Söndag

Tiden har vridits en timme, och hela dagen har varit sällsynt grå och seg... Katterna har vant sig att gå ut tidigt medan morsan har skött om dem, så i morse väckte de mig alldeles för tidigt. Jag frassade ut hela gänget vid 8-tiden, somnade om, och vaknade på nytt kl. 11.47 - som visserligen var 10.47, insåg jag sen, men trött tycks jag ha varit. Och det är jag fortfarande. Håller tydligen på att bli förkyld. (Sku int orka!)

Gick till föräldrarna på lunch - det förväntas liksom av mig... Eftersom morsan har skött min kattfarm så ska jag visa min tacksamhet genom att låta henne bjuda mig på mat. Lite bakvänt kanske, men det är ingen vits att släpa dem hit, på mat, för farsgubben mår någorlunda bra bara om allt är precis som vanligt. Tungt att se hur passiv han har blivit. Och tungt att se hur jävla elak han ändå orkar vara. Jag sku ha haft lust att gå och se Härös film, och de visade den i Jstad vid 2-tiden, så jag sku ha hunnit bra efter maten, och jag tänkte att morsan kanske ville se den också, för hon minns ju den tiden då ungar skickades som krigsbarn till Sverige. Men se hon fick ingen permission! Gubben tyranniserar sin omgivning med sin ynklighet. "Nee, int ska ho naastans!" - jag fick lust att fråga på vilket sätt han riktigt hade tänkt hindra henne, om hon mot förmodan sku bestämma sig för att inte lyda honom - för eftersom han har svårt att röra sig så kanske han int borde vara så stor i käften. Det är ju ett faktum att om int morsan sku sköta om honom så sku han hamna på nåt vårdhem, så han kunde ju vara lite generös och låta henne få "frigång" nån timme då och då... Men det fick hon alltså inte. Och jag orkade sen int åka in till Jstad ensam.

Sen sitter farsgubben där och tronar i soffhörnet med radiogudstjänsten på, otroligt högt, och jag bara hatar det där ljudet!! Det finns faktiskt få ljudmattor som ger mej så mycket obehag som radiogudstjänster. Det har varit så sen jag var liten, och det har int blivit bättre. Snarare tvärtom. Det har nånting att göra med söndagar i allmänhet, minnet av otäcka söndagseftermiddagar som jag förknippar med långtråkighet, tristess, angst...
Så jag smet så fort jag kunde. Orkade inte vara hygglig dotter idag, lät dem sitta där och gå varandra på nerverna utan mej. Gick istället till M & M och satt där och diskuterade finlandssvenskhet, "rashygien" och vad vi ska göra med kulturfondens pengar. Vi borde ju ordna nånting, men vad?

Gick sen hemåt i det grådaskiga duggregnet, över bron, och tänkte sticka mig in till butiken - och plötsligt, när jag gick förbi den vanligtvis mycket sjaskiga puben, så märkte jag att den hade bytt skepnad - och namn - och att det nu var "Pedros Pub". Yes! Tänkte jag, det här måste firas. Så jag hämtade grannfrun och textade åt lilla fransmannen och så satt vi där några timmar. Kanske det här kan bli ett nytt stamställe? Ingen Kyrktupp, men ändå nånting.
En sån här pissigt grå söndag får man ta vara på de små glädjeämnena.

Ett av mina glädejämnen just nu är Martha Wainwright.
I snart en vecka har jag nu lyssnat på henne. Om och om igen. Det var inte alls den skivan jag hade tänkt köpa när jag gick in i den lilla skivbutiken nära St. Eriksplan, men eftersom den spelades i butiken, och jag genast föll för första låten, och sen följande och följande - så var jag helt enkelt tvungen att köpa den. Försökte lyssna på Eva Dahlgren igår i bilen. Det lät helt OK. Men så fort jag kom hem så var det ändå Martha som gällde. Borde akta mig så jag int spelar skivan så mycket att jag blir trött på den. Men jag kan int låta bli.
[Den här veckan har jag knappt skrivit ett ord om det som fick mig allra mest ur balans - inte i nån blogg, inte i nåt häfte, ingenstans! Varför? Vet inte. Och jag tänker inte skriva ett enda jäkla ord om det nu heller]

