Överlevde Melodirazzians semifinal

Här trodde jag att jag äntligen sku ha en chans att sova hur länge som helst, efter en utmattande helg, och så väcks jag lika förbannat lite före 8. Brutalt! Och mitt i en virrig dröm om att jag letade efter mina vinterstövlar, för det hade snöat alldeles otroligt mycket - och samtidigt som jag absolut inte kunde hitta mina stövlar, eller några vinterskor över huvudataget, så stod ett par icke alltför framgångsrika dansbandslåtskrivare och bankade allt mer argsint på dörren, för vi var försenade till semifinalen... Uh! vilken mardröm. Jag var tvungen att vakna.
Sen insåg jag att bankande fortsatte, så i totalförvirrat tillsånd stapplade jag nerför trappan, och hade sinnesnärvaro nog att vända om och hänga en badrock på mig, för troligtvis var det ingen jag kände - alla jag känner vet var jag har extranyckeln, och morsan brukar smyga in utan att ens väcka mig... En arbetsklädd karl ser lite generad ut när han möts av mitt sömnsvullna grisansikte.
"Vi ska gräva på gato, å undrar vems bil hidee e..."
"Min"
"Ha sku måst flyttas..."
"Ta nyckla, ja kan int flytt na bil nu, ja ha int vakna än..."
Och det kunde ha varit det sista jag såg av Linea Luna - men killen kom snart tillbaka med nycklarna. [Nåja, det kan ju fortfarande hända att jag aldrig mer ser bilen... men nycklarna har jag!]
Men jag borde ju ha fattat att man helt enkelt int kan sova vidare med en grävmaskin in action ca 1 meter från husknuten - så det vara bara att stiga upp och börja vakna...

Förra veckan var aningen too much. ["Intensiv" är kanske ordet jag söker?]
Det inte helt oväntade nederlaget i Melodirazzians semifinal berörde förstås inte mig personligen, eftersom jag aldrig i mitt liv har skrivit en låt, och om jag mot förmodan hade gjort det, så skulle det absolut inte ha varit en dansbandslåt - men, vad kan jag säga? Var å ein me sett... Tillställningen var faktiskt så pass absurd att den var lite rolig - fast det måste jag bara säga, det finns ingenting som kan få mig att tycka om sån där musik... Och det jävliga är att vissa låtar är fruktansvärt "klibbiga" - de fastnar i skallen fast man int kan tåla dem - som t.ex den där låten "De e dans" som inte gick vidare (fast jag ärligt talat inte tyckte att den på något sätt var sämre än de tre låtar som faktiskt gick vidare... det var jämndåligt alltihopa, förutom låt nr 6, som jag faktiskt inte hade så värst mycket emot).

Festen hos Djupsjöbackas på lördag var däremot riktigt kul - blandat gäng i olika åldrar, från 21 till 55+, samt god mat, och goda drycker... Inte så konstigt att festen pågick längre än en normal arbetsdag...

CD-spelaren på övre våningen behagade sluta fungera för en vecka sen, så jag är hänvisad till radion, och den har blivit på efter nyheterna - men nu perkele kom det Christer Sjögren som sjunger om Jesus [- fy faaaaaaaan!!!! måst hitta fjärrkontrollen NU!!! DET HÄR!!! Det här är faktiskt värre än dansband - jag spyyyyyyyr!]
Huh. Nu hörs bara grävmaskinshelvetet här utanför.
OK, så lovsångsversionen av "De e dans" kan bara inte bli sämre än sånt där skit som Christer Sjögren sjunger.
Alltså, jag måst bara få säga att de mest motbjudande av alla motbjudande dansbandssnubbar är dom som plötsligt i sin stora penningkåthet börjar spela in hyckelreligiös musik - och det tycks ske ungefär i det skedet av karriären när de börjar se alltför tilltufsade ut för att kunna turnera i dansbandssvängen...

Nu måst jag försöka hitta min bil så jag kan köra iväg och samtidigt spola öronen med nån ordentlig rockblandning. Fan att cd:n här uppe ska vara trasig! vem sku orka höra på radio hela tiden - eller pracka med vinyler...