylld, fumlig och gammal, och rädd att inte kunna äta... (Varför i helvete utsätts han för den här sortens förnedringar?) Och jag som med stor möda försökte spela rollen av "den trevliga dottern" som fick vara chaufför och som förväntades njuta av maten, som det säkert inte var något fel på, men som smakade skit i det här sammanhanget...
Om jag sku få önska en enda jävla sak just nu, så sku det vara att få åldras med nån sorts värdighet.
Att se mina föräldrar så gamla, och desperata (var och en på sitt sätt) gjorde att jag fick så himla illa att vara. Jag vet ju att det inte finns nånting att göra åt det - lever man länge blir man gammal. Men ändå...
Vissa dagar klarar jag av att förhålla mig till den här saken, andra dagar (som just idag) står jag bara inte ut.
Men sen blev det bättre, för senare på kvällen träffades den inofficiella "franska klubben" på Pedros Pub, och efter några stop kunde jag till min stora glädje formulera hela meningar på franska - utan att blanda in ett enda ord spanska. Kul.
Nånting måst man ju göra för att inte novembermörkret där utanför ska lyckas få kontakt med det mörka inom en så att man bara inte står ut med varken sig själv eller andra.
Men katterna, de finns ju...
Och det är nog en jävla tur för mig. Jag tror faktiskt på det som jag skrev i min engelskspråkiga blogg igår, att katter på riktigt har en positiv inverkan på mänskors psyke, och att lindrigare depressionstillstånd kan avhjälpas med hjälp av "Cat Therapy"...
[Hur tusan skulle man kunna må riktigt ordentligt skit ifall man blir väckt av att en spinnande katt försiktigt placerar en tass på ens kind för att visa att han finns?]

Det må vara flykt, men det funkar...

Igår kom jag igång först bra mycket efter middagstid - men man får kanske skylla sig själv om man först sitter och kollar på filmer till halv 2, och sen sitter och skriver brev till kl. 3...
Jag kände mig i vilket fall som helst som urvriden disktrasa. Dessutom slutade bilens ena högtalare att fungera nån gång i helgen, och när man sen ringer till olika verkstäder och förklarar att det här sku måsta fixas NU (för jag hatar att köra omkring i en bil där man bara hör halva musiken), så muttrar gubbjävlarna bara nånting om att "Nå, he far noo minst ti nästa viko..."
Nästa vecka?! Helvetes jävla skit!! De fattar liksom inte att jag hatar att måsta röra mig längs de här mörka novembervägarna, och att det enda som gör det hela uthärdligt är musik, högt på, ur båda högtalarna. Men de bryr sig inte. Jag försöker tjata, och säga att det antagligen inte är nånting stort, att det verkar vara nån sorts löskontakt, för ibland kommer ljudet tillbaka. Men man låter mig förstå att jag inte ska påstå nånting alls, för det där kan vara precis vad som helst - vilket indirekt också betyder att det kan bli precis hur dyrt som helst. Fan.
Beställde till sist tid till min lokala Esso-verkstad - på fredag. Nästa vecka.
Sen gav jag efter för all min rastlöshet, och beställde tre resor inom ett par timmar. En till Helsingfors, ett par dagar, nästa vecka. En till Stockholm, 10 dagar, i början av december. Och en till Tenerife/El Hierro de två sista veckorna i januari. Så där! Nu kan jag känna mig lugnare, för jag har nånting att se fram emot. Här har jag gått och tvekat och velat, samt vridit och vänt på alla möjliga planer ( plan-A, plan-B osv ända till plan-Ö...) , och sen plötsligt bara orkar jag inte vela mera utan slår till. Det är naturligtvis ingen höjdare att åka ensam på reportageresa till El Hierro i januari. Men sen när Satu sa att hon kunde begära lediga dagar och hänga med, då började det kännas lite kul! Så jag bor hos henne först några dagar på Tenerife, och sen drar vi vidare. Nu när jag vet att jag är på väg bort i flera repriser så har jag mindre illa att vara. Det är säkert en flykt - men det har jag bestämt mig för att skita i.

Grått, grått, grått

Grått, grått, grått... Vaknade av att det regnade hårt, och av att Otto skrek och absolut ville ut. Hade sovit för lite. Kom hem vid 1-tiden, satt hos grannen och drack vin till 3, efter att ha varit inne i Kristallen, på dansgalan, i ca 7 minuter... Nu vet jag hur jävla hemskt det där är!! Hade föreställt mig att det skulle vara megastort, och fruktansvärt hemskt, men det var faktiskt värre... Men dit ska de, alla jävlar! Har länge funderat på att göra nån sorts juttu om det här fenomenten, men just nu vill jag inte ens ta i det med tång.
Och så kan jag inte låta bli att fråga mig: vad fan är det för fel på mig som inte kan tycka att det är säsongens höjdpunkt att trängas med tusentals andra typer, i alla åldrar, och i olika grader av berusning, i en jävla ishall?! Och nu har jag inte ännu sagt nånting om musiken... [Det måste väl vara mig det är fel på, right?]