Jag finns inte

Än en gång blev jag påmind om att jag inte finns. Och ändå är det tammefan 8 jävla år sen jag började jobba på det där stället - 8 (åtta)! Mer, faktiskt, men så där regelbundet sen hösten 1997. Man tycker ju att man sku ha hunnit pissa in ett litet revir åt sig på den tiden, och att de andra skulle ha vant sig, liksom. Men näää! Och nu när vi har nya utrymmen så är allt superkontrollerat - det ska vara passerkort, och larm som ska riggas och riggas av, och tydligen också en jävla nyckel för att komma ut genom en fucking gallergrind...
När jag for till Sthlm för 10-12 dagar sen så fanns det inget larm, och gallergrinden hade inget lås... Sen kom det en massa mejl om larmet - men ingen satan kom ihåg att jag också skulle ha behövt en nyckel till grinden!! Så där stod jag då, fem före nie på kvällen, inlåst! Och frös som en jävla hund, och skadade den mycket låsta gallergrinden... Fan ta dem alla!! (hann jag tänka...)
Ok, jag fick per telefon tag på E som kunde ringa K som skulle kunna "befria" mig. Det tog bara en kvart. Och jag hann inte frysa så mycket. Bara så att fingrarna inte löd och tårna inte kändes av. Visst kunde jag ha gått in igen, och fumlat med det jävla larmet etc etc, men jag var ju för helvete på väg hem!! Och till butiken hade jag tänkt mig före det, hade ingenting hemma - och det har jag inte nu heller...
Men det värsta är att det är så jävla helvetes typiskt!! Det finns inte så många år i ett mänskoliv att de där killarna skulle hinna börja fatta att jag finns - och att hur illa de än tycker om mig så kommer jag att vara där på samma arbetsplats så länge jag vill... Kanske på pin kiv.
Men faktum är att jag just nu mycket väl skulle kunna tänka mig att sticka vart fan som helst - och det har inte bara att göra med att mina så kallade arbetskamrater än en gång med all önskvärd tydlighet har visat att jag är ovälkommen, det är mycket mera komplicerat än så.
Jag står helt enkelt int ut med mig själv, ensam i den här förbannade hålan. Visst, det finns en och annan trevlig färghandlare man kan tala med, det finns en och annan granne man kan försöka umgås med, det finns till och med en liten fransman som kan laga mat - men det är bara så att sen Café Kyrktuppen stängde så har jag insett vilken jävla dynghåla det här egentligen är. Och det blev int direkt bättre av att maken drog till Stockholm - "för att arrbeit me media"...
Jag trodde ju för helvete att jag sku klara av att bo ensam här, att det till och med sku kunna vara riktigt skönt att få ha huset för mig själv som omväxling - men jag hade fel! Och jag hatar att ha fel - men ännu mera hatar jag att ha rätt sådana gånger när jag anar att nånting hemskt är på gång. Och sådana gånger har jag tyvärr nästan alltid rätt.

[Helvete, jag har på senaste tiden haft värre moodswings än vissa andra vars bloggar jag läser...]
Jag vill int erkänna för mig själv hur jävla labil jag är - men när jag hinner fantisera om att flytta till Stockholm/Madrid/Tenerife/La Palma/Las Palmas/nånstans-i-sydamerika-där-ingen-känner-mig ... på en och samma dag, då får jag väl inse att jag är en lite gnutta ur balans, typ. Men vart fan sku jag kunna fara? Jag har ju mina katter...

