Yrkesval och andra val

Satt alltför länge och jobbade igår - och det var ännu en gång strul med portarna... Nu hade man plötsligt ändrat alla koder, och naturligvis utan att säga ett ord till mig. Hatar att måsta sätta ner så mycket mental energi på att fundera över om jag alls kommer in på arbetsplatsen - för att int veta ifall jag sen kommer ut igen... Blev trots många timmar på jobbet inte klar med "Rapakunkku" igår, alltså måste jag in och jobba idag. Å andra sidan är det kanske bra att jag kommer mig ut ur huset, för jag har jävligt svårt att hålla ångesten borta just nu - förbannade helvetes november!I mitt liv är det helt enkelt bara alltför mycket hemskt som har råkat hända i november, ren på 60-talet, och sen också på 70-talet osv osv, så jag väntar mig liksom att det ska vara hemskt. Och är stillsamt nöjd ifall det bara blir halvjävligt... [nu skulle jag vara jävligt frestad att gå tillbaka till "skrifterna" och kolla upp exakt vilka obehagliga saker jag har varit med om i november, göra en lång lista för mig själv, och försöka fatta - and get over it! - men jag hinner inte just nu - måste redigera "Rapakunkku"... ]

Jag försöker desperat vara lite "positiv", för att orka...
- Det ljusnar lite, som bäst - dagen kommer alltså inte att bli så kompakt grå som gårdagen
- Svartis sår ser bättre ut, och han verkar piggare
- Jag har mindre av de fysiska besvär som har bekymrat mig de senaste veckorna/månaderna
- CD-spelaren på övre våningen fungerar igen, så nu kan jag både somna och vakna till musik. Nåja, vakna... Jag måste orka trycka på fjärrkontrollen, men sen kan jag fortsätta vakna. [Leonard Cohen fick mig upp ur sängen i morse - det är musik som passar utmärkt till min sinnesstämning, speciellt den allra första skivan, den som jag köpte som vinyl i Frankrike, på något ställe där vi sov en natt eller två - men vilket ställe var det (Oyonnax? Avignon? Varför har jag inte gjort som brorsan och skrivit datum på alla skivor jag har köpt? Lite sent att börja nu...) under min andra interrailresa, våren 1977 (?). Envist släpade jag flera vinylskivor med mig hem i ryggsäcken, trots att mitt ressällskap tyckte att jag var en idiot. Jag har alltid släpat med mig mer än vag andra tycker att jag borde... ]
- Jag vet ju att det här går över; den här novembersvackan blir inte bestående (ok, det här tror jag ju inte riktigt på, men många år av fältstudier har visat att det brukar gå över... så det är inte en trosfråga, utan ett påstående grundat på empiri)
- Jag har en massa olästa böcker, och en hel hop med otittade DVD-filmer

Men, nu hjälper går det inte att skjuta upp det oundvikliga längre - jag måste iväg och jobba. Och nej, det är inte synd om mig som jobbar fast det är helgdag - jag hatar helger. Och man har e söis som an stälder e för se... Jag har själv valt att ha det så här.
Sen kan det ju hända att man efteråt inser att man har gjort korkade val. Många korkade val. Men det orkar jag inte fundera på nu.
[men vad fan ska jag bli när jag blir stor?]

Oj, Satu fyller förresten år idag. Måst komma ihåg att ringa henne. Och Nef fyllde tidigare i veckan. Är det månne så att Satu nu också blir 40? Alla de där unga mänskorna hinner liksom ifatt mig, känns det som.
Jag blev så förvånad när jag fick höra att Nef hade slutat jobba i baren, för på något sätt är det ju det man trodde att han alltid skulle göra. När jag ringde för att gratulera honom på 40-årsdagen var han på Tenerife och gick på nån sorts kurs för att kunna börja jobba som "fumigador" - dvs kackerlacksdödare, ungefär. Varför är jag så förvånad? Kanske det är ett helt naturligt career choice om man har jobbat över 20 år bakom bardisken. Vad vet jag. Det kan väl vara riktigt kul att ta livet av ohyra.
[nånting för mig?]