Kort uppdatering

Sommarvärmen fortsätter.
Filmen "Crash" var jävligt bra.
Nån jävel har stulit Nissan Pissan i Jakobstad, bara en vecka efter att den bytte ägare. Man undrar bara vad det är för jäkla loser till biltjuv som far iväg med en Nissan Sunny årsmodell 1986.
Och vi som just hade suttit och förklarat för vår nya franska vän hur tryggt - och tråkigt - det är här i trakten.
[Kanske tjuvarna egentligen inte var ute efter bilen, utan de bara måste få den nyinköpta Wunderbaumen som hade införskaffats för att dölja den svaga, men dock märkbara, kattpisslukten...]

Formel 1

När jag började få huvudvärk på grund av koffeinbrist gick jag i min desperation till Esso, för det är enda stället där man kan få kaffe i den här hålan en söndag. Lyckades gå på vinst när jag matade in att par slantar i spelautomaten. [+6€]
En av stadens alla original, en som väl på politiskt korrekt språk skulle kallas nånting i stil med "intellektuellt underbegåvad", dvs det som när jag var ung hette "lätt utvecklingsstörd", dök upp, och eftersom jag var den enda kunden på hela gubbdagiset så slog han sig ner och försökte diskutera formel 1. Tydligen nånting på gång. Nickade bara förstrött medan jag skickade iväg nödmeddelanden per sms där innebörden var ungefär "Jag står inte ut i den här hålan!" Hade för en gångs skull gått hemifrån utan bok. Förstås, just när jag sku ha behövt en. Drack två koppar kaffe, när jag nu en gång kommit dit. Huvudvärken började släppa. Slöbläddrade i Jt. Fick ett längre textmeddelande av Mercedes, där hon berättade och familjen var på söndagsutflykt till södra Gran Canaria, och så undrade hon om jag ren börjat ladda upp inför formel 1 (svar: NEJ!), och konstaterade att visst är väl kimi bra, men alonso bättre. (VEM?)
Vad i helvete är det för fel på mänskligheten? Formel 1...
Nej fy fan.
Den här dagen blir tydligen inte bättre.

Morgonfrustration

När man ren från början är halvsur och grinig - för att man har sovit för lite och för dåligt - så just en sån morgon är förstås också mjölken sur!! Förbannelse vad jag hatar sånt.
Och om jag bara hade förstått att sticka näsan i mjölkpaketshelvetet så hade jag förstås märkt att det bara fanns en otäck klump på botten, men jag fungerade på autopilot - och fick hela äcklet i kaffekoppen... Plonk! Det skar sig direkt. Nu kunde jag int ens dricka kaffet svart. Helveteshelveteshelvete!
Sen tänkte jag "skryyp opp me" med nån lagom aggressiv musik i väntan på att min morgonfrustration skulle gå över - men se då hade CD-spelarjävlen också bestämt sig för att motarbeta mig - för hur mycket jag än trycker på "open"-knappen, så blinkar det bara i "OPENING, OPENING, OPENING" i ruthelvetet framme på apparaten, men öppnar sig gör den inte!! Visst, man kan ju lyssna på radio - men till och med P2:s "Klingan" går mig på nerverna just nu... (vad tusan är det här för plinkande?! Måst man spela all etnomusik bara för att det är etno...?)

[Och sen när man beklagar sig får man rådet "Gå ut och stavgå!"
Gissa två gånger - gör det mig mer eller mindre frustrerad...?
Just det. Man får lust att göra nånting helt annat med stavarna...]

