Fördelar med långa ensamma bilturer

I förrgår fick jag plötsligt för mig att jag måste iväg till St. Mickel. Nej, jag blev inte tillfälligt tokig, men jag insåg plötsligt att det var enda chansen jag hade att träffa Satu det här året... Vi hade tänkt att vi kanske sku ha kunnat träffas i Helsingfors, eller i Åbo, men först till helgen - men då ska jag spela in några nya program med Jean, så antingen fick jag ta mig till St. Mickel före det, eller så sku vi ha fått skita i att träffas. Så jag for.

Egentligen så tycker jag inte så hemskt mycket om att köra långa sträckor ensam, och inte annars heller, men speciellt inte ensam. Kanske jag är rädd för mitt eget sällskp? Eller rädd att jag ska flippa och bara köra och köra och köra och inte stanna förrän det kommer vatten eller en bergvägg emot? Hur som helst, så bestämde jag mig för att skita i allt det där, och så for jag bara. Och till min stora förvånging var det riktigt behagligt. Jag körde långa sträckor längs relativt lätt trafikerade landsvägar, genom skog, skog, och ännu mera skog, och sen här och där nån sjö, nån enstaka större nattöppen bensinstation och sen bara skog och skog och skog igen. Ja, förutom runt Jyväskylä där det var lite livligare trafik. Jag körde med musiken verkligt högt uppskruvad, och eftersom vägen på flera håll var nästan öde så körde jag hårt... I något skede slutar tankarna att jaga varandra i skallen och så kör man bara. Det är ganska avkopplande på något märkligt sätt. Och det är förstås mycket mindre tråkigt att köra själv än att vara passagerare... När jag ska åka långa sträckor som passagerare så får jag sjuk rygg, blir sömnig, ibland också lätt irriterad för att jag sku vilja läsa, men det går int, för jag börjar må illa. Men, som sagt, när jag kör så kör jag. Jag lyssnade 1½ varv på "Discopolis 5000" - skitbra musik, faktiskt! Sen "Paraíso Animal" och till slut Pedro Guerra. Speciellt en låt där han sjunger med Daniela Mercury (för det måst ju ha varit hon? kan inte kolla nu eftersom Erkki tog bilen - och alla skivorna - in till stan...) var jääävligt bra... Måst spela den i något program.

Det gick dessutom förvånansvärt snabbt att komma till St. Mickel - jag startade 17.30, och klockan var 22.00 när jag körde in i stan - men sen yrade jag lite, eftersom jag inte såg vad det stod på olika skyltar (måst tydligen skaffa nya glasögon. Vill inte! Det är så himla dyrt...) och till sist hittade jag Sokos Hotel Vaakuna mera av en slump än för att jag skuha haft nån aning om var jag befann mig... Eftersom jag inte visste hur sent jag skulle komma fram valde jag att övernatta på hotell, för med tilltagande ålder blir jag allt mer ovillig att sova på andra mänskors golv, bäddsoffor, gästsängar eller uppblåsbara madrasser. Och dessutom vet jag att Satus morsa är en sån som kammar mattfransarna och har en helt hysterisk ordning på alla saker, så varför sku jag plåga mig med att ligga och hålla inne med eventuella fisar i en sån mänskas vardagsrum? Nej tack, då betalar jag hellre för att ha ett ställe där jag får vara i lugn och ro, gå ner på morgonmål när jag vaknar, och sen någorlunda utvilad ta mig an en ny dag. I St. Mickel.

På tisdagen försökte sen Stau, hennes pojkvän Julio och jag leka turister i St. Mickel, utan större framgång, eftersom varenda jävla turistattraktion, och vartenda sommarkafé i hela landet tycks stänga 15.8... (Ok, man kunde kanske ha gått till "Päämajamuseo", men jag var inte överdrivet intresserad... Ingen annan heller, tror jag)
Jag kunde konstatera att St. Mickel, i likhet med andra medelstora städer i vårt land, är tråkig! För att int säga ful. Torget är stort och hemskt - och det enda goda där är "lörtsyt", som jag ännu ifjol trodde att hette "lerput" (som lär ska vara nånting annat...?), och som egentligen är ungefär samma sak som överkörda eller plattbankade grisar (alltså bakverksgrisar...) eller köttpiråger...
Fast det var ju inte för stadens skull jag for till St. Mickel, utan för Satus. Och eftersom det hade gått över ett år sen vi senast träffades ordentligt så fanns det en massa nytt skvaller från flygvärlden att ventilera... Jessus vad jag är glad att jag inte längre håller på med sånt där! Men lika förbaskat är det roligt att höra hur det går för folk man en gång kände och jobbad med... Det känns som om alla de där som var så unga jämfört med en själv, då för 15 år sen, de håller på och hinner ifatt en... Mercedes har fyllt 40 - och gett sig själv större bröst i födelsdeagsgåva, Satu närmar sig 40 och vill absolut bli med barn, Jukka har fyllt 40 för länge sen - väl? - men lär inte ska vilja ha några barn... Många av kaptenerna måst ju börja bli närmare 60... för att int tala om U. Hopf. Hon var ju gammal ren 1988... Men hon flyger hon bara. Att hon orkar.

Och på tal om flyg, så råkade det sig så att Erkki var på nåt ekumeniskt möte nära St. Mickel, vilket gjorde att jag lugnt kunde dricka öl med Satu och hennes föräldrar när vi på eftermiddagen gick på mat till "Holvi" - efter att jag hade försäkrat mig om att E. kunde tänka sig att vara chaufför. Att jag sen hamnade en vända via Borgå var trots allt en ganska liten olägenhet i det här sammanhanget eftersom de andra övernattningsalternativen inte var så lockande. En natt till på hotell sku ha känts lite onödigt slösaktigt, och Satus morsas soffa ville jag fortfarande inte sova på, så Borgå blev genom uteslutningsmetoden ett helt OK alternativ! Visst, jag kunde ha druckit läsk hela dan och sen kört hem till Nykarleby på kvällskvisten, men en ensamkörning genom finska skogar räcker alldeles utmärkt för min del...
Så nu sitter jag i Borgå och väntar på att Erkki ska kunna slita sig från jobbet så vi kan börja köra mot Nykarleby. (Han ska alltså på ett tvådagarsmöte i Österbotten, så därför får jag sällskap norrut) Hos Andelins har jag övernattat så många gånger att det inte längre känns "prackot". (Alltså, inte för mig i alla fall... Det är förstås möjligt att värdfolket artigt säger att det inte är några problem, samtidigt som de svär inombords över de ofta förekommande övernattningarna... fast det tror jag egentligen int)