En allergikers mardröm

Det finns egentligen inget skönare ljud att vakna till än kattspinn - i stereo. Liffi och Svarti brukar ofta ligga på varsin sida om mitt huvud, medan Frissi tränger sig upp mot magen, och Otto vanligtvis hålls i fotändan - om han inte plötsligt får för sig att han vill att jag ska stiga opp, för då trampar han mig energiskt på pissblåsan... Hur tusan vet han förresten var den finns? Har han månne trampat omkring på måfå tills han bara råkade märka att om han koncentrerar sig på ett visst ställe så får han önskad reaktion (alltså, att jag stiger upp och ger honom mat och/eller släpper ut honom...)? Otto är ju nog annars den smartaste av mina katter, helt klart. Och den som får mest stryk... Undrar om det har något samband?

Nu sku jag bara måsta få ta en siesta - men det är aningen omöjligt i just den här stunden... Måst sluta sitta uppe så länge på kvällarna, trots att det är ljust, och trots att det finns så mycket intressant att läsa.

Här vill jag vara

Jag har ett problem... Jag är förälskad i en ö, i en liten flugskit ute i oceanen.

Jag fattar egentligen ingenting, men jag längtar hela tiden tillbaka dit.

Kanske går det över en dag - kanske inte.

Men jag vet att jag kommer att återvända dit, om och om igen, tills det som driver mig till det här har fått nog - eller tills jag flyttar dit för gott - whatever comes first...

Det är nånting med den där holmen som gör att jag står ut med mig själv mycket bättre än någon annanstans - eller hur ska jag säga det? Kanske: jag tycker om den version av mig själv som kommer fram när jag är där.

Verkar det helt vansinnigt? Det kanske det är, men det är så jag känner det.

Vetskapen om att den finns där, och att jag kan återvända, gör mig glad.

(Men vad fan är det jag säger? Det låter ju helt sinnessjukt! Men det är i vilket fall som helst precis så jag känner det!)

För övrigt tror jag att det värsta är över nu, när det gäller höstens och vinterns djupa dykning ner i el abismo.

Kanske hamnar jag dit igen, kanske inte, men det underliga är att nu, när jag tror mig vara på rätt sida om stupet, känns det som om det ändå på något sätt var värt det.

Nej, jag kan inte förklara, och jag behöver inte göra det heller... men när jag kring elvatiden ikväll gick under mitt paraply i regnet i en folktom stad, med en orangeröd flammande himmel framför mig, och en dubbel regnbåge speglade sig i ån bakom mig, och jag tänkte på att sommaren ännu inte ens riktigt har börjat, att det kommer att vara ljust och varmt och skönt i många veckor till, så då fylldes jag av en diffus känsla av att allting ändå på något sätt hänger ihop, att alla vansinniga händelser på något sätt kan make sense, om man ser på dem i rätt perspektiv .... och då kände jag mig faktiskt för en ovanligt lång stund nästan oförskämt nöjd med livet.

[Men vågar man säga det här högt? Blir man inte straffad då? Av nån? Eller av nånting? ]

[Nä!! Det blir man inte!]

Jaha...

Så sitter jag här och försöker blogga lite då igen....

Ok, om jag ska vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte varför jag just nu fick för mig att jag sku gå in här och skriva lite - men antagligen har det nånting att göra med att jag just nu har ett par saker jag borde göra, och som jag drar mig för att ta itu med, och då duger nästan vad som helst som avledningsmanöver...

Det att jag inte har skrivit här sen nån gång i somras betyder int att jag sku ha slutat skriva - jag har bara int haft nån lust att blogga. Ett litet häfte som man kan ha i väskan är liksom lite mindre offentligt än en blogg, och jag hade inget behov av att vädra min utbrändhetsangst på nätet.

I stället för att skriva själv har jag med viss behållning följt med en del bloggare på bloggen.fi, och har kunnat känna igen den där första ivern, att oj, vad kul att skriva! och man får kommentarer också! Sen börjar bloggandet ta alltför mycket tid för somliga, eller så tröttnar man, eller så blir man sårad för att alla inte är enbart snälla hela tiden, och så slutar man med dunder och brak osv osv. Själv har jag aldrig bestämt mig för att sluta blogga - jag har bara haft fullt upp med annat. Och nu ska jag fortsätta med det. Hasta la vista! Vi får väl se om jag får lust att skriva igen i morgon eller om ett halvår...

Taggarna utåt

Jag har inte skrivit en enda gång på hela juli, och nu är det redan augusti.
Ja, jag är så in i helvete stressad! Helst sku jag bara sitta i trädgården och se när mina två små igelkottar kommer farandes och tigger kattmat (utan att katterna orkar bry sig...) men det är inte möjligt. Det mesta är helt enkelt omöjligt just nu - och jag vet ibland int hur jag ska orka (för jag är så himla trött!!)

Kunde jag int bara få vara som Liffi? Som blir omtyckt och matad och krafsad bakom öronen bara för att han är --- Liffi...?
Men i stället är jag mera som den där lilla igelkotten på bilden... jag yrar omkring i tillvaron ungefär som den far fram över vår gräsmatta, beredd att dra ihop mej till en taggig och fräsande boll ifall nånting verkar hotande. Och just nu känns det mesta ganska hotande.
Men på samma sätt som den lilla igelkotten låter sig krafsas på pälsen om den får god mat, så kan jag också stundvis glömma att vara taggig - alltså, om jag får god mat och om man är snäll med mig... ;-)

Sommarnätter II

Eftersom jag har fullt upp med att sitta på min feta rumpa och dricka öl så hinner jag nästan inte alls skriva...

