Jag finns inte

Än en gång blev jag påmind om att jag inte finns. Och ändå är det tammefan 8 jävla år sen jag började jobba på det där stället - 8 (åtta)! Mer, faktiskt, men så där regelbundet sen hösten 1997. Man tycker ju att man sku ha hunnit pissa in ett litet revir åt sig på den tiden, och att de andra skulle ha vant sig, liksom. Men näää! Och nu när vi har nya utrymmen så är allt superkontrollerat - det ska vara passerkort, och larm som ska riggas och riggas av, och tydligen också en jävla nyckel för att komma ut genom en fucking gallergrind...
När jag for till Sthlm för 10-12 dagar sen så fanns det inget larm, och gallergrinden hade inget lås... Sen kom det en massa mejl om larmet - men ingen satan kom ihåg att jag också skulle ha behövt en nyckel till grinden!! Så där stod jag då, fem före nie på kvällen, inlåst! Och frös som en jävla hund, och skadade den mycket låsta gallergrinden... Fan ta dem alla!! (hann jag tänka...)
Ok, jag fick per telefon tag på E som kunde ringa K som skulle kunna "befria" mig. Det tog bara en kvart. Och jag hann inte frysa så mycket. Bara så att fingrarna inte löd och tårna inte kändes av. Visst kunde jag ha gått in igen, och fumlat med det jävla larmet etc etc, men jag var ju för helvete på väg hem!! Och till butiken hade jag tänkt mig före det, hade ingenting hemma - och det har jag inte nu heller...
Men det värsta är att det är så jävla helvetes typiskt!! Det finns inte så många år i ett mänskoliv att de där killarna skulle hinna börja fatta att jag finns - och att hur illa de än tycker om mig så kommer jag att vara där på samma arbetsplats så länge jag vill... Kanske på pin kiv.
Men faktum är att jag just nu mycket väl skulle kunna tänka mig att sticka vart fan som helst - och det har inte bara att göra med att mina så kallade arbetskamrater än en gång med all önskvärd tydlighet har visat att jag är ovälkommen, det är mycket mera komplicerat än så.
Jag står helt enkelt int ut med mig själv, ensam i den här förbannade hålan. Visst, det finns en och annan trevlig färghandlare man kan tala med, det finns en och annan granne man kan försöka umgås med, det finns till och med en liten fransman som kan laga mat - men det är bara så att sen Café Kyrktuppen stängde så har jag insett vilken jävla dynghåla det här egentligen är. Och det blev int direkt bättre av att maken drog till Stockholm - "för att arrbeit me media"...
Jag trodde ju för helvete att jag sku klara av att bo ensam här, att det till och med sku kunna vara riktigt skönt att få ha huset för mig själv som omväxling - men jag hade fel! Och jag hatar att ha fel - men ännu mera hatar jag att ha rätt sådana gånger när jag anar att nånting hemskt är på gång. Och sådana gånger har jag tyvärr nästan alltid rätt.

[Helvete, jag har på senaste tiden haft värre moodswings än vissa andra vars bloggar jag läser...]
Jag vill int erkänna för mig själv hur jävla labil jag är - men när jag hinner fantisera om att flytta till Stockholm/Madrid/Tenerife/La Palma/Las Palmas/nånstans-i-sydamerika-där-ingen-känner-mig ... på en och samma dag, då får jag väl inse att jag är en lite gnutta ur balans, typ. Men vart fan sku jag kunna fara? Jag har ju mina katter...

"Litet gult hus i småstad, med 4 katter, trädgård, vedspis och kakelugn samt tillgång till internet, uthyres till kattälskare för 3 år"

Så nu har alltså höstdeppigheten slagit klorna i mig. För att int tala om min alltid närvarande hypokondri... Jag är just nu helt övertygad om att jag har ungefär ett halvt dussin dödliga, eller åtminstone svårt invalidiserande, sjukdomar - samtidigt. Och jag hatar mig själv för att jag hela tiden tror att jag är sjuk - men samtidigt är mitt självhat ingen garanti för att jag inte skulle ha nån dödlig sjukdom... ;-/
På något sätt så finns jag inte. Inte just idag.