Mörkaste november

Klockan är över 1, och jag borde sova, för i morgon halv 10 ska jag ta tåget till Helsingfors. Det har varit en konstig vecka, och jag har sett fler filmer än jag kommer ihåg, den ena mer våldsam eller deprimerande än den andra - men egentligen mår jag helt OK just nu. Katter, trevligt sällskap, bra musik - och filmer - det är sånt som hjälper mig att överleva novembermörkret. Men farsdagslunchen i Purmo var en pärs. Trodde i ett skede att jag skulle flippa och börja skrika och gorma och bete mej osakligt. Men jag bet ihop, tuggade salladsblad, svalde ner med vatten, och försökte att inte tänka på vilken otroligt tragisk händelse det hela egentligen var. Morsan som var alltför uppklädd, ivrig att överhuvudtaget få komma ut bland folk, och livrädd att farsan sku börja spy. Farsan som var ångestfylld, fumlig och gammal, och rädd att inte kunna äta... (Varför i helvete utsätts han för den här sortens förnedringar?) Och jag som med stor möda försökte spela rollen av "den trevliga dottern" som fick vara chaufför och som förväntades njuta av maten, som det säkert inte var något fel på, men som smakade skit i det här sammanhanget...
Om jag sku få önska en enda jävla sak just nu, så sku det vara att få åldras med nån sorts värdighet.
Att se mina föräldrar så gamla, och desperata (var och en på sitt sätt) gjorde att jag fick så himla illa att vara. Jag vet ju att det inte finns nånting att göra åt det - lever man länge blir man gammal. Men ändå...
Vissa dagar klarar jag av att förhålla mig till den här saken, andra dagar (som just idag) står jag bara inte ut.
Men sen blev det bättre, för senare på kvällen träffades den inofficiella "franska klubben" på Pedros Pub, och efter några stop kunde jag till min stora glädje formulera hela meningar på franska - utan att blanda in ett enda ord spanska. Kul.
Nånting måst man ju göra för att inte novembermörkret där utanför ska lyckas få kontakt med det mörka inom en så att man bara inte står ut med varken sig själv eller andra.
Men katterna, de finns ju...
Och det är nog en jävla tur för mig. Jag tror faktiskt på det som jag skrev i min engelskspråkiga blogg igår, att katter på riktigt har en positiv inverkan på mänskors psyke, och att lindrigare depressionstillstånd kan avhjälpas med hjälp av "Cat Therapy"...
[Hur tusan skulle man kunna må riktigt ordentligt skit ifall man blir väckt av att en spinnande katt försiktigt placerar en tass på ens kind för att visa att han finns?]