Rutiner, katter och onda mänskor

Jag börjar få lite ordning på tillvaron - samt en del nya, ensamma, rutiner. Jag har t.ex äntligen lärt mig hur jag ska lyckas koka 1 portion gröt utan att det blir en enda hård klump i botten på kastrullen (- för att jag har glömt att röra om, och för att jag har glömt kastrullen på plattan för länge... ). Har också slutat köpa färskt bröd - jag får ju ändå bara kasta bort mer än hälften. Knäckebröd duger bra, och på kvällarna ränner jag i vilket fall som helst nere hos grannfrun och äter hennes bröd, som inte har nån chans att bli gammalt, så mycket folk som där bor (jag ska köpa ett bröd och föra ner till henne så jag inte börjar känna mig skyldig för att jag äter dem ur huset...). Jag borde också börja köpa mindre mjölkförpackningar, eftersom sista skvätten hinner bli sur när jag bara använder mjölk till morgonkaffet. Kattmatsburkarna går däremot åt i en skrämmande takt. Otto håller på att bli smällfet - han äter som om han trodde att varje måltid skulle vara hans sista. Och inte nog med det, på kvällarna följer han med mig på en liten promenad ner till grannfrun (dit är det exakt 273 m - mätte i somras med cykel), där han sen sätter sig vid kylskåpet och tigger mat, och så äter han sen upp allt som råkar bjudas. Igår slank det ner ett halvt paket lördagskorv... Otto skulle helt klart vilja flytta till grannen helt och hållet - och jag kunde till och med tänka mig att adoptera bort honom, eftersom Liffi klår opp honom så fort han får en chans [- fattar inte de där, de är ju faktiskt kastrerade allihopa! ]. Men det går inte att låta honom flytta dit, eftersom vissa i huset är allergiska. Synd. Mest synd om Otto kanske. Fattar inte varför han inte försvarar sig bättre, stor och kraftig som han är... Men det är såna där obegripliga kattsaker som man som mänska bara inte kan förstå.

I morse när jag fortsatte utrensningen av gamla tidningar hoppade Liffi helt oväntat upp på min axel och lyckades nästa skrämma livet ur mig - han brukar aldrig annars göra så. Inte åt mig. Däremot har han alltid, sen liten, suttit på Kjells axel och trycker hela kroppen mot hans huvud, samtidigt som han ivrigt har "märkt ut" Kjell som sin kompis genom att gnida mungiporna mot hans ansikte. Men så har alltså aldrig tidigare aldrig gjort med mej - men nu börjar han tydligen ge upp hoppet om att hans favoritmänska ska komma tillbaka... Undrar om Liffi i sin lilla kattvärld tycker att det är lika hemskt att "hans" mänska har försvunnit som jag brukar tycka att det är när nån katt är bortsprungen en längre tid...
Jag antar att en månad är en jättelång tid för en liten sur katt vars favoritmänska är bortsprungen. Det är förmodligen tillräckligt lång tid för att man ska ge upp hoppet om ett återseende. Nu vet (eller hoppas?) jag förstås att Kjell inte har tänkt bli borta forever, men det har jag inte lyckats förmedla åt Liffi, så det är antagligen därför som han har börjat satsa hårt på att vara min kompis nu...


Men Svarti, han tycks däremot inte bry sig det minsta om att Kjell är borta, och inte Frissi heller, men Frissi har alltid varit synnerligen oberörd av det mesta - han är bara lurvig. De här två katternaverkar nöjda nu när de har fått mera rum i sängen - de sover varje natt i en hög bredvid min dyna, och när jag vaknar och börjar prata med dem så spinner de bara förnöjt.

Och så finns det idioter till mänskor som säger "Men ta nu livet av katterna och åk till Stockholm med din karl..." (!!)

Sen början av den här veckan har jag i mitt huvud en svart lista över personer vilkas omdöme jag aldrig nånsin helt tänker lita på, och det är just de där som slentrianmässigt uppmanar mig att ta livet av frassarna. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att säga något så korkat åt nån - inte ens ifall det skulle gälla hundar (som jag personligen inte har något förhållande till, förutom att jag är lite rädd för dem när de är stora och hoppar upp och envisas med att hälsa genom att slicka mej i ansiktet...), så därför tål jag inte att man säger på det där sättet om mina favoritdjur. I min värld blir de här tanklösa typerna numera automatiskt "onda" mänskor.

Dessutom har katter alltid varit så otroligt mycket lättare att tycka om än de flesta mänskor man träffar, så... Just det.

