Klassträffen

Egentligen hade jag inga förväntningar på klassträffen - och om jag hade, så var de negativa... Har några diffusa minnen av klassträffar för 10-15 år sen då det cirkulerade högar av näpna foton på ungar man inte ens visste vems de var, och alla var på något vis väldigt måna om att framhålla hur "bra" allting var... Eller minns jag fel? Jag vet i alla fall att jag var på en klassträff, det kan ha varit 15 år efter gymnasiet, då jag bara inte stod ut. Det var en period då jag var "between jobs", som det så vackert heter - eller egentligen var jag väl "between everything" just då. Jo, det var sommaren 1993, just före jag insåg att jag skulle måsta gifta mig för att få åka till USA, då jag ännu halvhjärtat satt och försökte skriva en gradu, och var pank och arbetslös och hade svårt att riktigt hitta min plats i Finland efter 5 år i Spanien (nå, jag behövde ju inte hitta den heller - det blev ju USA sen...)
Men fredagens klassträff... Jo, det var faktiskt riktigt roligt! Hade flera vettiga samtal med personer som jag egentligen aldrig hade haft nånting att göra med när vi gick i högstadiet, och många som man då kanske tyckte att var jobbiga var helt annorlunda nu. (Nåjaa... det är ju å andra sidan självklart, för det har gått 30 år, som sagt!)
Festen blev längre och roligare än tidigare, för ingen var gravid den här gången (fattas bara... gamla kärringar som vi alla börjar vara!), och folk hade inte heller bråttom hem till småbarn - ja, det var inte ens nån som måste skynda iväg vid midnatt för att skjutsa hem nån tonåring från nån rocktillställning, men däremot förekom det att barn kom med bil och hämtade hem englad och sprallig förälder vid - typ, 4-tiden... (eller vad klockan nu var...)
Mer än hälften av gänget fortsatte faktiskt på efterfesten. Sånt skulle aldrig ha hänt för några år sen...
Med tilltagande ålder märker man själv att det är ganska värdefullt att ibland umgås med folk som kände en ren när man gick på första klassen. Eller faktiskt ännu tidigare! Vissa av dom som nu var på klassträffen gick också samtidigt i barnträdgården... Det är ändå så mycket man slipper förklara! Ibland blir jag så knäckt när jag märker att många av de personer som är vuxna och vettiga och som man tycker att man egentligen har en massa gemensamt med, så de var knappt födda när man själv gick ut ninan! För dem är väl "förr i världen" 80-talet. Åttitalet?! Det var ju ungefär i förrgår det, känns det som... Då var man ju mer eller mindre sådan som man är nu, tycker man kanske. Bara lite yngre.

Högstadietiden var nog annars en av de hemskaste perioderna i min uppväxt. Inte för att jag minns så mycket - men jag har ju kunnat kolla i "skrifterna", dvs mina dagböcker från den tiden. Jag försöker intala mig att bilden de ger måste vara lite förvriden, för jag är nästan säker på att jag skrev mest när jag hade illa att vara (vilket i och för sig tycks ha varit jävligt ofta...), och så hade jag däremellan fullt opp med att njuta av livet - och då njöt jag så intensivt att jag inte ens hann skriva ( - tror jag...). Men jag vet inte.
På nionde klassen hade jag ren en stadig pojkvän, och det var det jag gick helt upp i. Minns faktiskt sällsynt lite av just det skolåret - förutom att jag vid åtminstone ett tillfälle blev kallad till studiehandledaren för att jag var jättebesvärlig med vissa lärare. Eller var det på åttan? Det vet jag i alla fall att på nian fick jag min "feministiska väckelse", eller vad man ska kalla det, för jag blev plötsligt väldigt medveten om att fanns så mycket som var åt helvete... Och jag tror (men jag är inte helt säker...) att allt började med att min mor försökte hindra mig från att ringa upp min pojkvän... "He e kara som ska jaga...", sa hon. "He e ha som ska ring åt te... " Men det var int bara morsan som försökte få mig att följa obegripliga regler för umgänget mellan könen, för ungefär samma sak hände också efter att jag hade varit första gången på dans på ungdomsgården i Nykarleby. "Vaför var du å bjöud opp hadee på damernas? Int hadd ha ju dansa me te naa ha..." fick jag höra av en klasskamrat, som för övrigt också var på festen i fredags. [Undrar om hon kommer ihåg det där? Nån dag ska jag fråga...] Sen förklarade hon väldigt noga för mig vilka inofficiella regler som gällde på danserna, och jag blev cckså invigd i den djupare meningen med att ge någon "första damernas"... Det hade också nån koppling till "första herrarnas efter damernas" - men jag måste erkänna att jag aldrig nånsin fick pejling på de där systemen, och det var kanske därför jag upplevde dem som så helvetes förnedrande! Jag ville inte anpassa mig, men lika förbannat kände jag mig skit när jag inte passade in (story of my life, typ...).

Det som är roligt när man ibland tvingar sig att läsa de stundvis mycket pinsamma skriverierna från 70-talet är att man märker hur man efteråt har förfalskat historien. Jag har t.ex länge levat i den tron att jag på första gymnasieklassen fortfarande var mycket förälskad i min första "riktiga" pojkvän och att jag ganska långt tog skolan med en klackspark (alltså, att jag definitivt inte var en "spännare"...) . Nå, när jag läser dagböckerna från den tiden så det är ganska uppenbart att jag i det skedet redan var dödligt uttråkad i det alltför stabila förhållandet, och man kan tydligt märka att jag var upp över öronen förtjust i en annan (fast jag inte ens medgav det för mig själv...), och sen har jag ganska ofta antecknat ifall jag fick bättre eller sämre vitsord än vissa "spännare", speciellt i matematikproven... Så det där om att jag inte skulle ha brytt mig om sånt var tydligen också falskt.

Man kan ju förstås låta bli att läsa gamla skrifter och fortsätta att odla myter om sin egen ungdomstid - vad man nu sen sku vinna på det.
Nu ska jag i alla fall slita mig från mina minnen och gå till föräldrarna på lunch.