"Litet gult hus i småstad, med 4 katter, trädgård, vedspis och kakelugn samt tillgång till internet, uthyres till kattälskare för 3 år"

Så nu har alltså höstdeppigheten slagit klorna i mig. För att int tala om min alltid närvarande hypokondri... Jag är just nu helt övertygad om att jag har ungefär ett halvt dussin dödliga, eller åtminstone svårt invalidiserande, sjukdomar - samtidigt. Och jag hatar mig själv för att jag hela tiden tror att jag är sjuk - men samtidigt är mitt självhat ingen garanti för att jag inte skulle ha nån dödlig sjukdom... ;-/
På något sätt så finns jag inte. Inte just idag.

Språkgnäll och dödshjälp

Det är aningen svårt att förhålla sig till Sverige, och sverigesvenskarna språk... Och det är inte riskfritt att vistas här - inte alls! Jag skäms nästan att medge det här, men här om dagen kom jag på mig själv med att lämna bort "att" i en mening när jag förklarade att jag "kommer (att )göra..." vad-det-nu-var. Perkele. Visst korrigerade jag mig själv omedebart, men ändå... Jag vill ju inte börja prata som de pratar här! Snart bor jag väl "själv" också, och gnäller på "chääääfen" eller reta upp mig på alla mänskors skrikande "bääääbisar"... Och är det nån som kan förklara för mig exakt när det det har blivit så att det på "husten" är "murkt" ända tills "snun" kommer? [Visst, jag vet att jag låter som en gammal gnällkärring - men har jag nånsin påstått att jag inte skulle vara det då?]

I morse vaknade jag till P1, och ett inslag om dödshjälp - eller var det kanske assisterade självmord? Skit samma. Vad mer behöver man för att få en bra början på dagen? Om man dessutom råkar komma ihåg att det förra veckan i Finland var snack om att sjuka inte borde få kosta hur mycket som helst, så är risken stor att drömmer mardrömmar om en inte alltför avlägsen framtid där uppsökande eutanasipatruller besöker dyra sjuklingar och gamlingar om nätterna...
Jag var förr (alltså, ännu för 5-10 år sen) helt klart för dödshjälp. Jag tyckte det borde vara en mänsklig rättighet att få välja att sluta leva när det inte längre är möjligt att leva ett någorlunda värdigt liv, och att man borde få sakkuning hjälp så att man skulle kunna förkorta pinan på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Men jag vågar inte tycka det längre...

Min dyraste perversion

Än en gång är jag i Stockholm, och nu har jag äntligen hittat ett ställe där man int blir sjuk i huvu av att sitta och blogga - Kulturhusets internetcafé! Här är lugnt och tyst - ingen jävla kommersiell radiostation på högsta volym... Har suttit här och läst och skrivit och slösurfat en längre tid, och plötsligt är klockan halv 3!? När blev den det? Har lovat mig själv att jag den här gången absolut inte ska köpa fler böcker - tror jag köpte 16 sist jag var här (på Akademibokhandeln har de en deal när det gäller paperbacks: köp 4, betala för 3...). Har läst två av dem. Nu får jag verkligen försöka berhärska mig! (men gissa hur svårt det är? En snabb titt på mitt bankkonto övertygar mig ändå om att jag bara inte kan fortsätta som förra gången...)
Nu ska jag iväg härifrån, har träff med Lena J. utanför "Vattumannen" ganska långt uppe på Drottningatan... Vattumannen? Var det inte där jag handlade en massa böcker 1980? Kan den lilla flummiga bokhandlen faktiskt finnas kvar?! men jag tänker inte gå in. Dessutom tror jag att jag ännu inte har läst alla de böcker som jag köpte därifrån för 25 år sen... Det var ett par böcker om Zen, och nån som jag tror hette "The Aquarian Conspiracy" (eller kanske det inte var Conspiracy, men nånting ditåt...), och sen tror jag att det var där jag hittade en bok av Alan Watts, som jag sen faktiskt läste... Jag tror att min största "perversion" genom åren inte har varit nånting av det som man kanske skulle kunna tro om hör hur jag breder på när det gäller vissa saker, utan uttryckligen bokköpande... Och bokköpande utan tanke på om jag nånsin ens kommer att ha tid eller lust att läsa det jag inhandlar... Men jag får nåt sorts skov, och bara måste få köpa en ny bok, eller flera...
Mitt mål är alltså att under denna vistelse inte köpa en enda bok. Få se hur länge jag klarar av att hålla det. Jag ska ordna vadslagning bland mina kompisar.
men alla vet ju att ett av mina viktigare motton är "roko kar som int kan änder se...", så...
Vi får väl se.
Skivor ska jag inte heller köpa. Jag ska faktiskt försöka hålla hårt i plånboken - vet inte ännu heller hur mycket restskatt det blir i år. Jag befarar det värsta.