Läser bara deckare just nu. En efter en, av samma författare. Och jag skulle aldrig ha kommit på tanken att läsa nånting av Denise Mina om inte Snobben hade lämnat kvar den bok hon läste här i somras. Nu kan jag inte sluta. Jag har aldrig förr haft något som helst intresse av att åka till Skottland - men nu känner jag en underlig lust att besöka Glasgow... Verkar vara lagom jävligt ställe för att passa ihop med min novembersinnesstämning. Nu har jag bara en bok kvar att läsa. Borde jag spara den så jag har nånting att se fram emot? Eller ska jag kasta mig rakt in i den? Det är lite så att jag just nu inte överlever utan en någorlunda spännande bok i fickan... [Skulle egentligen helst fly in i en riktigt osannolik flygplansdeckare, men John Nances senaste bok tycktes handla om plan som släcker skogsbränder - hur jäkla upphetsande är det?! jag vill ha invecklade intriger på passagerarflygplan, tonåringar som lyckas landa 747:or för att de har lekt med flygsimultor på datorn hemma, flygvärdinnor som lyckas ta livet av "the bad guys" fast de är 12 och hon är ensam - det är sånt jag skulle behöva just nu...]

Tror jag kör in till Jstad och går på bio. Nånting måst man göra för att "skryyp opp se"... Satt här tidigare och surfade tvångsmässigt på alla ställen där jag kunde ha beställt biljetter bort härifrån. Blue1, t.ex hade några jävligt billiga avfärder till Stockholm - men jag kunde avhålla mig. Jag har för tusan inte råd att hela tiden yra omkring! Nåste ju jobba också...
Vet egentligen inte om det som driver mig är att jag faktiskt vill bort, eller om det är så att jag inte står ut med att vara här... Kanske jag borde försöka hållas på plats lite längre, försöka stå ut med rastlösheten - försöka känna efter vad det riktigt är fråga om... Och samtidigt försöka hinna få nån ordning på min fysiska tillvaro. Högarna växer i alla hörn, och ibland, när jag ser på mitt hem med en främlings ögon, så märker jag att det än en gång har börjat se ut som en jäkla ungkarlslya. [Varför har jag så lite anlag för att göra "flicksaker"? Alltså såna "flicksaker" som har att göra med att pynta, inreda och göra mysigt...? ]

Yrkesval och andra val

Satt alltför länge och jobbade igår - och det var ännu en gång strul med portarna... Nu hade man plötsligt ändrat alla koder, och naturligvis utan att säga ett ord till mig. Hatar att måsta sätta ner så mycket mental energi på att fundera över om jag alls kommer in på arbetsplatsen - för att int veta ifall jag sen kommer ut igen... Blev trots många timmar på jobbet inte klar med "Rapakunkku" igår, alltså måste jag in och jobba idag. Å andra sidan är det kanske bra att jag kommer mig ut ur huset, för jag har jävligt svårt att hålla ångesten borta just nu - förbannade helvetes november!I mitt liv är det helt enkelt bara alltför mycket hemskt som har råkat hända i november, ren på 60-talet, och sen också på 70-talet osv osv, så jag väntar mig liksom att det ska vara hemskt. Och är stillsamt nöjd ifall det bara blir halvjävligt... [nu skulle jag vara jävligt frestad att gå tillbaka till "skrifterna" och kolla upp exakt vilka obehagliga saker jag har varit med om i november, göra en lång lista för mig själv, och försöka fatta - and get over it! - men jag hinner inte just nu - måste redigera "Rapakunkku"... ]

Jag försöker desperat vara lite "positiv", för att orka...
- Det ljusnar lite, som bäst - dagen kommer alltså inte att bli så kompakt grå som gårdagen
- Svartis sår ser bättre ut, och han verkar piggare
- Jag har mindre av de fysiska besvär som har bekymrat mig de senaste veckorna/månaderna
- CD-spelaren på övre våningen fungerar igen, så nu kan jag både somna och vakna till musik. Nåja, vakna... Jag måste orka trycka på fjärrkontrollen, men sen kan jag fortsätta vakna. [Leonard Cohen fick mig upp ur sängen i morse - det är musik som passar utmärkt till min sinnesstämning, speciellt den allra första skivan, den som jag köpte som vinyl i Frankrike, på något ställe där vi sov en natt eller två - men vilket ställe var det (Oyonnax? Avignon? Varför har jag inte gjort som brorsan och skrivit datum på alla skivor jag har köpt? Lite sent att börja nu...) under min andra interrailresa, våren 1977 (?). Envist släpade jag flera vinylskivor med mig hem i ryggsäcken, trots att mitt ressällskap tyckte att jag var en idiot. Jag har alltid släpat med mig mer än vag andra tycker att jag borde... ]
- Jag vet ju att det här går över; den här novembersvackan blir inte bestående (ok, det här tror jag ju inte riktigt på, men många år av fältstudier har visat att det brukar gå över... så det är inte en trosfråga, utan ett påstående grundat på empiri)
- Jag har en massa olästa böcker, och en hel hop med otittade DVD-filmer

