Skriver fast jag egentligen redan borde sova

Nej tusan, jag kan inte, orkar inte, hinner inte skriva nånting just nu... Jag tror faktiskt jag har lyckats undvika den så kallade verkligheten under en stor del av november... Har sett fler filmer på några veckor än på hela förra året, tror jag. Helt ok, för många har dessutom varit bra. Har hamnat in i en sån period nu att jag hela tiden kopplar tillbaka till sånt som hände för jääävligt länge sen. Som ikväll t.ex, så såg jag "Kinasyndromet" på DVD. Senast jag såg den filen var det på bio, i Helsingfors... Och det var 1978, under mitt fösta studeår. När jag lite tänker efter tror jag till och med minns på vilken biograf jag såg den och med vem... För några kvällar sen såg jag "Birdy"... Minns precis var jag senast såg den filmen också... i Helsingfors, 1985. Ibland får jag en otäck känsla av att ingenting har förändrats, att jag är lika förvirrad och noijig som jag var 1978 (eller varför inte 1985), men på något sätt försöker jag ändå intala mig att jag numera är "störd" på en lite mera sansad nivå, att trots att jag får mina ångestskov (speciellt under mörkaste november...) så vet jag ju nu att jag ändå på något sätt överlever. Och fastän jag har haft "ill ti vara" i många repriser den här månaden, så har jag ju haft jäävligt kul också... Som igår, t.ex, då Pedros Pub av nån outgrundlig anledning var stängd, och den inofficiella franska klubben i stället samlades runt mitt köksbort. Först blev jag förstås skitförbannad för att det ska måsta vara så jävla svårt att i den här dyngstaden träffas nån annanstans än hemma hos nån (det vill säga i det här fallet hemma hos mig själv, perkele...), att man aldrig nånsin kan räkna med att umgås med folk på ett ställe där ingen bor, där man kan köpa vad man vill ha - och därifrån man gå när man vill... ( Nä, det är tydligen för mycket begärt, perkele) Visst, säkert hade Pedro alla möjliga giltiga orsaker till hålla stängt igår, men ändå blev jag först så förbannat sur!
Nåja, men sen satt vi i stället hos mig. Länge. Och det var kul - och vi drack vin, och min gamla kära ex-bil, Nissan Pissan, (som numera bara luktar Wunderbaum...) stod än en gång på min gård.. En efter en försvann de, personerna av manligt kön, tills vi bara var två damer kvar, så vi tog varsin våning, delade upp katterna mellan oss och gick i säng - vid 4-tiden. Hela förmiddagen idag var också helt skön, trots för lite sömn och för mycket vin. Stämningen påminde faktiskt lite om vissa fredagar under studietiden när man gled runt i ett halvslött, lätt euforiskt, tillstånd och skippade föreläsningar och fnittrade åt töntigheter som hade hänt kvällen före. Men nu var det måndag... Och jag borde ha jobbat stenhårt. Men är man frilans så är man. Jag behövde tydligen en sån där natt - och en sån här dag.... I morgon måste jag ändå konfronteras med den lätt outhärdliga "verkligheten" igen.
Det är nämligen så att farsan än en gång ska skjutsas till Vasa för att få matstrupen dilaterad. Och det har snöat som fan hela kvällen - så det är faktiskt jävligt vacker där ute, men oj så gärna jag skulle vilja slippa köra till det där ångestskapande sjukhuset i morgon!
Men jag far, förstås. Biter ihop och försöker stålsätta mig. Har gjort det så många gånger förr. Försöker att inte låta mig drabbas av den ångest och rädsla som jag märker att gubben känner, försöker att inte beröras, försöker att bortse från den alltför tydliga påminnelsen om mänskolivets ändlighet, och det ofrånkomliga i att om man lever tillräckligt länge så blir man i något skede gammal, sjuk, ynklig och hjälplös. [Men jag vill helst inte se det! Vill inte tänka på det, vill inte!!!]
Fast egentligen hade jag lika svårt att se den föregående generationens ynklighet ren för 25 år sen - och då var det ju ändå inte alls så jävligt som det är nu. Det är kanske inte ens åldrandet som skrämmer mig hos dem, utan deras livsinställning.
(Jag måst bara försöka acceptera att det i vår släkt inte tycks förekomma såna där "lyckliga" åldringar som har levt ett bra liv, och som har samlat på sig en massa visdom, och som har förmåga att skratta åt det absurda i att finnas till, trots att det värker i den gamla kroppen, och som trots allt ser tillbaka på livet med nån sorts tacksamhet och som inte är ångestfyllda och livrädda för att det ynkliga lilla liv de har haft ska få ett så förnedrande slut... Nej, i vår släkt finns bara den där andra, vanligare, sorten...)
OK, OK, det är förstås mitt eget ofrånkomliga åldrande som jag har svårt med. För hur jag än ser på saken så har mer än halva livet gått... I värsta fall bra mycket mer än bara halva.
Sablar, jag får allt börja anstränga mig lite så jag inte alltför snart själv bli en sån där ångestfylld och ynklig gammal kärring.

En sak till... jag har här under helgen än en gång konstaterat att alla mina virriga skriverier (från år som 1978 och 1985 - och alla andra år som jag har levat för den delen, börjandes från 1970) förmodligen är det som har hållit mig på rätt sida om den godtyckliga gräns som skiljer "de galna" från de så kallade normala...
Och kanske inte bara skrivandet, utan också återkommande "Cat Therapy" - ja, och tillräckligt många tillräckligt goda vänner, väl.

[men hur tusan ska jag hinna få klart veckans program?! hur ska jag hinna till Åbo? hur ska jag få allt gjort före jag än en gång far till Stockholm?! hjälp... Nu måst jag sova!]

Hur många gånger lyckades jag använda ordet "ångest" i den här texten? Och varför svär jag så förbannat?
[Ibland tror jag faktiskt att jag inte är rikgtigt klok - men vad gör nu det?]