Rutiner, katter och onda mänskor
Jag börjar få lite ordning på tillvaron - samt en del nya, ensamma, rutiner. Jag har t.ex äntligen lärt mig hur jag ska lyckas koka 1 portion gröt utan att det blir en enda hård klump i botten på kastrullen (- för att jag har glömt att röra om, och för att jag har glömt kastrullen på plattan för länge... ). Har också slutat köpa färskt bröd - jag får ju ändå bara kasta bort mer än hälften. Knäckebröd duger bra, och på kvällarna ränner jag i vilket fall som helst nere hos grannfrun och äter hennes bröd, som inte har nån chans att bli gammalt, så mycket folk som där bor (jag ska köpa ett bröd och föra ner till henne så jag inte börjar känna mig skyldig för att jag äter dem ur huset...). Jag borde också börja köpa mindre mjölkförpackningar, eftersom sista skvätten hinner bli sur när jag bara använder mjölk till morgonkaffet. Kattmatsburkarna går däremot åt i en skrämmande takt. Otto håller på att bli smällfet - han äter som om han trodde att varje måltid skulle vara hans sista. Och inte nog med det, på kvällarna följer han med mig på en liten promenad ner till grannfrun (dit är det exakt 273 m - mätte i somras med cykel), där han sen sätter sig vid kylskåpet och tigger mat, och så äter han sen upp allt som råkar bjudas. Igår slank det ner ett halvt paket lördagskorv... Otto skulle helt klart vilja flytta till grannen helt och hållet - och jag kunde till och med tänka mig att adoptera bort honom, eftersom Liffi klår opp honom så fort han får en chans [- fattar inte de där, de är ju faktiskt kastrerade allihopa! ]. Men det går inte att låta honom flytta dit, eftersom vissa i huset är allergiska. Synd. Mest synd om Otto kanske. Fattar inte varför han inte försvarar sig bättre, stor och kraftig som han är... Men det är såna där obegripliga kattsaker som man som mänska bara inte kan förstå.
I morse när jag fortsatte utrensningen av gamla tidningar hoppade Liffi helt oväntat upp på min axel och lyckades nästa skrämma livet ur mig - han brukar aldrig annars göra så. Inte åt mig. Däremot har han alltid, sen liten, suttit på Kjells axel och trycker hela kroppen mot hans huvud, samtidigt som han ivrigt har "märkt ut" Kjell som sin kompis genom att gnida mungiporna mot hans ansikte. Men så har alltså aldrig tidigare aldrig gjort med mej - men nu börjar han tydligen ge upp hoppet om att hans favoritmänska ska komma tillbaka... Undrar om Liffi i sin lilla kattvärld tycker att det är lika hemskt att "hans" mänska har försvunnit som jag brukar tycka att det är när nån katt är bortsprungen en längre tid...
Jag antar att en månad är en jättelång tid för en liten sur katt vars favoritmänska är bortsprungen. Det är förmodligen tillräckligt lång tid för att man ska ge upp hoppet om ett återseende. Nu vet (eller hoppas?) jag förstås att Kjell inte har tänkt bli borta forever, men det har jag inte lyckats förmedla åt Liffi, så det är antagligen därför som han har börjat satsa hårt på att vara min kompis nu...
Men Svarti, han tycks däremot inte bry sig det minsta om att Kjell är borta, och inte Frissi heller, men Frissi har alltid varit synnerligen oberörd av det mesta - han är bara lurvig. De här två katternaverkar nöjda nu när de har fått mera rum i sängen - de sover varje natt i en hög bredvid min dyna, och när jag vaknar och börjar prata med dem så spinner de bara förnöjt.
Och så finns det idioter till mänskor som säger "Men ta nu livet av katterna och åk till Stockholm med din karl..." (!!)
Sen början av den här veckan har jag i mitt huvud en svart lista över personer vilkas omdöme jag aldrig nånsin helt tänker lita på, och det är just de där som slentrianmässigt uppmanar mig att ta livet av frassarna. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att säga något så korkat åt nån - inte ens ifall det skulle gälla hundar (som jag personligen inte har något förhållande till, förutom att jag är lite rädd för dem när de är stora och hoppar upp och envisas med att hälsa genom att slicka mej i ansiktet...), så därför tål jag inte att man säger på det där sättet om mina favoritdjur. I min värld blir de här tanklösa typerna numera automatiskt "onda" mänskor.
Dessutom har katter alltid varit så otroligt mycket lättare att tycka om än de flesta mänskor man träffar, så... Just det.
I morse när jag fortsatte utrensningen av gamla tidningar hoppade Liffi helt oväntat upp på min axel och lyckades nästa skrämma livet ur mig - han brukar aldrig annars göra så. Inte åt mig. Däremot har han alltid, sen liten, suttit på Kjells axel och trycker hela kroppen mot hans huvud, samtidigt som han ivrigt har "märkt ut" Kjell som sin kompis genom att gnida mungiporna mot hans ansikte. Men så har alltså aldrig tidigare aldrig gjort med mej - men nu börjar han tydligen ge upp hoppet om att hans favoritmänska ska komma tillbaka... Undrar om Liffi i sin lilla kattvärld tycker att det är lika hemskt att "hans" mänska har försvunnit som jag brukar tycka att det är när nån katt är bortsprungen en längre tid...
Jag antar att en månad är en jättelång tid för en liten sur katt vars favoritmänska är bortsprungen. Det är förmodligen tillräckligt lång tid för att man ska ge upp hoppet om ett återseende. Nu vet (eller hoppas?) jag förstås att Kjell inte har tänkt bli borta forever, men det har jag inte lyckats förmedla åt Liffi, så det är antagligen därför som han har börjat satsa hårt på att vara min kompis nu...
Men Svarti, han tycks däremot inte bry sig det minsta om att Kjell är borta, och inte Frissi heller, men Frissi har alltid varit synnerligen oberörd av det mesta - han är bara lurvig. De här två katternaverkar nöjda nu när de har fått mera rum i sängen - de sover varje natt i en hög bredvid min dyna, och när jag vaknar och börjar prata med dem så spinner de bara förnöjt.
Och så finns det idioter till mänskor som säger "Men ta nu livet av katterna och åk till Stockholm med din karl..." (!!)
Sen början av den här veckan har jag i mitt huvud en svart lista över personer vilkas omdöme jag aldrig nånsin helt tänker lita på, och det är just de där som slentrianmässigt uppmanar mig att ta livet av frassarna. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att säga något så korkat åt nån - inte ens ifall det skulle gälla hundar (som jag personligen inte har något förhållande till, förutom att jag är lite rädd för dem när de är stora och hoppar upp och envisas med att hälsa genom att slicka mej i ansiktet...), så därför tål jag inte att man säger på det där sättet om mina favoritdjur. I min värld blir de här tanklösa typerna numera automatiskt "onda" mänskor.
Dessutom har katter alltid varit så otroligt mycket lättare att tycka om än de flesta mänskor man träffar, så... Just det.
posted by grumpyoldbitch | 5:17:00 em
1 Comments:
Det är som om nån skulle säga, om en mamma stannar med barnen och karln flyttar nån annanstans, att "Ta nu livet av barnen och flytta efter din man". Idioter.
Skicka en kommentar
<< Home