Dålig början

Det är ingen vidare bra början på dagen när man vaknar med en jävla huvudvärk klockan halv 5 på morgonen... Och det tycks inte spela nån roll hur många värktabletter jag skyfflar in - det blir inte bättre! Har retat upp mig på min svenska mobiltelefon med kontantkort - har en känsla av att ha blivit lurad. Hur kan det gå nästan 200 kr på tre dagar?! Jag har ju ringt bara ca 12 samtal, och bara 3 var till Finland, och de var dessutom korta... Tar de 30 kr i minuten för ett samtal till Finland i det här jävla landet, eller vad fan?!
Ska träffa Niki ikväll. Pia jobbar ihjäl sig, som vanligt, så vi fick skippa dagens lunch.
Nästa gång jag kommer till Stockholm ska jag nog ordna så jag har nån intervju att göra, för trots att det är kul att driva omkring och "vara ledig" i Stockholm, så börjar det smaka lite trä efter några dagar... Speciellt om man har en bultande huvudvärk som bara inte vill ge med sig.

I morse kunde jag höra i P1 vad det var jag missade igår: en toppenkväll för nostalgiker på Mondo där man firade tidningen Schlagers 25-årsdag... Varför var jag inte där? [Därför att jag den här gången har kommit till Stockholm för att inte göra saker- that´s why!!]

Rätt bäring

Solen fortsätter att skina, och ett par duvor parar sig frenetiskt på gatan utanför... Folk får liksom gå runt deras flaxande kärleksbestyr. Jag åt lunch med ett par korrespondenter på en Thai-restaurang vid Karlaplan, och sen trodde jag att jag skulle gå till Akademibokhandeln, den allra största, den som finns nånstans där i centrum (eller "sittti" som vatusvenskarna envisas med att säga -- kan nån berätta för mig exakt var i ordet "city" man kan hitta alla de där jävla konsonanterna?!). Jag har ju ruinerat mig på det där stället hur många gånger som helst, men jag lyckas aldrig hitta det utan att irra runt några kvarter först. Den här gången skrämde jag en äldre östermalmsdam, för hon trodde säkert att jag talade ett främmande språk och var ute efter att ta hennes juveler och kontokort - men när hon hörde "Akademibokhandeln" så hejdade hon sig i alla fall, och pekade me hela armen...
"Det där borde vara rätt bäring..." sa tanten.
Just. Jag såg ju vartåt hon pekade, och fortsatte ditåt - men "bäring"....?! Det måst vara nån term som används i segelsammanhang, eftersom jag inte har hört den...]
Jag gick vidare och hamnade så småningom på Malmskillnadsgatan.... Ville tanten jävlas? Såg jag så fattig ut? Fast det är ju ganska länge sen gatuprostitutionen försvann därifrån...
Nå, om hörnet från M-gatan hittade jag faktiskt Akademibokhandeln, och lyckades på relativt kort tid göra av med alldeles för mycket pengar... Typiskt!
Nej, nu fan får jag nog gå... en typ satte sig bredvid mig, och han luktar tammefan fisk! Fiskbutik...

