Extrema utdrivningsmetoder

Ibland måst man ta till extrema metoder för att få bort allt "ill" som har samlats i systemet under de senaste dagarna, veckorna, månaderna - whatever! Så i morse när jag vaknade alltför tidigt igen, vilket är relativt, men eftersom jag hade gått och sova bra mycket efter 3 på morgonnatten så kändes 8 alldeles för tidigt. Jag vaknade alltså sur och grinig - som vanligt. Men åtminstone regnade det inte, utan solen sken för omväxlings skull, så efter en snabb kaffe i trädgården bestämde jag mig för att cykla till Jakobstad. Just det jag sku peeeed!! Jag minns att den sommar som jag gick och väntade på "domen" från min sista arbetsgivare i Spanien, den sommar som jag bodde med en 1½ meter lång halvindonesisk halvholländsk flygvärdinna och hennes svarta frass, den sommar då jag varje kväll hängde på Miguelitos bar, för jag visste inte vad annat jag sku göra av mig själv - ja, förutom att ta bussen till Arenal, tror det var buss nr 15, till ändhållplatsen, och gå tillbaka till Palma de Mallorcas centrum längs stranden. Det tog ungefär hela dan, och var väl mellan 15 och 20 km. Det goda var att det fanns gott om ölställen på vägen, och på ett ställe kunde man sitta precis under flygfältets inflygningsbana, så man kunde kolla in flygplan på nära håll, vilket var en av orsakerna till att jag valde just den här rutten när jag skulle "gå av mig min angst". Klart jag inte gick varje dag, för jag jobbade ju också, men när jag var ledig blev jag orolig, rastlös och fick "pitri" - coh så for jag till Arenal.
"Har du måsta vara och gå nu igen?" brukade Satu och Jukka fråga när jag hade varit borta hela dagen - för det här var på den tiden när man ännu inte hade mobiltelefoner, vissa höll sig med personsökare eller "busca", som de kallades i Spanien, men sån hade jag aldrig.

Jag tror att jag den där sommaren på Mallorca nästan alltid gick ensam - eller kanske en gång med Satu, men hon tog bussen in till stan på halva vägen, och en gång ´vet jag säkert att Moilanens pojkvän Jesús erbjöd sig att hänga med, det var han som visst då ännu var sjukskötare, men som sen blev flygledare. Han var rolig att gå med, för med honom kunde man "gissade flygplan". Inte visste jag att han tyckte det var så pass roligt att han ville ha det som jobb... Eventuellt finns det också vissa ekonomiska orsaker till att han bytte yrke.

Nåja, men eftersom det här funkade då, så kanske en cykeltur till Jakobstad kunde funka nu, tänkte jag i morse, och tog en sväng via Majvor, gick in och hälsade på Wallendahl, och styrde kosan mot den medelstora staden norröver. Det tog 1 timme och 12 minuter, men då fick jag hoppa av cykeln 2 gånger när telefonen ringde, och en limsapaus hade jag när det bara var 4 km kvar. Det var int så farligt, förutom att Haldins buss höll på att skrämma livet ur mig! Fan vad de kör nära... Men jag överlevde alltså, ifall det var nån som tvivlade på den saken.

Men det var i alla fall int så roligt att jag sku vilja cykla tillbaka, så det får Kjell göra, annars har jag reven i oskick i flera dar - och det vill vi ju int att ska hända... Man måste ju ha nånting stadigt att sitta på, för helskotta.

Köpte lite kläder på Lindex, och nu ska jag rusa till TV-Store och gnälla om min telefon, som hittills har fungerat utan problem, men idag när jag försökte sätta igång radion, för att ha nånting att lyssna på när jag sku cykla in, så verkar det som om hands-freesladden inte sku funka. Alltid är det nån jävla grej som är i oskick - e int e he eina, så ir i he ana, sa flicko tå o blöödd näsabloon.