[För jag måst ju jobba också, perkele!
Det börjar bli den tiden på året igen då man som frilans har väldigt lätt att tycka illa om alla fastanställda och deras låååååånga betalda semestrar! jag är avundsjuk, avundsjuk, avundsjuk!!]

Sen när det regnar, sen när det blir mörkare, sen nån gång... ska jag skriva mera.




Men just nu tänker jag njuta av sommarnätterna, allt vad jag orkar...

Sommarnätter

Jag tycker att jag inte alls sku vilja sova nu när nätterna är ljusa - och dessutom ganska varma... Sku ge ganska mycket för att få vara ledig, men det är jag alltså inte. Försöker ändå stjäla åt mig ledig tid så mycket jag kan, för snart snart blir det mörkare igen. [OK, jag vet att det är helt knäppt att tänka så där, men om man beaktar hur mycket annat fullständigt huvudlöst jag har tänkt på senaste tiden så får det gå på samma kvot... ] Hade fest hos mig i lördags - jag ville på något sätt fira "slutet på ältandet av 70-talet", men jag är inte helt säker på att det nån gång på riktigt tar slut. Det finns alltid nya saker att ta upp och granska och ...älta. Perkele.

Plötsligt ser jag än en gång mönster som alltid har funnits, och som jag har anat tidigare, och som tycks styra så stor del av mitt liv... Och ändå lyckas jag inte helt och hållet göra mig fri från alla upprepningar och snedtändningar och andra irrationella reaktioner som tycks hålla på att bli mitt varumärke det här året. Kunde det int liksom vara så att när man en gång börjar fatta vad saker beror på så sku man kunna undvika fallgroparna i nuet - och i framtiden? men tydligen int ... För fastän jag ser vissa sammanhang så helvetes tydligt just nu, så behövs det ändå int speciellt mycket för att jag än en gång ska falla ner i den känslomässiga avgrund som jag förr trodde att man aldrig skulle kunna ta sig upp ur. [Numera vet jag ju att man gör det, men det är ändå inget nöje precis... ]

Jag har igen börjat drömma konstigheter - blir väl tvungen att avvakta och se vart det leder... Kanske det fortfarande är 70-talet som tränger sig på, eller 80-talet - eller framtiden? Något obearbetat jävelskap är det i alla fall som rör sig inom mig nu, så jag får väl spänna fast säkerhetsbältet och ställa in mig på att åka mental berg- och dalbana ett tag till.
Tills det är över, för den här gången.
Och så måste jag jobba på det där med "betryggande avstånd"...

Betryggande avstånd

Förutom att jag de senaste månaderna har varit upptagen med att gå igenom sånt som hände för ungefär 30 år sen, så har jag än en gång fått orsak att fundera över det där med vänskap, och vad vänskap egentligen betyder - i allmänhet, och för mig. Det kanske har nånting att göra med att sen maken flyttade bort så har mina vänner fått större betydelse för mig... Jag vet inte riktigt.

Fick Puck Sumelius bok "Betryggande avstånd" till födelsedagen av min bror - och förutom att jag gillade boken så kändes titeln just nu jävligt angelägen. Det är liksom just det som det i många fall har varit fråga om. Och sen när man inte håller ett betryggande avstånd blir man utsatt, och eventuellt jävligt sårad.
Men man överlever.

Märker nu att jag egentligen inte alls orkar skriva om det här - och int om nånting annat heller. Jag är fortfarande jävligt trött, och nu ska jag sova.

Nattliga landskap

På nätterna rör jag mig nu ofta i de här landskapen. Och när jag vaknar känner jag mig förbryllad. Och lite besviken över att jag inte var där "på riktigt". Fortfarande har jag inte riktigt kunnat förklara för mig själv vad det är som lockar med El Hierro... För jag är ju ingen "naturmänska" - jag skulle aldrig beskriva mig själv i en kontaktannons som en mänska som gillar "naturen och sköna hemmakvällar". Ändå måste jag motvilligt medge att det var just lugnet, kravlösheten, och --- naturen (shit! får visst ändra uppfattning om mig själv... ) som jag gillade när jag var där i januari. Och det var det som fick mig att återvända.

Kanske det är det att ön är "manejable" - hanterlig. Överskådlig. Ett begränsat område som man tycker att man kan förstå sig på. Avstånden är korta. Man kommer nästan vart som helst på en dryg timme (om det inte är dåligt väder så att man inte vågar köra längs vissa bergsvägar). Och där finns ytterst få "obligatoriska" sevärdheter... OK, man kan kolla in de lyckliga åsnorna - och deras aningen hysteriska tyska ägarinna. Man kan också besöka fyren vid världens ände - men där finns ingenting annat än en övergiven fyr... Man kan om man vill ta sig en titt på "jätteödlorna" och... vad mera? Jo, det finns visst något heligt träd också, men dit var jag aldrig. Men det är egentligen själva ön som är sevärdheten.

[Fan, nu låter jag som en jävla resebroschyr! Glöm det där jag skrev. Jag är bara lite förvånad över att jag varje natt på senaste tiden har drömt mig till den här holmen...]