Självständiga funderingar

När det är 4 grader varmt och regnet bara smattrar på fönsterkarmarna, så är det ganska lätt att låtsas att det är självständighetsdag också i det här landet och bara välja att stanna inne och se på filmer hela dagen - trots att det här i landet förstås är en helt vanlig sketen tisdag. Jag börjar nu också tro att jag kommer att överleva den envisa förkylning som jag har misskött i en vecka nu, för jag behöver inte längre gå upp och hosta och spotta mer än en gång per natt, så det måste väl anses vara en förbättring...?

Jag är jävligt nöjd att jag gick på Martha Wainwrights konsert - det blev på sätt och vis en hederlig avslutning på mina yranden de här senaste 5-6 veckorna, för under de här veckorna har M.W. utgjort en viktig del av soundtracket till min tillvaro - inte enbart hon, förstås, men hennes CD säkert den skiva jag har spelat mest sen jag köpte den i slutet av oktober. Teddy Thompson, som uppträdde före Martha, var också en positiv överaskning, så det är honom jag lyssnar på nu för tillfället, medan jag väntar på att maken ska anmäla att han är redo för dagens första filmvisning.
Visst inser jag att den senaste tidens filmtittande för min del har varit aningen hysteriskt, och jag är beredd att försöka minska mitt beroende så småningom för att ha tid med nån sorts "liv" - vad det nu sen är - men det är knappast bra för psyket att sluta så där rakt av, man får abstinenssymptom, och jag har ren i ett par dagar gått och varit lite rastlös och har försökt lirka och tjata om att "sku vi nu int kunna se en film...", men ingen har hakat på, och så har det kommit fotboll på TV, eller så har det funnits annat att göra, och inte en enda film har jag fått se sen jag kom till Stockholm den här gången - men nu får det vara nog; ensam eller med sällskap tänker jag fly in i en eller ett par filmer idag. Sen får vi se hur det känns. Lite medveten verklighetsflykt måste jag få unna mig ännu ett tag framöver...

I motsats till hur det var under mina tidigare vistelser här i Stockholm (i september och oktober) så tycks vi den här gången faktiskt göra det vi har planerat att göra. Så trots att jag var sjuk och eländig i fredags gick vi ändå på två fester - först en "norsk" fest som hade börjat 16.00 och skulle sluta 20.00, och efter det ännu en spansk fest hos Ana - en fest som hon ordnade tillsammans med sin underhyresgäst som är "råsvenne". Det var betydligt skönare stämning i den lilla lägenheten nu än när jag sist var på fest på samma ställe (- är det ren 4 år sen?) - för då var Ana fortfarande gift, och jag minns att jag den kvällen bestämde mig för att jag aldrig mera skulle gå med på att träffa henne tillsammans med den där idioten till karl. Han var en sån hopplös typ! Förutom att han var rent ut sagt jävlig mot henne under hela middagen, så fick man efteråt sitta i timmar och "boosta" hans ego genom att höra honom berätta som sig och sitt jobb och sina bedrifter - i det oändliga... Fy fan, minns jag att jag tänkte! Varför i helvete sticker hon inte?
Men hon behövde inte göra det. Det var till slut han som stack.
Men när jag såg Ana nu, så var det uppenbart att hon mår jävligt mycket bättre utan den där karlsloken.

[Hur kom jag in på det där? Jo, alltså, det hade att göra med fredagens fester...]

På lördagen gick vi (dvs. två vuxna män, en pojke på 11 år och så jag då...) som planerat på Stockholms Gaykörs julkonsert, vilket var helt ok, trots att jag personligen inte är nån stor vän av körsång. Men visst kan man höra julsånger en gång per säsong...

På söndagen gick vi (som planerat) på brunch till Primo vid Odenplan - och de två som inte var inblandade i flygkraschinspelningar gick sen på bio, faktiskt.

Och så igår var vi då på Martha Wainwrights konsert. Så den där förbannelsen som tycktes vila över mina stockholmsvistelser då i början, den där som gjorde att jag aldrig kom mig iväg på nånting, oberoende av hur planrat det var, den tycks åtminstone tillfälligt vara borta...