"Tidningskastofobi"

Jag börjar vänja mej nu med att vara ensam med frassarna - men de tycks inte acceptera den nya ordningen, för de har protesterat genom att skita i alkoven (int så konstigt att kattlådan har varit orörd...). Nu har jag kastat allt som var nerskitet, plus en massa gamla tidningar från 2004, för jag VET ju att jag aldrig i livet kommer att ta mig tid att gå igenom alla högar för att kolla om jag sku hitta den där ena artikeln som jag tror att jag såg i Husis - eller kan det ha varit Norra Posten? - nån gång i mars ifjol, nånting som verkade otroligt intressant, fast jag inte just nu kommer på vad det kan ha varit... Vad tusan är det egentligen med mig och tidningar?! Den här "perversionen" fanns ren när jag studerade och bodde i studentlägenhet. Jag minns hur tidningshögarna växte och växte för varje månad, och när nån påpekade att jag skulle ha mera yta att bo på om jag kastade ut dem, så var svaret oftast "jåå, jåå, jag ska bara gå igenom dem, och sen kastar jag dem..."
Men sen kom liksom aldrig.
[Undrar om det här avvikande beteendet i förhållande till dagstidningar har något fint namn som slutar på -fili, eller kanske -fobi? ("dagstidningsfili"? eller "tidningskastofobi"...?) Eller är jag kanske bara lat och oföretagsam?]
I Spanien hände samma sak. Jag köpte så gott som dagligen både en lokal och en nationell tidning - läste lite förstrött i dem, satte dem åt sidan, för att "sen nångång" läsa den där långa intressanta artikeln om främlingslegionens historia, eller bilagan om den baskiska punkmusikens nya heta namn, eller... whatever!
Och så här har det fortsatt.
Det här är faktiskt lite pinsamt att medge, men jag är inte helt säkert på att jag inte har tidningshögar i ett par av de (oöppnade!) flyttlådor som kom hit till huset från Washington våren 1997. Där kan finnas ett par buntar med Washington Post... "som jag bara ska gå igenom och sen slänga..." Inte så konstigt egentligen att jag aldrig har känt något större behova av att packa upp de där två sista lådorna - ja, förutom att det sedan länge har varit omöjligt, eftersom de ligger begravda under åratal av tidningshögar i alkoven...
Men nu får det fan räcka! Jag hinner/ids ju knappt läsa tidningarna när de är färska - varför inbillar jag mej att jag "sen nångång" ska orka bry mej? OK, olästa böcker är en sak, dem tänker jag inte göra mig av med - och inte lästa böcker heller, för den delen - men halvlästa gamla vasablad? eller jakobstadstidningar? Nej, sablar också, nu ska de ut!!
Ok, om jag nu en gång ska blotta mig och berätta om mina "perversioner", så kan jag ju avslöja att det där med tidningar bara är det mest synliga beviset på min avvikelse, men egenligen har jag svårt att göra mig av med det mesta - så därför är jag desto nöjdare när jag idag hittade ett nytt hem åt vår gamla vinröda trotjänare, Nissan Sunny (årsmodell 1986). Jag menar, till och med jag, med min extrema ovilja mot att göra mig av med saker, fattar att det är vansinne att ha två bilar i ett 1-personshushåll.
Och i morgon åker näst sats med tidningar ut. Alldeles säkert! (Ja, alltså jag ska bara...)

Sökes: Vikarie för äkta make...

Ok, så idag kom den på riktigt, hösten... Och samtidigt kom också de första allvarliga tvivlen på det kloka i mitt beslut att stanna här, i den här lilla skithålan, ensam... Jag menar, säga vad man vill om karlfolk (och vad allt har man int sagt under årens lopp?), så nog är de ju ändå lite sällskap i höstmörkret... (Ok, ok, jag erkänner, jag börjar få dryyyyft!)
Grått, grått, grått, och regn, regn, regn har det varit från morgon till kväll, men det är i alla fall fortfarande ganska varmt. Och det värsta är ju att man vet att det bara blir värre! Alltså, jag kan faktiskt känna en gnutta panik när jag tänker på den låååååånga jäääävla vintern som är på kommande. Hur fan kan det finnas folk som inte blir deprimerad av det här förbaskade klimatet?! Va!? Det är ju dem det måst vara fel på, int på oss andra, för vi reagerar ju helt rätt på omständigheter som är alldeles fel...
Alltså, antingen måst jag allvarligt börja fundera på att flytta, eller så får jag ta till nån annan drastisk lösning... Vilken det nu sen sku vara.
Kanske jag borde sätta in en annons i "Kontakten", eller vad det nu heter, det där absurda som publiceras en gång i veckan i alla dagstidningar... Nånting i den här stilen:

LEDIGA PLATSER
Treårigt vikariat som make/kattskötare/köksmästare/skivsamlingsansvarig m.m. i hushåll med en tillfälligt övergiven fru samt fyra kastrerade hankatter. Ingen egentlig lön, men man bor billigt, och har möjlighet att sköta annat jobb parallellt med de sysslor som uppräknades.
Intresse för musik, böcker, mat och katter ett måste. Sportfånar göre sig icke besvär, ej heller kattallergiker. Inga sexuella förpliktelser eller förmåner.
Svar till "Left Behind"

Undrar om nån sku svara?

Lycka - med mera...

Jag tycks inte ha haft tid eller lust att blogga speciellt mycket på sista tiden - och det kanske har varit mera brist på tid än på lust, faktiskt. Det har varit så massor av förändringar och omställningar de senaste veckorna...

Kjell fick alltså jobbet i Stockholm, och han är redan där (eller egentligen just nu i Oslo, men i alla fall...). Allt gick så himla snabbt! När jag först fick höra om att Danne eventuellt skulle få ett nytt jobb så märkte jag att Kjell var aningen frestad att söka sig till Stockholm, men sen att han faktiskt sökte, och fick det... Jag har inte riktigt hunnit med! I ett tidigt skede bestämde jag mig i alla fall för att inte flytta med - dels för att jag inte orkar, dels för att jag har jobb, katter, föräldrar och kompisar i Nykarleby. Men nu, efter att ha vistats nästan en vecka i Stockholm, inser jag att jag kommer att känna mig väldigt splittrad de närmaste tre åren... Jag har ju inte bott i Stockholm sen 1981 (- men jag har alltid då och då varit på besök några dagar, fast det är definitivt inte samma sak...), och nu har Kjell redan en bostad där, han får ta över Dannes lägenhet, och den ligger dessutom relativt centralt, trots att området (Ekhagen) verkar vara helt okänt, t.o.m för många infödda stockholmare. Ekhagen ligger tolv minuter från Odenplan med buss nr 40, och då kommer man nästan fram till ytterdörren. Och sen visade det sig dessutom att Pia Karhu bor ganska nära Odenplan. Och Niki bor längs samma busslinje, men längre bort. Så kompisar har jag ju, sen förr... Borde jag ha valt att flytta med?

[Jag sku vilja veta NU hur allt kommer att bli! Men jag vet ju samtidigt att det inte är möjligt. Jag får improvisera och se hur allt börjar funka. Igår köpte jag ren en biljett till Stockholm för andra veckan i oktober - Blue1, 80 €, tur och retur. Kanske kan man börja pendla lite oftare än vad jag först hade trott att var möjligt... ]

Men kissorna då?! Liffi och Otto slåss hela tiden, och de verkar annars lite rubbade allihopa... Jag vet ju att Liffi hatar att vara utan Kjell, men de andra brukar inte bli så hopplösa...

Sen håller jag på och försöker samla tankarna för att på allvar börja jobba igen - min "semester" blev inte den sammanhängande lediga tid som jag hade tänkt att den sku bli, men det var kul i alla fall, fast det betyder i vilket fall som helst att jag inte är alldeles utvilad... [Det där att plötsligt bli särbo, med allt vad det innebär av omställningar i vardagslivet, tar en hel del energi - trots att det är den andra som flyttar...]