City Office

Alltså, nu perkele är jag verkligen förbannad! Här hade jag skrivt en lång jävla text om hur förbannat mycket jag hatar den odrägliga musik de spelar på alldeles för hög volym i det Seven-Eleven där jag håller till när jag vill ge utlopp för mitt internetberoende, utan att behöva besöka makens arbetsplats, som är snäppet värre än motsvarande ställe i Böle i Hfors. Nej, flera snäpp värre - om man tänker på längden av de angstsframkallande korridorerna och den annars också lätt DDR-inspirerade arkitekturen...
Men se, när jag skulle "publish" så försvann hela skiten - vilket retar mig mer så där i princip än för att där nu sku ha stått nånting av bestående värde...

Men hur faaaan kan det finnas radiokanaler med så här jävla skit musik, hela tiden?! Jag börjar inse att jag hatar rap ännu mer än jag hatar (kristen)dansbandsmusik... [Nå, vad säger det om mitt undermedvetna?! Att jag är smygrasist eller nåt! Ok då - men jag hatar den här jävla musiken lika förbannat...]

Allt jag inte gör i Stockholm

Ok, min vistelse i Stockholm kan den här gången bäst beskrivas med en lista över saker jag inte har gjort... För inte nog med att vi lät bli att gå och lyssna på Hacienda Brothers, vi struntade också i Damien Jurado - och igår var det då Motörhead som vi inte gick på... Däremot hamnade jag till IKEA vid Kungens kurva... (och hur gick det till?? Tja, det funderade jag själv över medan jag trängdes med hundratusenmiljoner svenskar som antagligen tyckte det var veckans höjdpunkt att få besöka IKEA...) och jag kan lugnt säga att ifall Motörhead och IKEA skulle ha varit ömsesidigt uteslutande företeelser så tror jag nästan att jag igår skulle ha valt Motörhead, trots att jag ren våren 1984 lät bli att gå på deras konsert i Helsingfors... (men det är kanske aldrig för sent att rätta till misstag man inte gjorde i ungdomen...?). I stället för att gå ut på bio eller krog eller café satt jag på kvällen hemma i Ollonskogen, där jag inte såg på fotboll - dels för att jag helt enkelt inte hölls vaken, och dels för att jag hellre läste en bok - men den läste jag inte heller, eftersom jag sov. IKEA kan ta musten ur vem som helst.

Vad annat ska jag försöka hinna med att inte göra Stockoholm?
Tja, ikväll ser det ut som om vi inte skulle gå på bio, och i morgon kommer jag antagligen inte att gå på lunch med nån väninna... Sen kanska jag inte ens går till bokhandeln, och sen, i värsta fall, flyger jag inte ens hem på onsdag...
[Nåja, det där sista lär jag nog ska göra]

Fladdrande vingar i Ollonskogen

Här lämnar man sin blogg obevakad någr dygn, och vips har den förvandlats till ett diskussionsforum där man får ventilera alla möjliga och omöjliga åsikter om kristen hårdrock, dansbandsmusik och mina förtränga drifter... Hur gick det här till? ;-)
Men fortsätt bara, jag ska int störa.

Jag kan ju bara snabbt meddela att jag missade Hacienda Brothers igår här i Stockholm eftersom herrn i huset var alldeles för trött för att låta sig släpas ut - och mina väninnor går hellre på Dramaten och lyssnar på Piaf-sånger, så jag iddes inte ens föreslå ett besök på Nalen.
Ikväll finns det dock en liten chans att jag hamnar på konsert - nån typ som heter Damien Jurado och som K. har många låtar av i sin iPod uppträder här nånstans... Vi får väl se. Men det är ändå på något sätt kul att veta att man skulle kunna gå på intressanta filmer, konserter eller fast Piaf-aftnar, även om man sen till slut bara sitter och dricker taxfree öl i Ollonskogen och ser fladdermusarna (-mössen?) vimsa runt i höstkvällen...

