- 13

En person jag intervjuade för ett tag sen sa att hon tror att man träffar de personer man träffar för att de ska lära en nånting... När hon sa det tänkte jag att det där lät ju lite flummigt, men ok, om hon tror att det är så - fine! Folk får väl tro vad de vill. Men på senaste tiden har jag allt oftare tänkt på det där, och jag börjar misstänka att det kanske ligger nånting i det.

"Du tycks ju nuförtiden mest umgås med personer som du kunde vara morsa åt..." sa min egen mor idag under söndagsmiddagen. Först tänkte jag automatiskt svara som den evigt trotsiga tonåringen "Ja? Och vad fan är det med det då?!?" - men för en gångs skull lät jag bli. I stället sa jag bara att det kanske är mitt sätt att på något vis bearbeta det faktum att jag valde att avstå från att ha barn, t.ex då för 26 år sen....
Och det är kanske just det som det på något plan är fråga om.
Alltså, det är inte det att jag ångrar min frivilliga barnlöshet - småbarn har aldrig intresserat mig, och trots att jag överlevde den mycket korta period som jag ytterst motvilligt gick med på att jobba svart som barnflicka (3 veckor, 11 månader gammal flicka, desperat diplomatmorsa, för den nya finska barnflickan som skulle komma till Washington DC hade plötsligt märkt att hennes pass hade gått ut, och nån måste sköta ungen tills hon kom. Man visste att jag inte gjorde nånting speciellt på dagarna, och man erbjöd mig 10 dollar i timmen. Mina instruktioner var mycket kortfattade "Om hon skriker ger du henne mat eller stoppar tutten i munnen på henne - om hon skiter tvättar du henne i rumpan och byter blöja, om hon verkar trött och du vill få henne att somna sätter du henne i vagnen och går ut med henne - enkelt! ..." Fan heller, det var inte alls enkelt....) så drabbades jag definitivt inte av nån babyfeber. Inte då i Washington, inte förr, och inte senare heller. Men sen några månader tillbaka har jag allt oftare kommit på mig själv med att tänka att det ändå kanske kunde ha varit helt OK att i det här skedet ha någorlunda vuxna barn...
Men det har jag inte. I stället har jag goda vänner som råkar vara just i den åldern att de kunde vara mina barn. Genom att umgås med dem märker jag väldigt tydligt vad jag har valt bort - men jag märker också att jag kan leva med de beslut jag fattade tidigare, även om mina känslomässiga reaktioner är mycket mera komplicerade än vad det förefaller när jag läser vad jag just har skrivit. [Vad är det jag egentligen försöker säga? ... att jag kan känna en lätt sorg över att jag inte har vuxna barn? men att jag ändå inte ångrar mina tidigare beslut? jo... nånting sånt är det väl jag känner...]

Ute är det -13, och det är så förbannat mörkt att man tror att det är mitt i natten fast klockan bara är 7 på kvällen, bara för att det har varit mörkt i så många timmar redan. Nu är klockan i och för sig jävligt mycket mer än 7, men i alla fall - det var stickmörkt ren vid 4-tiden - eller kanske ren före det?

På tisdagen bandade J. och jag våra sista program (åtminstone för den här gången...). Det gick förvånansvärt snabbt, och det var så himla roligt! Och på något sätt känns det så otroligt trist att tänka att vi aldrig mer kommer att sitta i en studio och spela låtar och snacka skit (- men det beror kanske till en del på att jag just nu inte skulle orka med fler förändringar över huvudtaget - He ska vara som e ha viri, perkele! ).
Men jag försöker se det positiva i situationen - jag menar, det här betyder också att det kommer att vara mindre prackot för mig att vistas i Stockholm.

Och nu är klockan så förbannat mycket igen, och jag har inte alls skrivit det jag tänkte skriva (vad det nu var...), men det tänker jag faktiskt skita i.
Buenas noches.