"Det är inte målet som är viktigt utan resan..."

Skit heller! Det där med målet och resan är nästan lika irriterande som "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder..."
Klart att målet är viktigt. (Och klart det finns skit väder!)
Igår kväll ville jag faktiskt bara snabbt, snabbt komma mig till målet, dvs Stockholm. Men jag hade en lite underlig föraning ren när brorsan körde mig till flygfältet i Åbo vid 8-tiden på kvällen - eller föraning och föraning, misstanke, för vädret var så eländigt att man kunde vänta sig att det sku förorsaka problem. När vi kom fram kunde jag ren konstatera att planet skulle landa försenat, och förstås då också starta sent... Brorsan for när planet slutligen landade. Det verkade ju som om vi sku komma oss iväg med bara en dryg halvtimmes försening. Jag gick ombord, hann läsa hela Husis och halva DN, men planet bara stod där på platten, med motorerna på... Vad i hel...?! hann jag börja tänka. Nåt problem med nedisning, eller vad sysslar de med?! Sen förklarade flygvärdinnan att det var nåt problem med framdörren, jag hörde inte så noga, nån positionsindikator som inte fungerade (lät det som) och hon bad oss alla gå ut, med vårt handbagage - och vi skulle få tillbaka bagaget inne i terminalen. Just! Vi skulle alltså inte komma iväg över huvudtaget. Samtidigt undrade jag om det där med dörren var en "lagom god orsak" att meddela passagerarna? Kanske det på riktigt var fråga om nånting mycket värre? Själv har jag i mitt tidigare liv som flygvärdinna tvingats dra de mest osannolika lögner ifall de spanska kaptenerna inte ville erkänna att deras plan sku kunna ha några fel (om man aldrig har träffat en spansk flygkapten av den äldre och mera korkade (och kortväxta, faktiskt)sorten så har man antagligen aldrig sett ett riktigt stort mega-ego... De kunde vara helt osannolika! Som t.ex grisen vad-han-nu-hette som hatade bögar... Han hade en gång ett fullsatt plan på väg till Norge att vänta en timme för att han "inte ville ha den där sorten i sitt plan", och kaptenen är den som bestämmer ombord så man fick snällt vänta på en ersättare... ).
Hur trovärdigt är det att skylla på "de franska flygledarnas punktstrejk" när planet sen står fullt synligt ute på Lanzarotes flygplats med båda motorerna uppfläkta och en massa mekaniker springer omkring febrilt för att försöka hitta felet? Men om passagerarna frågade nånting om den saken så förväntades man säga att "jo, men när vi nu ändå måst stå här så passar vi på och servar motorerna..." Ja. ja. Skit samma egentligen.
Och det må nu ha varit hur som helst med dörren till planet som inte flög till Stockholm igår - vid 11-tiden på kvällen hade jag checkat in på Börsen, fått gratis öl och smörgås, och det gick egentligen ingen större nöd på mig - förutom att jag hellre sku ha varit i Stockholm, i lägenheten i Kvarteret Ollonskogen (som det faktiskt heter... kvarteret, alltså).
Jag har ju egentligen aldrig haft nånting emot hotellsängar - och jag älskar av nån anledning hotellfrukostar. Oplanerade övernattningar på hotell är dessutom lite speciella, för man hamnar lite utanför - alltså utanför det man egentligen sku hålla på med. Man är inte längre hemma, men man har inte kommit fram, så man är lite in-between, på ett inte helt oangenämt sätt.
Så där långt var hela förseningen uthärdlig, men den tvåtimmars taxiresan till HEL i morse började ren kännas jobbig, och under själva flygningen från HEL till ARN satt jag bara och hostade och hostade, och snörvlade och hade ont i bihålorna, och aldrig har 45 min känts så långa! Trött, grinig, förkyld, febrig...
"Resan är viktigare än målet..."? Helvete heller.
Eftersom jag dessutom hade packat på 10 stressiga minuter, för att hinna med tåget (- när var det? i onsdags, väl? ) så hade jag lyckats få med mig hundra kilo för mycket av allt möjligt - vilket ju inte gjorde tillvaron lättare. När jag sen vid flygbussens ändhållplats sku fortsätta med förbetald taxi, fick jag höra att jag borde ha beställt taxi till en tidigare hållplats (jag?! jag sa åt busschauffören vart jag var på väg, och han sa att jag skulle hänga med ända till cityterminalen - borde jag ha ifrågasatt hans plan? Tydligen...), att nu skulle jag få betala extra, annars skulle han bara köra mig till tullarna, eller vart fan han nu sa... Då fick ett mindre raseriutbrott och svor över det här förbannade jävla tjafslandet, och sa att jag skiter fullständigt i hur det egentligen borde vara, men om jag ren på flygplatsen har betalt för att komma ända fram, så ska jag perkele också åka ända fram... ("resan viktigare än målet..." !? Helvetes, helvetes, helvete!!!).
Det hjälpte. Efter utbrottet var gubben Gabrielsson (som han tydligen hette enligt skylten framme i bilen) helt vänlig och sa ingenting mer om extra avgifter, utan småpratade om sina två år som försäljare av uppslagsverk av märket Focus i Finland nån gång för länge sen... Han och hans två kumpaner hade listor på folk som hade barn i skolåldern "Så det var som att skjuta sittande fåglar..." sa han.
Sen skyllde han allt vårt initialstrul på den lata busschauffören som inte hade orkat kolla att det skulle ha varit närmare för mig att stiga av vid Haga-...nånting, att det kunde ju förstås inte jag veta... När vi kom till Ollonskogen bad jag om ursäkt för mitt obehärskade utbrott, och sa att jag hade haft en lite onödigt lång resa, medan han lyfte min megatunga kappsäck ända fram till dörren. Så var jag äntligen framme vid MÅLET.

Ingen hemma. Men det visste jag ju. Och jag har alltid nyckeln i väskan, för man vet ju aldrig när man råkar komma över en billig biljett till Stockholm.
Hela lägenheten doftade underligt gott, och bekant... och till slut hittade jag den, gardenian! Den lär ska ha slagit ut igår kväll...
Så gick jag runt lite - kokade te, och var helt inställd på att ta en siesta för att orka gå på spansk fest ikväll, men i rena glädjen över att det här hushållet äntligen är uppkopplat satte jag mig ner för att skriva lite - bara lite - i nån blogg...
För egentligen var det ju faktiskt nånting helt annat jag borde ha skrivit.
(Duger det jag skrev nu som kolumn? Nope.
Mañana...)