Lycka - med mera...

Jag tycks inte ha haft tid eller lust att blogga speciellt mycket på sista tiden - och det kanske har varit mera brist på tid än på lust, faktiskt. Det har varit så massor av förändringar och omställningar de senaste veckorna...

Kjell fick alltså jobbet i Stockholm, och han är redan där (eller egentligen just nu i Oslo, men i alla fall...). Allt gick så himla snabbt! När jag först fick höra om att Danne eventuellt skulle få ett nytt jobb så märkte jag att Kjell var aningen frestad att söka sig till Stockholm, men sen att han faktiskt sökte, och fick det... Jag har inte riktigt hunnit med! I ett tidigt skede bestämde jag mig i alla fall för att inte flytta med - dels för att jag inte orkar, dels för att jag har jobb, katter, föräldrar och kompisar i Nykarleby. Men nu, efter att ha vistats nästan en vecka i Stockholm, inser jag att jag kommer att känna mig väldigt splittrad de närmaste tre åren... Jag har ju inte bott i Stockholm sen 1981 (- men jag har alltid då och då varit på besök några dagar, fast det är definitivt inte samma sak...), och nu har Kjell redan en bostad där, han får ta över Dannes lägenhet, och den ligger dessutom relativt centralt, trots att området (Ekhagen) verkar vara helt okänt, t.o.m för många infödda stockholmare. Ekhagen ligger tolv minuter från Odenplan med buss nr 40, och då kommer man nästan fram till ytterdörren. Och sen visade det sig dessutom att Pia Karhu bor ganska nära Odenplan. Och Niki bor längs samma busslinje, men längre bort. Så kompisar har jag ju, sen förr... Borde jag ha valt att flytta med?

[Jag sku vilja veta NU hur allt kommer att bli! Men jag vet ju samtidigt att det inte är möjligt. Jag får improvisera och se hur allt börjar funka. Igår köpte jag ren en biljett till Stockholm för andra veckan i oktober - Blue1, 80 €, tur och retur. Kanske kan man börja pendla lite oftare än vad jag först hade trott att var möjligt... ]

Men kissorna då?! Liffi och Otto slåss hela tiden, och de verkar annars lite rubbade allihopa... Jag vet ju att Liffi hatar att vara utan Kjell, men de andra brukar inte bli så hopplösa...

Sen håller jag på och försöker samla tankarna för att på allvar börja jobba igen - min "semester" blev inte den sammanhängande lediga tid som jag hade tänkt att den sku bli, men det var kul i alla fall, fast det betyder i vilket fall som helst att jag inte är alldeles utvilad... [Det där att plötsligt bli särbo, med allt vad det innebär av omställningar i vardagslivet, tar en hel del energi - trots att det är den andra som flyttar...]

Jag hade sparat en inspelning som jag gjorde när vi hade vår sista tillställning på "gamla kulturstugan", en diskussion som jag tror vi kallade "Vad är lycka?", och jag fick lust att försöka göra nånting av den där diskussionen till Egocentrum. Tyvärr var ljudkvaliteten inte sån att man skulle orka lyssna på pratet i radio, men jag kan använda lite effekter, och så har jag nu på förmiddagen varit och talat med en handfull av de personer som var med vid det tillfället. Nu har jag än en gång för mycket material, men det är ju intressant att nån gång då och då stanna upp och fråga "Är jag lycklig?"... Just nu är är svaret för min del att jag är mera trött och förvirrad än lycklig, men det beror förmodligen på att jag har sovit för lite flera nätter i rad, och så har jag en jäkla huvudvärk som bara int vill gå över... Men igår, t.ex, när jag körde alltför hårt i höstsolen mot Jakobstad, med bra musik på hög volym i bilstereon, så då var det som om jag för en stund sku ha känt mig helt lycklig. Och vissa morgnar, när man vaknar utan väckarklocka, med en spinnande frass på vardera sidan om huvudet - så då kan man också känna sig lycklig - tills nåndera katten bestämmer sig för att trampa frenetiskt på ens mage - då brukar man till slut tvingas stiga upp... Det är ju inte de där stora himlastormande sakerna som är "Lycka" med stort "L" - utan små saker, sånt som god mat, goda drycker, musik som exakt passar ihop med den sinnesstämning man själv råkar befinna sig - men framför allt tycker jag att lycka är vettiga möten, samtal med folk som inte "pjasar" och låtsas att de är nånting annat än de är... Och faktiskt, medan jag var i Stockholm hann jag flera gånger bli verkligt glad när jag märkte att det fortfarande fanns möjlighet till kontakt med personer som var viktiga för mej under tidigare perioder av mitt liv - närmare bestämt i början av 80-talet, när jag ännu studerade psykologi (Niki, som faktiskt sen blev psykolog...), slutet av 80-talet + början på 90-talet (Pia & Cristinita, från spanska flygvärlden...), samt mitten av 90-talet (Ana, från Washington-tiden...). Visst kunde jag också ha tagit kontakt med kusiner och släktingar som jag kände och umgicks med främst på 60- och 70-talet, men jag hann inte den här gången... Vad jag kanske försöker säga är att en källa till "lycka" för mig är mänskor, vänner, kontakter - och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag kontinuiteten i det hela - jag vill hålla kvar de mänskor jag kände ren för länge sen, för de vet en massa som måste förklaras för nya bekantskaper... Som Kjell S. ( - av nån anledning så finns det osannolikt många Kjell i mitt liv - den här är nr 1, om man ser kronologiskt på det hela, för han dök upp i mitt liv och min klass när vi började i femman - hur gammal är man då? 12? Eller egentligen är han väl nr 2, för jag hade en lekkamrat ren när jag gick i barnträdgården, en som bodde på samma gata som jag, och han hette faktiskt också Kjell. Sen flyttade familjen till Sverige, och så dog han helt plötsligt i tonåren - men han var nog min första Kjell. Det finns en bild från när jag är 5-6 år, och Kjell nr 1 och jag står och håller varandra i hand eftersom vi är barnmannekengär på Röda Korsets modevisning - ca 1964-65... Nåja, men det var visst Kjell nr 2 jag skulle skriva nånting om nu...), Jag hade träff med Kjell S. på torget i Åbo för ett par dagar sen, den indirekta orsaken var att jag hade köpt lite snus åt honom, men det är annars också kul att träffas. Vi satt där på torget, och solen sken och kaffet var gott och det kändes så bra att bara sitta där och prata en stund om livets korthet och absurditeter - och om vad man egentligen sku vilja bli när man blir stor (vi är alltså båda 46...). Det var också några stunder av lycka, jag menar, det behövs int så mycket... Sen sket sig dagen totalt när jag var korkad nog att köra hem längs riksåttan, och jag var trött och sur och grinig när jag äntligen kom hem, men det gör ju inte mitt möte med Kjell S. mindre trevligt...
Att sånt.

[Nu får jag nog ta och börja jobba hårt igen om det ska bli nåt program som går att sända på söndag]