Jag hade sparat en inspelning som jag gjorde när vi hade vår sista tillställning på "gamla kulturstugan", en diskussion som jag tror vi kallade "Vad är lycka?", och jag fick lust att försöka göra nånting av den där diskussionen till Egocentrum. Tyvärr var ljudkvaliteten inte sån att man skulle orka lyssna på pratet i radio, men jag kan använda lite effekter, och så har jag nu på förmiddagen varit och talat med en handfull av de personer som var med vid det tillfället. Nu har jag än en gång för mycket material, men det är ju intressant att nån gång då och då stanna upp och fråga "Är jag lycklig?"... Just nu är är svaret för min del att jag är mera trött och förvirrad än lycklig, men det beror förmodligen på att jag har sovit för lite flera nätter i rad, och så har jag en jäkla huvudvärk som bara int vill gå över... Men igår, t.ex, när jag körde alltför hårt i höstsolen mot Jakobstad, med bra musik på hög volym i bilstereon, så då var det som om jag för en stund sku ha känt mig helt lycklig. Och vissa morgnar, när man vaknar utan väckarklocka, med en spinnande frass på vardera sidan om huvudet - så då kan man också känna sig lycklig - tills nåndera katten bestämmer sig för att trampa frenetiskt på ens mage - då brukar man till slut tvingas stiga upp... Det är ju inte de där stora himlastormande sakerna som är "Lycka" med stort "L" - utan små saker, sånt som god mat, goda drycker, musik som exakt passar ihop med den sinnesstämning man själv råkar befinna sig - men framför allt tycker jag att lycka är vettiga möten, samtal med folk som inte "pjasar" och låtsas att de är nånting annat än de är... Och faktiskt, medan jag var i Stockholm hann jag flera gånger bli verkligt glad när jag märkte att det fortfarande fanns möjlighet till kontakt med personer som var viktiga för mej under tidigare perioder av mitt liv - närmare bestämt i början av 80-talet, när jag ännu studerade psykologi (Niki, som faktiskt sen blev psykolog...), slutet av 80-talet + början på 90-talet (Pia & Cristinita, från spanska flygvärlden...), samt mitten av 90-talet (Ana, från Washington-tiden...). Visst kunde jag också ha tagit kontakt med kusiner och släktingar som jag kände och umgicks med främst på 60- och 70-talet, men jag hann inte den här gången... Vad jag kanske försöker säga är att en källa till "lycka" för mig är mänskor, vänner, kontakter - och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag kontinuiteten i det hela - jag vill hålla kvar de mänskor jag kände ren för länge sen, för de vet en massa som måste förklaras för nya bekantskaper... Som Kjell S. ( - av nån anledning så finns det osannolikt många Kjell i mitt liv - den här är nr 1, om man ser kronologiskt på det hela, för han dök upp i mitt liv och min klass när vi började i femman - hur gammal är man då? 12? Eller egentligen är han väl nr 2, för jag hade en lekkamrat ren när jag gick i barnträdgården, en som bodde på samma gata som jag, och han hette faktiskt också Kjell. Sen flyttade familjen till Sverige, och så dog han helt plötsligt i tonåren - men han var nog min första Kjell. Det finns en bild från när jag är 5-6 år, och Kjell nr 1 och jag står och håller varandra i hand eftersom vi är barnmannekengär på Röda Korsets modevisning - ca 1964-65... Nåja, men det var visst Kjell nr 2 jag skulle skriva nånting om nu...), Jag hade träff med Kjell S. på torget i Åbo för ett par dagar sen, den indirekta orsaken var att jag hade köpt lite snus åt honom, men det är annars också kul att träffas. Vi satt där på torget, och solen sken och kaffet var gott och det kändes så bra att bara sitta där och prata en stund om livets korthet och absurditeter - och om vad man egentligen sku vilja bli när man blir stor (vi är alltså båda 46...). Det var också några stunder av lycka, jag menar, det behövs int så mycket... Sen sket sig dagen totalt när jag var korkad nog att köra hem längs riksåttan, och jag var trött och sur och grinig när jag äntligen kom hem, men det gör ju inte mitt möte med Kjell S. mindre trevligt...
Att sånt.

[Nu får jag nog ta och börja jobba hårt igen om det ska bli nåt program som går att sända på söndag]