Julannandag

När jag var ung gick man på Statt på julannandagen. Det var alltid en jävla besvikelse - men ändå tyckte man att man "måste" dit, för alla andra skulle ju... och man kanske missade nånting om man inte...
Nuförtiden lär det vara juldagen som gäller - det har skett nånting på de senaste 20 åren. [Var det kanske så att dansrestauranger inte fick ha öppet på juldagen förr i världen?]

Igår fick jag ändå stora julnoijan - den kom till slut... Hade säkert en del att göra med att jag hade bitit ihop och hållit god min hela julafton, försökt att inte få megaångest av att farsgubben verkade mera bortkollrad än nånsin där han satt och sov med öppen mun i soffhörnet, och sen var utstuderat sur och grinig när han behagade vakna... [Men han har ju ALLTID varit på skit humör på julen, alltid, alltid! Minns inte en enda jävla jul när det sku ha varit ens neutral stämning - alltid halvsurt, grinigt, missnöjt... ingenting har varit bra. Varför i helvete sket man inte helt i julfirandet från och med, säg, 1972, när den sista i familjen antagligen ren hade slutat tro på julgubben? Men nej... ].
Nåja, jag ska väl nu inte bara skylla på gamla dysfunktionella familjemönster som än en gång blev synliga just vid jul, för mitt obalanserade juldagshumör berodde också på alldeles självförvållad trötthet - jag var helt enkelt så himla utmattad av alla för-fester att jag på julaftonskvällen inte ens hölls vaken när jag skulle se på "Amelie"... Satt och snarkade i soffhörnet hemma i mitt eget vardagsrum och vaknade till ibland för att påstå att jag visst inte sov...(patetiskt. )

Och så vaknade jag på juldagsförmiddagen och kände mig skit, skit, skit [dvs precis som jag förr brukade känna mig på julen... så förbannat jävla välbekant!] !
För att slippa ge några förklaringar som ändå inte skulle verka begripliga klädde jag tyst på mig och gick ut och skottade snö en timme - allt medan tårarna rann och näsan och halsen stockades av halvhjärtade försök att hålla tillbaka gråten. Förbannat också.
Men det hjälpte. Och jag vet ju att kroppsarbete hjälper mot all sorts ill, men ändå undviker jag i det längsta att ta till sådana drastiska botemedel.
Sen gick resten av dagen ganska bra. Jag började av nån anledning gräva i en påse med gamla brev... [det är tammejtusan en mixed blessing att ha allting sparat - dels är det förbannat kul att kolla vad man egentligen tänkte om det ena och det andra för en massa år sen, men sen är det ju också det att man ibland hittar saker som är ganska smärtsamma att måsta konfronteras med... ] Jag höll på att tappa bort mig nånstans där kring 1978 igen. Har en diffus känsla av att jag i något skede där kunde ha gjort vissa saker på annat sätt, men jag fattade aldrig då att det skulle spela nån roll. Ska fortsätta läsa - sen.

Familjemiddagen var ok, med jävligt god mat, och sen på kvällen satt vi hos grannarna och åt skinkrester, samt drack glögg, vin och åt gräddtårta
[snart, snart är det vanliga dagar igen!]

Fick böcker jag själv hade valt till julklapp, samt ett boxed set med tre Alice Cooper-skivor av brorsan. Det var egentligen den enda överraskningen. Han fick "Gasoline Live Sådan" av mig, men det var ingen överraskning. Maken fick en mycket dyr och vass kniv - av mig [bara så ni alla vet ifall min styckade kropp plötsligt dyker upp lite här och där i norra österbotten...] och den fyraåriga brorsdottern fick säckvis med saker, vilket ungar tycks få nuförtiden. Favoriten var helt klart en käpphäst... Konstigt, jag förstod aldrig som liten vad som var så kul med att ha ett kvastskaft mellan benen, inte ens fast det fanns ett hästhuvud i ena ändan. Men jag har ju å andra sidan aldrig gillat hästar heller... Och jag förstod aldrig nånsin vad man skulle göra med dockor. Jag hade massor, men de satt där på rad och såg prydliga ut. Jag vet ännu inte vad jag skulle ha gjort med dem. Ira fick en av mina gamla dockor till julklapp i år. Morsan hade hittat den på vinden. Den där vinden borde man kanske själv nån gång ta och undersöka, för allt, precis allt, tycks finnas kvar! [Därifrån kommer den förstås, min oförmåga att göra mig av med saker...]
Nu ska jag faktiskt ta och lyssna på mina julklappsskivor, medan huset ännu är tomt, för snart kommer maken hem från sin skidtur, och sen kommer de lutfiskätande larsmoborna, och sen är det kanske fest igen...
Gårdagens julnoija försvann i något skede under kvällen eller natten.
Och i morgon är det vardag...