Men, nu hjälper går det inte att skjuta upp det oundvikliga längre - jag måste iväg och jobba. Och nej, det är inte synd om mig som jobbar fast det är helgdag - jag hatar helger. Och man har e söis som an stälder e för se... Jag har själv valt att ha det så här.
Sen kan det ju hända att man efteråt inser att man har gjort korkade val. Många korkade val. Men det orkar jag inte fundera på nu.
[men vad fan ska jag bli när jag blir stor?]

Oj, Satu fyller förresten år idag. Måst komma ihåg att ringa henne. Och Nef fyllde tidigare i veckan. Är det månne så att Satu nu också blir 40? Alla de där unga mänskorna hinner liksom ifatt mig, känns det som.
Jag blev så förvånad när jag fick höra att Nef hade slutat jobba i baren, för på något sätt är det ju det man trodde att han alltid skulle göra. När jag ringde för att gratulera honom på 40-årsdagen var han på Tenerife och gick på nån sorts kurs för att kunna börja jobba som "fumigador" - dvs kackerlacksdödare, ungefär. Varför är jag så förvånad? Kanske det är ett helt naturligt career choice om man har jobbat över 20 år bakom bardisken. Vad vet jag. Det kan väl vara riktigt kul att ta livet av ohyra.
[nånting för mig?]

Mörkret lägger sig

Idag är det så mörkt att den automatiska gårdsbelysningen slår på varje gång en frass springer förbi - till och med mitt på dagen... Jag skulle helst ha stannat kvar i sängen, under täcket, med en deckare och med en eller ett par katter runt mig. Men jag steg upp, kokade min gröt, gav mat åt mina katter, tvättade håret, och intalade mig att nog ska det gå att få nånting vettigt gjort den här dagen också, att int är allting helt åt helvete - det bara känns så, att nog blir det bra bara jag får kaffe i mej, bara jag vaknar ordentligt, bara jag slutar älta, och bara jag slutar se allt det negativa i tillvaron. Mitt ynkliga försök att tillämpa lite "positive thinking", typ.

I början av veckan var jag med Svarti till veterinären - jag stod inte ut med att se hur det rann blod och var ur hans böld på sidan... Nu ska jag tvätta det öppna såret med desinfektionsmedel en gång om dagen, och sen ska jag tvinga i honom antibiotika morgon och kväll. Det är vid såna märkliga tillfällen som jag svär mest över att bo ensam - jag skulle verligen behöva ett par händer till för att hålla fast katten och samtidigt få i honom medicinen. Men visst finns det många andra tillfällen när jag önskar att jag inte bodde ensam just nu... Klart, det finns telefoner, och jag ringer ofta... Ibland bara för att prata, andra gånger av helt praktiska orsaker:
- Hördu, vet du var kattburen är, den som din mor skicka upp?
- Den borde vara i uthuset, där nära cyklarna...
- Ok. jag ska titta. Har lite bråttom, ska iväg med Svarti nu...
----
- Den där lyktan utanför ytterdörren, hur tusan byter man glödlampa i den?
- Jå, vänta, det finns visst ett par skruvar där högst opp, man ser int dem först - hittar du dem? Ok... Skruva lös dem, och försök att int tappa själva glasdelen...
Osv.
Jag har på senare tid mera allvarligt funderat på att börja vistas mera i Stockholm, och jag har aktivt börjat söka praktiska lösningar. De finns inte ännu - men kanske de dyker upp.
Samtidigt försöker jag också göra tillvaron drägligare för mig själv i småstaden - fantiserar om "Spanska kvällar" på Pedros Pub - eller varför inte också "Franska temakvällar" på samma ställe... Nu när vi inte längre har någon "Kulturstuga" att samlas i så får man väl hitta på alternativa lösningar.
Men varför funderar jag på sånt här om jag egentligen är på väg bort? Jag kan tydligen inte låta bli att bolla med både Plan-A, Plan-B och andra eventuella planer - samtidigt, för att jag säkert ska bli ambivalent och förvirrad... Det ligger tydligen i min splittrde natur. Igår fick jag dessutom plötsligt för mig att jag absolut måste iväg till Tenerife/La Palma/El Hierro - och inte i februari eller mars, som ja hade tänkt, utan NU!! Kanske redan före jul...
Vamos a ver...