Överlevde Melodirazzians semifinal

Här trodde jag att jag äntligen sku ha en chans att sova hur länge som helst, efter en utmattande helg, och så väcks jag lika förbannat lite före 8. Brutalt! Och mitt i en virrig dröm om att jag letade efter mina vinterstövlar, för det hade snöat alldeles otroligt mycket - och samtidigt som jag absolut inte kunde hitta mina stövlar, eller några vinterskor över huvudataget, så stod ett par icke alltför framgångsrika dansbandslåtskrivare och bankade allt mer argsint på dörren, för vi var försenade till semifinalen... Uh! vilken mardröm. Jag var tvungen att vakna.
Sen insåg jag att bankande fortsatte, så i totalförvirrat tillsånd stapplade jag nerför trappan, och hade sinnesnärvaro nog att vända om och hänga en badrock på mig, för troligtvis var det ingen jag kände - alla jag känner vet var jag har extranyckeln, och morsan brukar smyga in utan att ens väcka mig... En arbetsklädd karl ser lite generad ut när han möts av mitt sömnsvullna grisansikte.
"Vi ska gräva på gato, å undrar vems bil hidee e..."
"Min"
"Ha sku måst flyttas..."
"Ta nyckla, ja kan int flytt na bil nu, ja ha int vakna än..."
Och det kunde ha varit det sista jag såg av Linea Luna - men killen kom snart tillbaka med nycklarna. [Nåja, det kan ju fortfarande hända att jag aldrig mer ser bilen... men nycklarna har jag!]
Men jag borde ju ha fattat att man helt enkelt int kan sova vidare med en grävmaskin in action ca 1 meter från husknuten - så det vara bara att stiga upp och börja vakna...

Förra veckan var aningen too much. ["Intensiv" är kanske ordet jag söker?]
Det inte helt oväntade nederlaget i Melodirazzians semifinal berörde förstås inte mig personligen, eftersom jag aldrig i mitt liv har skrivit en låt, och om jag mot förmodan hade gjort det, så skulle det absolut inte ha varit en dansbandslåt - men, vad kan jag säga? Var å ein me sett... Tillställningen var faktiskt så pass absurd att den var lite rolig - fast det måste jag bara säga, det finns ingenting som kan få mig att tycka om sån där musik... Och det jävliga är att vissa låtar är fruktansvärt "klibbiga" - de fastnar i skallen fast man int kan tåla dem - som t.ex den där låten "De e dans" som inte gick vidare (fast jag ärligt talat inte tyckte att den på något sätt var sämre än de tre låtar som faktiskt gick vidare... det var jämndåligt alltihopa, förutom låt nr 6, som jag faktiskt inte hade så värst mycket emot).

Festen hos Djupsjöbackas på lördag var däremot riktigt kul - blandat gäng i olika åldrar, från 21 till 55+, samt god mat, och goda drycker... Inte så konstigt att festen pågick längre än en normal arbetsdag...

CD-spelaren på övre våningen behagade sluta fungera för en vecka sen, så jag är hänvisad till radion, och den har blivit på efter nyheterna - men nu perkele kom det Christer Sjögren som sjunger om Jesus [- fy faaaaaaaan!!!! måst hitta fjärrkontrollen NU!!! DET HÄR!!! Det här är faktiskt värre än dansband - jag spyyyyyyyr!]
Huh. Nu hörs bara grävmaskinshelvetet här utanför.
OK, så lovsångsversionen av "De e dans" kan bara inte bli sämre än sånt där skit som Christer Sjögren sjunger.
Alltså, jag måst bara få säga att de mest motbjudande av alla motbjudande dansbandssnubbar är dom som plötsligt i sin stora penningkåthet börjar spela in hyckelreligiös musik - och det tycks ske ungefär i det skedet av karriären när de börjar se alltför tilltufsade ut för att kunna turnera i dansbandssvängen...

Nu måst jag försöka hitta min bil så jag kan köra iväg och samtidigt spola öronen med nån ordentlig rockblandning. Fan att cd:n här uppe ska vara trasig! vem sku orka höra på radio hela tiden - eller pracka med vinyler...