En månad kvar tills det börjar bli ljusare

En vecka nu har jag fladdrat omkring ganska maniskt i tillvaron - en "ledig" vecka, eftersom jag inte hade något program som skulle vara klart till söndagen... Men ledig har veckan ju inte varit ändå, för jag har gjort flera intervjuer i Helsingfors, bandat ett program med J. i Åbo, försökt fundera ut hur mycket jag kan och vill arbeta nästa år etc.etc. Och så har jag träffat en massa folk. I helgen var också maken hemma på besök - första gången sen han flyttade i augusti. Katterna och jag var nöjda att ha honom i huset, som omväxling. Men idag for han igen. Och nu känner jag mig borttappad. Visst, jag har folk jag träffar, mänskor som jag tycker om att umgås med, men ändå. Ibland känner jag mig bara så jävla ensam i den här hålan! (Nå, det är knappast stadens fel... Det är den där existentiella ångesten och "mänskans utsatthet i universum" och allt det där andra som jag drabbas av när det är som mörkast... Jag vet jag vet, och jag blir så trött på mig själv för att jag vet och int kan göra nånting åt det. Det hjälper lite att yra omkring lätt hysteriskt, dricka mycket vin, prata mycket skit, se massor av filmer - men i något skede måste man ändå (krasch?)landa... Gjorde väl det idag, nånstans på rixåttan, när det var så jävla mörkt, och jag insåg att jag ändå inte kommer undan)

Idag var det dessutom sista franskalektionen för höstterminen. Det talades om jul... (Om det finns nånting som jag inte orkar engagera mig i så är det snack om julfirandet i olika länder. Det är så infernaliskt tråkigt!) Men visst har jag lärt mig en del franska i höst - inte så mycket tack vare kursen som tack vare G. Vissa dagar klarar jag av att tala franska med honom, men sen är det som disketten sku falla ur, och då kan jag bara formulera meningar på spanska eller engelska. Funderar på att adoptera honom... Jag menar, jag har aldrig varit speciellt intresserad av småbarn, men en vuxen son som tycker om att laga mat, älskar katter, "tvingar" mig att lyssna på fransk musik och som tycker om att se på filmer sent på kvällarna, en sån "son" kunde vara helt kul att ha. [Vårt interna skämt är att jag egentligen är hans biologiska far (som har gjort könsbyte sen han blev till), för jag besökte faktiskt hans hemstad, Rennes, drygt nie månader före han föddes... ]

Nu bara måste jag sova! Jg blir så himla trött av att alltid gå och lägga mig mellan 1 och 4 på nätterna...